Det finns inga livlånga roller

Britney Spears – Break the ice

jag minns att jag ofta tänkte att jag inte var ledartypen. jag tänkte att alla har sin plats, att jag passade väl in i min roll som tyst betraktare och iakttagande skribent men aldrig skulle fixa att delegera och ha kontroll och koll och veta bäst, som min chefredaktör för studenttidningen gjorde. någonstans skavde en tanke på att han var mer naturligt lämpad för sin maktposition eftersom han insocialiserats i den och hade den i sig sen födseln på något sätt. att det skulle vara naivt och farligt att försöka lämna min trygga och välfungerande position.

när margret frågade om jag ville bli redaktör tänkte jag nej nej nej, det är inte jag, jag kan inte bestämma eller ta ansvar eller veta vad folk behöver. jag är inte ledartypen. det kommer att bli katastrof.

inte för att jag är den bästa chefredaktör som Nöjesguidens malmödel haft direkt, men det funkar ju faktiskt. tidningen har inte havererat ännu. medarbetarna har inte gjort uppror och krävt min avgång. jag har lyckats korrläsa och samordna saker fast jag aldrig trodde det skulle gå. jag har fått creds för mina ledare även om de inte alltid varit helgjutna. riksupplagan ökar.

det fungerar. det blev inte som i mardrömmarna. det är inte farligt att mixtra med invanda roller,  det finns alltid en flyktväg om något inte går som tänkt. förresten så verkar Nietzsche mena i Tragedins födelse att det är okej att leva och uppleva saker bara för att kunna skapa konst av dem. ”Tillvaron och världen är evigt rättfärdigad bara som estetiskt fenomen.” Det går alltså bra att ge sig in på farliga och okända marker bara för att kunna skriva vackra blogginlägg om dem sen.

Synestesi

Den här låten påminner mig om en musikskola där jag brukade sjunga wagner och monica zetterlund, där man hörde ett avlägset piano och en apokalyptisk kör från våningen ovanifrån på torsdagkvällarna med november och asfalt utanför, och det luktade liksom lite gammalt på ett trivsamt sätt, som på gamla vindar. och så påminner den om någon slags resa man ännu inte genomfört. den rör sig liksom framåt i ett skymningsdimmigt landskap av höstträd och mjukt belysta läsesalar inredda i duvblått och orange, som det här William morrismönstret från 1800talet.

när det kommer till att överföra musik till färger, former och smaker så låter jag kanske ganska fantasifull. men jag känner verkligen av de där sinnesanalogierna, det är inget hittepå. jean sibelius hävdade att en ton mellan d och ess var grön för honom och tranströmer skriver om hur musiken är grön och lugn vill jag minnas. det är väl de multimodala associationsområdena i hjärnan som trollar antar jag.