Ljud och situationer jag gillar, pt 1

dsc006912

Filosofipluggande i ett gammalt tiovåningsbibliotek med utsikt över ett vintrigt Lund, med frusna fönsterrutor, Aphex Twin och susande ventilationsljud. Dessvärre förtogs situationens stämningsfullhet lite av de parodiskt bratiga juriststudenter som lät sina stockholmska bräkanden gå som en mistlur genom lokalerna.

Annonser

12 responses to “Ljud och situationer jag gillar, pt 1

  1. jag gillar också UB.

  2. Det behövs dissonans i tillvaron för att förstärka det vackra. Även om bratiga juriststudenter kanske är lite mer dissonans än vad man egentligen tål.

  3. Kolla upp ‘Don Solaris’ av 808 State. Tillsammans med Aphex, Orb och kanske Prodigy är de 90-talselectron som förtjänar att lyssnas på.
    Man kanske inte ska glömma Coil och Meat Beat Manifesto heler förresten… och Board of Canada såklart. Men du fattar. 🙂

  4. andré: lustigt att du tar upp dissonans. skriver lite om det i kommande numret av Opus. dissonans i musik kan bara uppskattas av människor med hjärnskador, läste jag i en studie publicerad i ett amerikanskt vetenskapsmagasin. det samma gäller för abstrakt konst. men jag fullkomligt älskar dissonansen i hårdrocken (tänk Opeth), och den klassiska musiken är också full av den på sina håll.
    joel: tack för tipsen, ska kolla upp när jag ställt om från metalmode. kan tycka att 90-talselectron låter lite för…90. men det finns guldkorn.

  5. Jag rekommenderar aldrig annat än det bästa. 🙂
    Opeth är ju rena blöjbarnen i jämförelse med Meshuggahs våldsamma atonalitet… och med tanke på hur mycket jag gillar dem kanske man borde uppsöka en psykiater?
    Fast för 300 år sen ansågs ett vanligt sus4-ackord vara dissonant. Idag finner man mest ro i det… men då har ju den klassiska musiken i hundra års tid plågats av modernistiska framstegsideologer som hyllar det nya för att ingen gjort det förut och det provocerande för att de ser konst i det normöverskridande; har aldrig kunnat komma ifrån känslan av att all konstighet bara är en täckmantel för de som är för dåliga för att skapa något vackert. Tänk Lars Vilks liksom. Klart man måste vara hjärnskadad för att uppskatta t ex Luigi Nono.
    Kan du inte skriva ett inlägg om nåt sånt så jag får släppa på hämningarna? Är så såvrt att kommentera i tidskrifter. 🙂

  6. joel: ska fundera på det, kommer nog hursomhelst ett inlägg om dissonans snart. ska lyssna lite på luigi nono först. och visst kan det vara så att mycket som beundras för att vara banbrytande inte har särskilt mycket innehåll bakom den svårtillgängliga formen. jag gillar inte formalism särskilt.

  7. Framförallt är det gränsöverskridandet för gränsöverskridandets skull jag ogillar; det som ständigt försöker bryta ner sin egen värdegrund blir ju till slut värdelöst. Logiken har talat. 🙂
    Har du bläddrat något i Carl Nielsens credo ”Levande musik”? Han hade en tämligen platonskt förhållande till musik, och det är ett uppfriskande perspektiv. Men han förespråkar även att man måste finns sin egen röst, och förkastar återskapandet av forna mästares musik, åtminstone på professionell basis. Skulle kunna rambla på om dethär i evighet. Men om du verkligen sätter dig och lyssnar på Luigi Nono kanske jag också skulle rekommendera dig modernistisk musik som jag har en mera ambivalent inställning till, nämligen greken Xenakis – som jag innerst inne tycker är sabla tuff – och en som jag verkligen gillar: Ingvar Lidholm. Hans ”Kontakion” hör till det allra bästa jag hört, faktiskt. Han skulle nog även Nielsen kunna gilla.
    OCH länka till en bra artikel, som du kanske iofs redan läst: http://alazerius.wordpress.com/2009/01/25/i-islam-ar-det-skona-inte-tabu/
    Ursäkta jag är så påträngande. Det råkar bara vara ett kärt ämne…

  8. joel: fint, ! precis vad jag behövde i min musikteoretiska idétorka. men måste det vara kontraproduktivt att gränsöverskrida?

  9. Nej verkligen inte. Men gränsöverskridandet får inte ensamt vara orsaken till konstskapandet, utan måste drivas fram av någon slags skönhetsideal. Annars blir det kontraproduktivt. Som i filosofin; när det successivt växt fram en tanke om att originalitet i sig är något eftersträvansvärt så slutar det lätt i en sorts värdenihilistism eller -relativism som faktiskt inte är till för människans bästa. Hängde du med i debatten om kulturkonservatism som startades av han Lundberg på Axess? Vill du ha en stämpel på mig för att veta var du har mig, så bjuder jag på den. 🙂

  10. Är det inte dags för en diskussion om tonläget ”Rens” hur ser du från ett musikteroretsikt perspektiv på denna genre? Jag tycker diskursen känns lite väl atonal i denna debatt.

    Killar verkligen dina iaktaggelser som denna:

    ”…parodiskt bratiga juriststudenter som lät sina stockholmska bräkanden gå som en mistlur genom lokalerna.”

    Kan inte varit kul?

    Hörde något liknande för några veckor sedan på P4 radion bara det att det vara något skorrande sydsvensk dialekt. Det funkar inte alls.

    Tack för kul läsning.

  11. ”Gillar” menar jag inte ”Killar”, uhps….

  12. joel: haha. jag tror att jag kan kategorisera dig. menvisst, jag har aldrig varit någon relativismdiggare. om man vill vara banal kan man göra en jämförelse med konst och mat; visst är det intressant om ett smakintryck vänder upp och ner på ens invanda smakföreställningar, men det funkar inte om det är så svårtillgängligt att det blir oätbart.
    daniel: vet tyvärr inte vad det är för tonläge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s