Att inte vara sig själv kan vara bra

Med några få ord beskriver Blondinbella det naturligt fräscha kvinnliga lagomideal som jag hatar mest i hela världen.

Sveriges vackraste kvinna har jag alltid tyckt varit vår Prinsessan Madeleine. Jag har alltid älskat hennes stil, klassisk, enkel, fräsch och stilig på samma gång och så ser hon så glad och trevlig ut. Jag tror att hon är en såndär tjej som kan vakna upp, borsta igenom håret, måla på lite mascara och läppglans och sedan vara redo för att fotas för all världens press och stråla – En naturlig skönhet!

Det är som de där artiklarna i Cosmopolitan som handlar om vad killar egentligen gillar. Artikelförfattarna verkar tro att de gör läsaren överlycklig och lättad över att få veta att ”Killar egentligen inte alls tycker det är snyggt med mycket smink och färgstarka kläder utan egentligen vill ha en naturligt fräsch tjej med diskret makeup och ett par jeans och en t-shirt.”

En gång hade de intervjuat olika män som fick berätta hånfullt om vilka beteenden och kläder hos tjejer som gjorde dem mest avtända. Carries extravaganta stil i  Sex and the city dömdes ut totalt, den var inte tillräckligt lagom. En kille berättade att han hade en tjejkompis som brukade säga att det skulle bli snigelspår efter henne ikväll eftersom hon var kåt. Han sade att han tyckte att det var fruktansvärt äckligt och avtändande och att han aldrig skulle kunna bli ihop med en tjej som inte bevarade sin mystik.

Ofta är mitt mål att vara så onaturlig som möjligt. Jag hatar idén om det naturliga, oförställda jaget som inte gör sig till. Det finns ingen kärna, det finns inget oföränderligt inre som måste förbli heligt och oberörbart. Att pröva olika beteendemönster och klädstilar och glitterögonskuggor är ett sätt att hitta roller  som man trivs med. Inte en roll, utan roller.  Det är ingen synd att ”försöka vara något man inte är”, som de sa i småstaden. Om man måste försöka förbli den man är hade man inte evolverat personlighetsmässigt sedan spädbarnsåldern.

Jag byter rolemodels varje vecka. Ibland är det Britney, ibland Nietzsche, ibland en desillusionrad matalkoholiserad poliskommisarie i en amerikansk noirdeckare, ibland någon i Kvarteret skatan, ibland actionhjältens snygga tjej, ibland actionhjälten. Jag förställer mig ibland lite halvt omedvetet för att efterlikna förebilderna, som Tranströmer skriver att han försöker efterlikna Haydn i Allegro:

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna

Jag kör händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen

Det handlar om att låtsas vara något som man inte är tills man lyckas bli det. Att låtsas kunna något om hur man driver en tidning eller dansar snyggt eller analyserar värdeinternalism eller hårdrock tills man kan det. Då kan man bli precis vem eller hur man vill.