Jag har skrivit ett kärleksbrev till låten Master and servant tidigare. Jag älskar hur Depeche mode-lyriken rör sig i gränslanden mellan religion och sexualitet, extas och nihilism. min vän Arvid jurjaks skriver utmärkt om det här. sångaren dave gahans korsfästelseaktigt uppsträckta armar och masochistiska BDSM-inspirerade texter handlar ofta om det frivilliga offret, hängivenheten, lidandet och den transcendentala upplösningen i underkastelsen: fascinerande nog är det här viktiga delar av gamla kristna traditioner och symboler. både martin gores texter och religion handlar om hur subjektet sätter sig i en frivillig hjälplöshet och upplöser sina egna gränser, eller som arvid skriver:
”han låter kvinnan i svart dominera inte bara subjektet som kropp och fysiska gestalt utan hela dennes sinne och omgivningen.”
She’s dressed in black again
And I’m falling down again
Down to the floor again
I’m begging for more again
But oh what can you do
When she’s dressed in black
Jag tänker att något som genomsyrar både sexualitet och religion är viljan att ge upp en liten del av sig själv och sina ideal för att uppnå ett högre syfte eller tillstånd.
I surrender all control
To the desire that consumes me whole
/—/
I surrender heart and soul
Sacrificed to a higher goal
Jag minns på gymnasiet då jag kunde titta gång på gång på youtubevideon från Rock am ring där depeche mode framför Personal jesus på ett väldigt frikyrkomöteaktigt sätt. så mycket ryms i det där framförandet, Sex Pain står det på monitorerna och förutom det genomsyras musiken av ensamhet, desperation, önskan om att bli upptäckt, sedd, medtagen…Den sammanfattade hela min existentiella angst över att inte ha hittat någon att följa, ingen att tro på, inga högre ideal. Något som kännetecknar min generation är väl ideologiernas död och verklighetens defragmentarisering så det kanske var helt naturligt.
Men jag vet egentligen inte vad det var jag letade efter. Någon som skulle säga att det ordnar sig, du är förlåten? En idol, någon att tro på? Någon som kunde ersätta mitt överjag, upplösa mitt ängsliga subjekt, som lustgasen gjorde i lördags natt, kanske…
Feeling unknown
And youre all alone
Flesh and bone
By the telephone
Lift up the receiver
Ill make you a believer
Things on your chest
You need to confess
I will deliver
You know Im a forgiver
Jag tänker på ett annat favoritbands formuleringar om religion och sexualitet:
Here he comes as you pray
Like shot lambs you crawl
Here he comes as you pray
Oh, shot lambs now fall
Hear him breathe as you pray
His tongue licks your palms
Feel him seduce when you pray
All the seeds that you have planted
Upon Trinity Fields
And those crops that thrive inside of you
Grow like thorns through your praying hands
Så vackert!
Isabelle Ståhl - istället för sömn 