Krönika publicerad i Göteborgsposten
Flera recensenter har anklagat huvudpersonen Saga i SVT:s kriminalserie Bron för att inte vara trovärdig. Alla skriver att hon är så karikerat socialt inkompetent att hon mest liknar en parodi på aspergers. Hon skrattar inte åt motpartens skämt, nickar inte bekräftande när någon pratar med henne, vandrar nollställd och oberörd förbi döende brottsoffer och när någon har lagat mat åt henne berättar hon sanningsenligt att hon inte tycker att den var god. Hennes manliga kollega får mödosamt lära henne de mest grundläggande oskrivna sociala reglerna.
Hon är inte tyst på det mystiskt kvinnliga quirky Amelie de montmartre-sättet, som ett väsen som gömmer hemligheter, hon är bara fullständigt likgiltig inför hur folk kan tänkas uppfatta henne. Hennes oförmåga att småprata bort obekväma tystnader gör omvärlden obekväm. Männen hon drar hem springer skräckslagna hem när de inser att tystnaden inte varit en spelad otillgänglighet. Om hon varit man hade hennes beteende till viss del säkert ansetts attraktivt, som ett tecken på självbehärskning. Den som väljer att vara tyst i ett samtal sätter agendan för hur kommunikationen ska gå till. En vän berättade att hennes pappa kunde vara tyst i flera dagar ibland. Familjen trippade runt på tå runt honom och hoppades nästan på att han skulle få ett raseriutbrott, bara vilket ljud som helst skulle vara en lättnad. Tystnad är ett maktutövande.
Det är ett genialt drag att Brons manusskrivare att de inte låter någon bryta Sagas is, att det faktiskt inte finns något mjukt och trasigt bakom fasaden. Den är inte en mask, den är hennes personlighet. Många skulle säkert vilja diagnostisera henne med något. Men hon har ett beteende som män kunnat ha i alla tider utan att misstänkas vara i behov av en diagnos, det har ju tydligen
bara varit en del av deras sätt att vara. I nästan alla filmer om våldsamma, självvalt ensamma eller socialt inkompetenta kvinnor ges en förmildrande förklaring till kvinnornas avvikande beteenden. Medan män kan vara psykopater och ensamma dårar helt utan anledning så krävs det oftast en ursäkt till kvinnors våldsamhet. En uppväxt i en dysfunktionell familj eller ett hämndbegär mot en man används ofta som alibi. Jag tyckte om Uma Thurmans obscentvåldsamma karaktär i Quentin Tarantinos Kill bill, men hade gillat den ännu mer om hennes mordlystenhet inte bortförklarats med att någon tagit hennes barn ifrån henne. Kvinnlig ilska är tydligen så svårförklarlig och skrämmande att den alltid måste legitimeras som ett uttryck för saknad eller moderlighet.
Om mig
Doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet. Krönikör och litteraturrecensent i Svenska dagbladet. Kontaktas på stahl.isabelle@gmail.com.Twitter
Tweets av IsabellestahlSenaste kommentarer
Isabelle Ståhl om Nytt jobb emmeli om Nytt jobb Isabelle Ståhl om Sommarpratarna – lycklig… Isabelle Ståhl om Sommarpratarna – lycklig… befindlichkeit om Sommarpratarna – lycklig… Bloggar jag vanligen läser
Blogroll
Arkiv
- juni 2017
- mars 2017
- december 2014
- februari 2014
- augusti 2013
- november 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- april 2012
- mars 2012
- januari 2012
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
Meta