Förlorarkroppspråk

Jag nickar och ler väldigt mycket när jag pratar och lyssnar. Det är inte så bra. Att nicka signalerar undergivenhet, det inger ingen respekt.  Jag ser sällan män nicka på samma  sätt: de lyssnar stilla med orörlig mimik utan att ge några fysiska signaler som antyder huruvida de håller med eller emot. Otränade spegelneuroner, kanske? Spegelneuronerna får oss att börja skratta när någon annan gör det. De aktiverar samma nervimpulser i oss när vi ser någon skada sig som när vi själva skadar oss.

När jag skrattar för att få någon att känna sig bekväm och visa min uppskattning är det en flykt. Det är passiviserande och gör mig reaktiv: jag slipper svara med något eget, blir en mottagande kuliss. Jag måste sluta skriva ”hahaha” så mycket på irc och twitter! det devalverar värdet på mitt godkännande.

Kroppsspråket är en tunnel som släpper igenom så mycket ohörbara intentioner och tankar och bekräftelser och att  inga ord kan tävla i avslöjande. Att nicka och le gör att motparten känner sig trygg  och benägen att prata vidare och äga rum utan att vänta på muntlig bekräftelse.

(…)alla sökningar är reciproka. Du lämnar information genom att söka information, laddar upp när du laddar ned.

Så skriver Gunnar Blå i Övervakningen, omskriven av Rasmus här. Det funkar kanske lite så med bekräftande nickanden och leenden.  När man visar att man hör och vill veta mer och uppskattar blottar man genast sitt intresse, sin nervositet, sin roll som lyssnande och vördnadsfylld. När man frågar någon vad den tyckte om ens text gör man personen medveten om sin respekt inför denne.

Jag ogillar min röst också, den är lågfrekvent och svag och hörs sällan genom en föreläsningssal eller på en affärsmiddag med mycket bakgrundsljud. Jag måste använda magstödet, blir så frustrerad och stressad och indignerad över att bli felhörd och att folk missar det jag säger bara för att jag inte har en automatiskt lika basmörk och naturligt kraftfull röst som många män har utan ansträngning. Ibland säger jag saker till en utvald person vid bordet istället för att det är lättare att nå fram till en än till flera. Sedan kan han upprepa det jag sagt inför alla utan svårighet och få bifall och det känns så besvärligt. Jag läste en undersökning om att kvinnor med mörk röst statistiskt sett når högre poster i yrkeslivet. Det suger.


Annonser

10 responses to “Förlorarkroppspråk

  1. Kroppssignaler (vilket det ju är, snarare än ett språk) är inte alltid avslöjande dock. Vi kan kommunicera mycket effektivt med våra kroppar, gör det med varierande framgång hela tiden, men våra kroppar förmedlar inte vår innersta mening. Det är nog faktiskt bara en myt, grundad på en vanföreställning om var gränsen går mellan kropp och själ, förnuft och känsla etc.

  2. Å andra sidan är personer som konstant försöker hålla sin status tröttsamma. Det går inte att få kontakt med dem på ngt sätt.

  3. Menar du alltså att lyssnandet på en annan människa inebär en passivisering? Det är inte jag så säker på att det behöver göra.

    Det kan nog vara en flykt många gånger. Jag använder t.ex. skratt och följdfrågor som ett sätt att hantera att jag är på en sjukt tråkig förfest och måste stå och prata med nån grå person i en halvtimme. Då kan jag känna att jag inte vill visa upp allt mitt gottiga (ödmjuk är jag också), så du ”flyr” jag undan det och låter den andra hålla låda lite. Men jag tycker inte att det gör mig passiv, tvärtom, många gånger känns det som ett oerhört medvetet val och som jag kan styra helt själv. I den mån man kan ”styra” ett samtal mellan åtminstone en till person.

    Vad är det som gör ditt kroppsspråk till ett ”förlorarkropsspråk” egentligen? Jag håller helt med dig om att nickar och hur man viftar med händerna t.ex. kan signalera undergivenhet. Kan. Men absolut inte alltid, och inte per se.

