Christopher Mandelbrot Kullenberg hänger på centralen. sen hösttåg hem till götet. in i trehundra ton högteknologiskt stål och vemod.
just de facebookraderna katalyserade en dos synapselektricitet igenom kroppen, lite som när man startar en sovande sony ericssonmobil och den rycker till som ett pacemakervaknat hjärta. han fångade exakt den känsla av deus ex machina som jag får i vissa tågsituationer. när jag omsluts av tågets elektroniska livmoderkropp och låter hundra mil av döende natur och öststatig arkitektur dundra förbi i 290 km/h utanför så känner jag ofta ett starkt närvara; dimslöjorna glider bort från varat, allt blir så klart.
mitt nervsystem kastar om sina spatiala koordinater och inser att tåget kommer att vara mitt hem för några timmar, ett kronotopiskt limbo mellan fredag, malmö, rutin, stockholm, undantagstillstånd och öververklighet. jag älskar tanken på hur medpassagerarnas nedladdade minnen och upplevelser glider förbi deras distrakta ögon medan de dödligt vackra höstträdvyerna passerar utanför, hur helt olika minnessekvenser aktiveras i oss. sånt som kanske är ödesdigert och svindlande men som vi enligt den sociala konventionens tysta överenskommelse naturligtvis håller inom oss.
som christopher säger så är flyget ett lightfängelse medan tåget är ett trivsamt undantagsstillstånd då kontemplation legitimeras eftersom inga andra stimulantia finns att tillgå. på flyget blir jag nedkräkt av arga högljudda barn och tvingas sitta tätt inpå människor som tuggar med öppen mun och andas för högt., på tåget kan jag dvälja i min egen solipsism, en sån som sällan accepteras i resten av det offentliga rummet.
jag slås alltid av det surrealistiska med att planet lyfter, att naturlagarna inte bara är hittepå utan faktiskt bär våra sköra kroppar. bristen på möjligheter till självbevarelse vid en eventuell krasch gör döden närmare än någonsin och jag vill varken tänka på sådant jag lämnar bakom mig eller sådant som väntar vid transportens ände: båda känns som att bära sköra porslinsägg i händerna medan man går på lina. jag slås av hur smärtsamt det skulle vara att avsluta olika pågående skeenden på ett så banalt sätt som genom en flygolycka. då sluter jag hellre in mig i en vadderad dvala, långt borta från reflektion över vad jag har att förlora.
tåget ger en liten luftficka i verkligheten. den ger rum och tid åt minnesmarinering och vila. jag längtar till nästa gång.
jag var iprendrogad när jag anlände till stockholm och mötte finaste roligaste lisa.
och christopher kände sig hemma på den trueblood-aktiga söderkällare där vi inledde kvällen
när jag blivit berusad började jag rita marsvin på honom och hans dator
finbesöket anlände
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
Jag får en underlig tidsuppfattning när jag åker tåg. Det som som om att röra sig i ultrarapid genom universum. Jag har fått för mig när jag läste nån SF-bok i tonåren, att man åldras långsammare – eller att hemvärlden åldras snabbare – när man är i rymden. Inbillar mig att det måste vara som att åka tåg.
Är det jag och Annan som är finbesök alltså? Win!
joel, det krävs visserligen något mer överljudshastiga farter för att uppnå åldrandeskillnaden, men det är en fin tanke som tangerar lite med det jag försöker förmedla.
julia, indeed!
Pingback: Intensifier — Höstvitalism
Min gamla tonårsfavorit Douglas Coupland skrev något om varför man så gärna vinkar åt tåg; de är en metafor för livet, de dundrar fram… någonting. Äsch.
Har du tänkt på hur tåg luktar? Särskilt X2000? När man är utanför och precis ska gå på eller när man är mellan vagnarna, aldrig i själva vagnarna. Tåg luktar som Xeroxmaskiner i kubik och jag tror att det delvis är den lukten som gör att jag mår så illa när jag åker tåg.