Mönster, musik och det som inte går att avkoda

Jag har hamnat i ännu en aspergersartad besatthetsperiod. Denna gång är objektet för min uppmärksamhet mönster, helst persiska  safavid-ornamenteringar från sextonhundratalet eller engelska majestätiska William Morristapeter från artonhundratalet. Jag gillar det abstrakta och repetativa i deras slingrande strukturer, hur de itererar i former som inte påminner om något verkligt. De är ansiktslösa, meningslösa, likgiltiga: de kommer inte att stirra tillbaka på mig om jag tittar tillräckligt länge.

Figurativ konst ger mig en uppmaning att värdera och känna på förutbestämda sätt. Ett ansiktsuttryck ger mig inlärda impulser att reagera med vissa sorters känslor och värderingar, ett landskap påminner mig om något jag såg som barn. De abstrakta mönstrena tar mig förbehållslöst med i ett tryggt nihlistiskt flöde som inte speglar mig eller påminner om något i mig. De tar mig en liten bit bort ifrån mitt ego och när jag tillåter mig att försvinna ned i dem, blir jag ett mig mer än ett jag.

Kanske finner jag frid av att titta på dem för att de inte får mig att associera till saker som pågår i mitt liv. Det finns något befriande i att de inte föreställer något, inte påminner om något människoskapat, inte liknar något jag ser eller hör. De dissocierar mig från mina känslor.

Alla filmer och bilder och texter jag ser utgörs av former och skeenden som jag kan relatera till mig själv och till det som stormar i mig. Detta gör det omöjligt att använda den typen av konst som verklighetsflykt, för den blir alltid en spegel och en referensram.

Abstrakta mönster förvirrar hjärnan eftersom den frustrerat famlar efter något att likna dem vid och associera dem till men inte finner det. Det är som instrumental musik, särskilt aphex twin – vordhosbn. Den illustrerar inte något motiv, den är vindlande meningslösa ickefigurativa flöden som varken går att konvertera eller avkoda. Hjärnan förvirras, ger upp sina försök att filtrera och låter musiken glida genom perceptionens  dörrar oavklädd, oavkodad, oöversättlig. Det är en behaglig kontrollförlust. Väldigt annorlunda från musik som handlar om något och föreställer något, den är lättsvald och trygg.

Jag tänker plötsligt på den vackra filmen Far from heaven om den hemliga romansen mellan en gift övre medelklasskvinna och en svart trädgårdsmästare på femtiotalet. De ses i hemlighet på en utställning med abstrakt konst och han får henne att förstå varför hon gillar det så mycket.

R: Miró.
C: Miró.Jag vet inte varför, men jag bara älskar det. Känslan det skapar. Jag vet att det förmodligen låter hemskt vagt.
R: Nej. Nej faktiskt så bekräftar det något som jag alltid har tänkt kring modern konst. Abstrakt konst.
C: Vad för något?
R: Att den kanske bara tar vid där det religiösa tar slut, och på något sätt försöker visa oss gudomlighet. Moderna konstnärer sönderdelar det till baselement av färg och form. Men när du tittar på den där Mirótavlan så känns det precis likadant.

Annonser

8 responses to “Mönster, musik och det som inte går att avkoda

  1. Dimetyltryptamin. En intressant upplevelse.

  2. (oj, detta blev väldigt långt – sorry, kunde inte sova!)

    ”Detta gör det omöjligt att använda den typen av konst som verklighetsflykt, för den blir alltid en spegel och en referensram.”

    så sant. älskar modern jazz och elektronisk musik just därför. eller vänta nu, det är inte bara flykt det handlar om. all musik är verklighet (givetvis), men abstrakt musik är som en fin blomma. egentligen används väl ”narrativ musik” i högre grad som ”flykt”, dvs är mer sentimental, drar en in i något egentligen främmande drama.

    typ jag älskar wilcolåten ”jesus, etc” (http://www.youtube.com/watch?v=jVC1k9x2Ryw) men det känns inte helt ok att lyssna på den, speciellt att se sångaren samtidigt ger vissa läskiga känslor av voyeurism och sentimentalitet. att sjunga den själv känns på något sätt brottsligt. för den tillhör inte min verklighet egentligen.

    annat är det med t ex mats / morgan band! kolla http://www.youtube.com/watch?v=_Whpa5gkYVU – inget alltförmänskligt där! bara glädje och skapande energi kanaliserad som virtuosmusik!

    eller den här jazzlåten – http://www.youtube.com/watch?v=pONKdyS-Bhs – basen och pianot i början verkar helt osynkroniserade men visar sig när trummorna kommer in passa supertight, den låten ger mig nästan inga känslor utom ett allmänt ”HELL YEAH!”