    Och alla de där som sitter med orörlig mimik, vill man bli sån verkligen? Det verkar ju asstrist.

  4. Åh, jag känner igen mig så mycket! fan! det är så frustrerande när folk inte hör vad man säger. hur ska man få folk att höra utan att de för den delen ska tycka att man skriker, vilket det ju lätt kan gå över till?

  5. jag märker ofta att jag tänker på konversationer på något slags informationsteoretiskt sätt. t ex: när man blir alltför ”receptiv” eller ”kuliss”-lik så blir man ungefär som en funktion som tar högdimensionell data och ger data av en mycket lägre dimension, och då för att konversationen på lång sikt inte ska konvergera till 0 så krävs det att motparten kan spotta ur sig spännande grejor utan hjälp – allt detta oavsett om man är positivt receptiv eller negativt.

    för att själv bidra med ”information” (ordet får den hypotetiska konversationen att verka lite torr, men det får duga – även icketriviella frågor, ”intressanta” känslouttryck, oväntat kroppsspråk, osv räknas ju som information) så måste man ”ta plats” som det heter. men man vill ta plats på ett sätt som vidgar konversationen, gör synliga nya ”flyktlinjer”, ger färg till det som det pratas om, osv.

    en annan metafor jag gillar är virkning: man vill inte skippa för många maskor, utan bygga en ny rad med lika många eller fler maskor, så att det blir lättare (för vem som helst) att fortsätta virka sen.

    man vill inte prata på ett krympande sätt som leder in i någon av de ökända dödszonerna, typ den sortens nihilism som speglas i svaret ”det spelar ingen roll för mig” på frågan ”vad ska vi äta”, eller den fruktlösa subjektivism som diskussioner ofta sjunker i (”jajaja men det är ju bara din åsikt”).

    fast ibland så är det ju inte helt dåligt att hamna i en sådan nihilistisk stämning, för någon gnista uppstår ju alltid, och ibland kan det ju vara så att det enda man hade från början var pretensioner och artigheter – då är det lika bra att börja om! tror en av de fundamentalt bästa frågorna är: vad ska vi göra?

    frågan är hur arrogans, skrytsamhet osv får plats i teorin. jag misstänker att det finns ett sympatiskt och konstruktivt sätt att vara skrytsam. en riktig mästare kan säkert vara rent anklagande och agera fientligt på ett konstruktivt sätt. men det kanske är överkurs. det rimligaste, om man inte är naturligt narcissistisk, är nog att hålla sig snäll, men försöka att tänka på att inte stänga för många trådar.

    nu inser jag att jag antagligen baserar detta på ett derridacitat: http://hispirits.blogspot.com/2004/10/derrida-on-narcissism.html

    undrar verkligen om det finns något seriöst filosoferande om konversationsdynamik. jag antar att det finns något psykoanalytiskt perspektiv. tänk om man bara kunde allt sånt här från början!

  6. stefan hallgren

    Tråkigt att du anammar en ”manlig robot”-syn på människan som det ideala och eftersträvansvärda. Någon som inte nickar och ler (någon som ingen egentligen vill prata med). Den ultimata byråkraten. Och sen vill du ha en mer skrikig röst också?

    Herregud, hur har idealen kunnat bli såhär sjuka?

  7. Hm. Jag håller nog i grund och botten med Stefan härovanför… jag gillar inte tanken på en kultur där man bara lyssnar på de som, av din beskrivning att döma, är högfärdiga och kalla människor, där folk inte känner sig bekväma sådana de är, eller alls blir sedda. Därmed inte sagt att du inte behöver ändra/förbättra din talarteknik, du försöker ju göra karriär och whatnot, men vi skulle tappa så mycket om alla blev lika skitnödiga som Maud Olofsson.

