Dagsarkiv: januari 16, 2010

Förändringen

Jag minns när vi träffades på den där föreläsningspausen, jag kom direkt från Ängelholm, från ingenting, jag snurrade nervöst en servett mellan mina händer.  och jag skrev krönikor och blogginlägg utan att våga berätta vad de handlade om och det var så nytt. Att råka ringa någon vid halvtre på natten efter ensamma dansgolv och komma hem till, tapeter med främmande mönster och  ett badrum med någon annans tandborste i ett glas, en elektrisk, en tavla med frida kahlo och en lägenhet som luktade som ett hemma.  åtta timmar om dagen i sängen de första månaderna och vi lagade mat som jag bara läst om i böcker och Kvarteret skatan och musik som berättat om någon som skulle komma, långt innan vi hade träffats. vi tittade på gamla användarkonton på helgon.net och bilddagboken och alla texter som nånsin betytt något och vi åkte till fjällen en vecka den sommaren och du berättade att du  hade blivit kär i mig. ”nu blir det jobbigt” sa du.

what if leaving is a loving thing, jag förstod aldrig den raden. förstod inte hur man skulle kunna ge någon man älskar ett rum som man inte själv har åtkomst till, trots alla fina teorier så känns det så absurt.  allt är så overkligt nu, jag har aldrig gjort det här förut, jag har ingen handbok, ingen blueprint.  det finns så många anledningar, så mycket som varit i osynk och samtidigt så mycket som varit perfekt. jag kan inte sätta fingret på något specifikt, är det här rätt sak att göra ändå?

det är ju något inuti som säger precis det, att det mörka ingenting som jag klumpigt rör mig genom är rätt väg, att det finns ett annat sätt för oss att älska varandra på, ett i rätt storlek som inte skaver.

ingenstans lär man sig  hur sånt här funkar. jag vill veta om jag gör rätt, jag vill titta i facit nu. vad kommer det här pseudobeslutet göra med mig? hur kommer livet se ut? måste det vara så binärt? jag tror inte det. jag är trygghetskåt, förändringsfobisk och samtidigt vill jag inte veta var jag vaknar imorgon.

jag kan inte hjälpa att jag jämför situationen med när mitt marsvin dog när jag var femton. det var så fasansfullt tomt utan kuttrandet  som jag hade haft som bakgrundsljud i mitt rum i fem år, sedan jag var tio. när hon dog fattade jag för första gången hur ändligt allt är.

jag vet inte om det är allt omkring, att vi flyttade ihop nästan direkt, att vi inte behövde välja varandra utan fanns där jämt. jag minns för ett år sedan, jag blev sorgsen av bara tanken på att det skulle hända något med de här känslorna, de var så fullständiga, så glimrande stora vackra.

Jag vet inte om jag nånsin vill flytta ihop med någon igen. det är en död jord för kärlek.

åh, det är så galet märkligt att tänka sig att inte vakna bredvid varje morgon, att inte somna i takt och famla efter någons hand under täcket och inte hitta den. jag är i göteborg nu hos lisa, chrisk och karin. ljudet av deras tangentbordsknattrande är en trygg andningsrytm, en maskinkropp som vaggar mig mjukt mjukt som en nattbåt man långsamt somnar in på utan att veta var man kommer att vakna.

jag känner mig helt sönderskjuten inuti och samtidigt känns den kalla luften som drar in genom kulhålen så ny.

Allt tar slut. Antingen för att man vill det eller för att man dör står det på den gröna stolpen i Lindängen där jag bodde när jag var 2. När vi tog det här fotot så tyckte jag att det var en orimlig tanke.