    också tänkte jag säga att i camus ”myten om sisyfos”, nånstans i första kapitlet, finns det ett skitbra stycke om den absurda känslan man får när man inser hur tät och ofattbar en så enkel grej som en sten egentligen är. ah, jag hittade det på intärnet:

    ”A step lower and strangeness creeps in: perceiving that the world is ‘dense,’ sensing to what degree a stone is foreign and irreducible to us, with what intensity nature or a landscape can negate us. At the heart of all beauty lies something inhuman, and these hills, the softness of the sky, the outline of these trees at this very minute lose the illusory meaning with which we had clothed them, henceforth more remote than a lost paradise. The primitive hostility of the world rises up to face us across millennia. For a second we cease to understand it because for centuries we have understood in it solely the images and designs that we had attributed to it beforehand, because henceforth we lack the power to make use of that artifice. The world evades us because it becomes itself again.”

    slutsatsen är kanske att musiker bör sikta utåt, bort från det mänskliga, älska absurditeten – och följa deras inre ”becoming-broccoli”!

  3. kom på också att broccoli och blomkål också är supersmaskens på ett på något sätt osentimentalt och abstrakt sätt. riktigt stolta grönsaker! milda makter, har du sett http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a4/Romanesco_Brassica_oleracea_close_Richard_Bartz.jpg – fraktal grönsakspornografi!

  4. Intressanta tankar här. Särskilt det du skrev om att abstrakt konst tar dig utom ditt ego. Det är nämligen något jag helt och hållet känner igen mig i. Men detta gäller då framförallt den som inte bara är nonfigurativ, punkt, utan den som ändå anspelar på någonslags högre principer/idéer. Traditionell persisk mattknytning är väl från början rentav en helig konst? Som (för att spinna vidare på det österländska) kupolbyggande (http://www.sfusd.k12.ca.us/schwww/sch618/Calligraphy/Dome97-016-025.jpg), kalligrafi (http://pringzter104.files.wordpress.com/2008/05/islamic_calligraphy9.gif) osv; alltså konst som SKA överskrida egot och istället för att i första hand imponera med fingerfärdighet eller originalitet ska sprida en viss ‘ambience’. Något som fascinerat mig oerhört i det sista är ikonmåleriet i den ortodoxa kyrkan, som ju visserligen är föreställande men fortfarande abstrakt, om det verkar vettigt. Tror det är för att det är en dedikerat opersonlig konstart, där man visserligen kan urskilja kulturella faktorer såsom färgval och hudfärg, men aldrig något ego. Istället ska de förmedla himmelsk frid, vilket man också upplever om man tittar på en verkligt vacker en. Svårt att beskriva, eftersom det är så väsensskilt från en tavla av Dalí, men tidlöst är det. Fast de har ju sett ungefär likadana ut i 1500 år också. En modern musikalisk motsvarighet vore Arvo Pärt, som med arkitektoniskt orienterad musik ändå transcenderar exempelvis Xenakis utstuderade musikskulpturer genom att blanda in klassiska element som sfärernas musik och annan urgammal harmonilära. Får dessutom ungefär samma opersonliga känsla av Meshuggah, men jag har inte bestämt mig ännu för om det kanske är pågrund av att jag är en dålig människa. 😀

  5. Jag gillar det också. Någonstans parallellt med allt annat arbetar jag långsamt med en fotoutställning som består av fotografier av rynkad hud i närbild, uttorkade flodbäddar, pungar och blygdläppar, sprickande is, växtblad och andra mönster som är ytor som torkat och kristalliserats i ojämna, flytande mönster. Det finns som du säger något rogivande i det, liksom ett botemedel mot tvångsmässiga beteenden och tvångstankar.

  6. Köp ett kalejdoskop! Abstrakta mönster en masse – som aldrig kommer att återupprepas, som förändras vid minsta rörelse av handen. Man kan söka sig ännu längre ut på autismspektrat och sitta där och titta i timmar…

  7. ❤ er feedback på det här, kommer ha användning av den i artikeln jag ska skriva. är för stressad för att skriva något utförligare svar än så, men det känns fint att ni identifierar er.

  8. Hej här från ingenstans! Ja naturen leker med fraktaler och vi beundrar. En konstär är som ett medium till världen av konst, som varsamt plockar fram delar av den till våran värld. Oj, slogs av en poetisk flum ådra där. Är bara en förbipaserande Internet surfare.

    Måste få lägga till på det Anaïs skrev också om kalejdoskop.. Det förändras inte bara av handrörelsen utan även av inpulser på vägen till /och i hjärnan, vilket detta även är den faktor som spelar in på att vi uppfattar en och samma bild olika individuellt.

    Voff voff Nu måste jag surfa vidare. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s