    Har själv en väldigt otydlig stämma, gick hos talpedagog i flera år utan att det egentligen blev bättre. Stammar gärna på ord som börjar på I eller E, framförallt när jag pratar engelska. Talar bäst när jag brer på med värmlandskan hemifrån. Men, jag har—åtminstone efter att jag höjt rösten en aning så att i vart fall den jag talar till hör mig!—aldrig upplevt att jag varit missgynnad för det. Hade en period då jag skulle vara lite coolare än jag var (vilket jag enligt min mening också lyckades med) men kom fram till att jag hellre var den jag är, lite gubbig sådär. Och jag lyssnar hellre än jag talar; och jag upplever det som om folk uppskattar att tala med en som hör på vad de säger. Om man själv får en syl i vädret blir i de fallen liksom oväsentligt. Ger mig förövrigt högst ogärna in i debatter; samtal, däremot, det gillar jag. Men jag är såklart väl medveten om att jag heller inte strävar efter att vinna position här i samhället, och att jag till råga på allt har (otroligt) ålderdomliga ideal. Men det är på goda grunder. 🙂

  8. marcus: jag tror inte heller på den där dualismen mellan kropp och själ och en inre väldold tanke/affektionsvärld bakom många lager av domesticerade avledningsmanövrar. är fett materialistisk, men det kanske samtidigt kan styrka min tes ändå. jag tänker att vi är våra kroppar och att kroppen förmedlar det kroppen hoppas på att få göra/är rädd för osv. och att man ibland vill dölja det.
    viggo: svårigheten att få kontakt skapar exklusivitet och en illusion av att man är mer spännande än man är. det är iofs en ganska kortsiktigt vinnande taktik.
    J: absolut, att inte replikera är ju ett sätt att positionera sig i överläge på sätt och vis, även om nickarna kan förta maktfaktorn. det är ju en välkänd härskarteknik.
    mikael, tack för teorität kommentar. ”tror en av de fundamentalt bästa frågorna är: vad ska vi göra?” word. handlingsrelaterade frågor är ofta bättre än känslorelaterade har jag dessutom märkt, i en intervjusituation är det alltid bättre att fråga ”hur reagerade du då” än ”hur kände du då” tex. konversationsdynamik är intressant, jag kommer ofta på mig själv att ifrågasätta mig själv under ett samtal och fundera på om jag har lagom balans av motfrågor och eget berättande, motfrågorna kan oftast kännas så inställsamma och passiva tycker jag men folk älskar ju att prata om sig själva.
    stefan: jag är medveten om min beundran av en manlig n0rm i det här fallet, jag skäms lite över den avunden. det vore såklart bra om (vissa) män kunde lyssna mer så att man slapp höja rösten så mycket.
    joel: jag föredrar också diskussioner framför debatter, konflikträdsla osv. har tänkt att jag ska träna bort det.

  9. stefan hallgren

    Det är mycket möjligt att Evolutionen har gjort kvinnor till bättre kommunikatörer än män (som genomsnitt), inte minst för att människans barndom är så lång och språkinlärningskrävande.

    Detta är dock knappast ett argument för att alla, i jämlikhetens namn, ska bli lika dåliga kommuniktörer som män (i genomsnitt alltså). Nej, låt kvinnorna skina i det nya kommunikationssamhället, och var inte rädd för att vara en sådan som visar empati och delaktighet genom nickanden och leenden. It’s a winning strategy, really.

  10. Unga män som visar att de är med på noterna fnissar eller flabbar ju hela tiden, ett sånt där typiskt bubblande lumparskratt: hö-hö-hu-hi-HIIII!! Enormt tröttsamt, särskilt om man *inte* tycker att den poäng folk sklrattar åt var så himla genial eller man känner att den skymmer något viktigare. Det är ett skratt som doftar billig tältljummen silverrom, för att citera Ludde. En kvinnas sätt att signalera ”jag förstår – fortsätt” är väl precis det du beskriver som grabbigt, att nicka tyst (och se lätt i ögonen), Men vi kanske talar om olika generationer där?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s