Möllanexotiseringen

Det här är min senaste ledare i Nöjesguidens malmöupplaga.

Samtliga utomsocknes människor jag känner beskriver gråtmilt Malmö och särskilt Möllan som något slags mysigt anarkistiskt semesterparadis. Här kostar ölen och maten tydligen typ ingenting och alla är sådär ”sköna och avslappnade” och har en helt annan, sorglösare livsinställning än folk i Göteborg och i Stockholm. Malmö har märkligt nog fått en image av att vara ett slags exotiskt u-land, som olikt den upplysta, rationalitetsstyrda västvärlden (läs resten av Sverige) inte tar saker på så stort allvar. Här är vi inte så stressade och fåfängt karriärbesatta som uppe i Stockholm, utan mer sydländskt, skånskt sävliga och mest intresserade av god mat och sena nätter i haciendan. Vi oroar oss inte för att missa möten och utsatta tider, istället handlar vi exotiska röror och gryn av turken i gathörnet, dansar afrikansk dans och tar livet med en klackspark. Här finns inga sterila och kommersiella gallerior och restauranger, för här jobbar alla mest för att det är så roligt och öppettiderna är sådär kontinentalt oförutsägbara. Vi har liksom en helt annan syn på arbete och fritid här, jobbet kommer ju aldrig i första hand för oss och om vi råkar ha rökt på innan föreläsningen är det bara roligt. Möllan är så fyllt av överraskningar och äventyr: man vet aldrig var natten kommer att ta slut, rätt som det är hamnar man på en hemlig bakgårdsklubb med tjejer som har sin egen second hand-butik och målar tavlor i en trädkoja på fritiden.

Folks romantisering av Möllan påminner lite om mystifieringen kring hur trivsamt allt är i sydeuropa och Tyskland. Myterna handlar ofta om hur autentiskt och äkta allting är där nere: där finns minsann inga stora, opersonliga köpcentrum, istället handlar man allt i små mysiga delikatessbutiker. Alla beter sig som om de känner varandra och alla kulturella barriärer är upplösta.

Det är inget nytt påfund att exotisera Den andre. Kultureliten på 1700-talet idealiserade det som de kallade ”naturtillståndet” och ”den ädle vilden”, som till skillnad från deras egna rationalitetsstyrda västvärldssamhälle inte hade domesticerats och alienerats av civilisationen utan kände till livets sanna, ursprungliga värden. Samma magiska skimmer höljer omvärlden kring Möllan, som  i själva verket är en ganska hipster-homogen plats där vita medelklasskids hänger i samma stela barer med dyr öl och dryga bartenders varje fredag. Alla hamnar på Debaser till sist och snyggdansar för att få hångla med någon identisk glasögonpoppare och polisen ropar Apajävel om den ser någon ickearisk person. Folk vill jobba med media och läser trettiopoängskurser för att verka intellektuella och äter minst lika mycket antidepressiva som resten av Sverige. Och nej, vi dansar inte afrikansk dans på gatorna. Det är bara en tidsfråga innan Möllan är lika gentrifierat och kommersialiserat som Lilla torg.