Ilya Repin – Sadko
När jag var liten var jag paniskt rädd för maneter. För att känna min fiende så lärde jag mig allt om den på ett närmast autistiskt sätt. Jag känner ingen som vet så mycket om manetens reproduktionsprocess som jag. Bilden påminner mig om min skräckblandade förtjusning över det som fanns i djupet; den fångar någon slags dov, ritualliknande, magisk stämning som man föreställde sig skulle finnas under ytan. Jag var mycket fascinerad av fenomenet sjöjungfrur och gillade tanken på att de levde i en annan värld som fanns ganska nära till hands. Det fanns något så vemodigt och ödesdigert i att de aldrig kunde få access till världen ovan ens om de fick en crush på någon människa där. Det var en ganska snygg analogi över ens egen situation när man blev nerkärad i någon från en oåtkomlig värld (te x indieeliten på gymnasiet). Den ursprungliga sjöjungfrusagan är ingen jolmig vaniljhistoria modell Disney utan en ganska grym noirthriller; huvudsjöjungfrun byter sina fenor och sitt sisterhood med sjöjungrusystrarna mot att bli människa bara för att få vara med den playiga prinsen på land. Hon får dessutom fruktansvärda smärtor för varje steg hon tar. Känns snarlikt det som många kvinnor offrar för att få vara med den svåra killen.
Det här inlägget kan nog inte bli mer pekoralt och fånigt, så varför inte en teatral låt om lockande sirener i oceanen av ett världens kanske ostigaste orkestrala metalband på det?
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
Fantastisk bild det där. Trodde inte någon i det här landet kände till Repin. Kul! En välfunnen analogi också.
En analogi som goes both way, förden delen. Annars är jag fascinerad av bläckfiskar. Visar man dem hur man skruvar av ett lock genom akvarierutan, och stoppar ner en burk med någon godsak till dem, så kan de skruva av locket. Och så fenomenet jättebläckfiskar… som finns men som ingen sett levande. Det finns vidsträckta riken långt nere i djuphavsgravarna, tro mig.
Fast från början kom min fascination som en smittsam psykisk sjukdom från en god vän, som hade gjort någon slags koppling mellan bläckfiskar och… kvinnliga könsorgan. Jag kan utveckla i oändlighet. Otroligt obekvämt att ständigt bära med sig i bakhuvudet.
Nightwish dålighet tycker jag heller inte har några gränser. Kolla upp Diablo Swing Orchestra; ingen cheese som inte stammar ur självdistans och en sångerska som är riktigt bra på riktigt.
lustigt joel, DSO har jag faktiskt recenserat för en tid sedan, vill minnas att jag var vanmäktig över valet mellan förtjusning eller avsmak, det stannade vid det förstnämnda. http://dagensskiva.com/2007/12/26/the-diablo-swing-orchestra-the-butchers-ballroom/
jag fascineras och skräms av tanken på riken kilometer under ytan, det är ju som en annan planet. intressant att se hur livet finner nya vägar för att utvecklas där (ofta i HP lovecraft-påminnande former), man är ju ganska fed up med jordytans gulliga djur. det är alltid uppfriskande med nya livsformer! och kul det där med den intelligenta bläckfisken, spegelneuroner månne…
Oj, jag har alltid trott att Dagens skiva är stället som alltid varit dött, undrar varför. Kul att du gillar dem! De är ju onekligen ganska ensamma om sin karabetmetal. Och så är jag smygkär i cellisten. Det borde du också vara.
Jo, tror min fascination startade i femman med att jag skrev ett arbete om huggorsfiskar. Jag menar, wow liksom.
Jag var kär i Ariel när ”Lilla Sjöjungfrun” var populär. Freud nästa?
hm, vem var inte, patriarkala disney utformar ju alla sina tjejer till lightporrobjekt.
Förvisso men jag har aldrig under mina barndomens år fastnat för någon annan karaktär. Varken Alladins flickvän, Skönheten eller någon annan.
Det vore dock intressant med ett utlägg om Disneys formgivning av den ”perfekta” kvinnan.
Good one, ska fundera på saken. de är ju aldrig too much, helst naturliga och utan sexdrift, men attraktiva och indirekt sexanspelande.
Vi slipper konkurrera som samma brudar, Tomasz. Jasmin är min bitch. Pocahontas var också vacker men jag stod inte ut med hennes film ens när jag var 8. För mycket kärlek för en hårding som jag. Fast sen urartade figurerna en aning… Herkules, liksom. Gubbarna där ser ju helt mongo ut. Tacka vet jag Miyazaki och Kon.
Är det bara jag eller blir de heroiska männen i Disneys sagor alltmer barbröstade och muskulösa? Alladin var ju en vekling jämfört med en åderpumpad Tarzan eller Herkules…
att ta ett besök under ytan är faktiskt mkt rekomenderbart! tips till alla som har någon form av rädsla för djupa hav är att bli ett med det. jag provade och blev kär i allt det där blå gröna.
”Fågeln som vrider upp världen”, någon? Där figurerar en manetutställning på ett akvarium på ett ganska intressant sätt. Jag kom att tänka på den när jag läste det här.
Tomasz, (och till viss del Joel) är det särskilt konstigt då att Herkules är särskilt muskulös med tanke på att han väl trots allt ska föreställa världens starkaste? Det förefaller mig också mer naturligt att Tarzan, djungelmänniskan, är mer åderpumpad (eller barbröstad för den delen med) än en spoling som är en simpel småtjuv.
Bang! 4 månader senare…