Hur man blir när man jobbar med media

• Allt beröm man får föder bara en vrålande hunger efter mer, mer, mer.
• Ens självförtroende är ett korrelat av hur många som kommenterade ens senaste blogginlägg.
• När man skriver något som folk uppmärksammar så  blir man inte nöjd och tillfreds utan tänker bara: aha, jag är ett geni! Men varför har ingen bett mig att skriva en roman ännu?
• Problemet med att skriva blogginlägg/böcker/artiklar där man talar ut om sin svåra uppväxt, sina dramatiska resor genom farliga länder eller kändisar man har blivit full med är att det inte finns något spännande kvar att skryta om IRL sen. ”Jaja, det där vet jag redan, det skriver du på sidan 37 i din förra bok”.
• När tidningarna inte hör av sig på ett tag så blir man frustrerad över att man har så oändligt mycket mer talang än vad den inbilska omvärlden verkar förstå.
• Man citerar gärna sig själv. ”Som jag brukar säga…”
• Man känner jämt att man måste göra comeback snart.
• På facebook får man plötsligt stora mängder med smickrande kommentarer på sina statusuppdateringar när man nyss har varit med i tv. När kommentarerna efter några dagar sinar så känns världen mörk och ödslig och man försöker desperat statusuppdatera krystade förhärliganden av sin tillvaro  för att krama ur ytterligare några livgivande droppar knapptryckskärlek.
• När man umgås med sina mediavänner så vågar man inte prata om sina textidéer eftersom man har hybris och tror att de kommer att bli knyckta. Helst skulle man vilja copyrighta alla ord, idéer, läten, tankar, skämt, vaga teorier och uttryck som man överhuvudtaget nånsin kommer på för att de lömska kollegorna inte ska stjäla dem.
• När någon mediavän lyckas i branschen så slits man mellan känslor av stark jämförelsepanikångest och glädje över att känna en kändis.
• Man måste hela tiden uppleva spännande saker för att ha något att skriva om i sina blogginlägg.
• Man blir överlycklig om facebook vänföreslår någon av ens favoritskribenter, men vågar inte adda eftersom det känns stalkigt.

• Ibland så måste man skriva Flashbackiga artiklar som är under ens värdighet för att inte svälta ihjäl. Då känner man sig lite som den där strippan i Metallicas Turn the page-video. ”I do it for the money. And I can change my life and I can be what society wants me to be anytime I want. I guess I always wanted to be in the entertainment business without really realizing it. And I am now. ”
• Livet blir en evinnerlig tävling i att ha haft den svåraste och mest dramatiska uppväxten som skulle göra sig bäst i en självbiografi. ”Jaha, så du föddes i en brinnande revolution i något oroligt fjärran land och sedan kidnappades du av djungelgerillan och sedan tog du spännande droger i Asien, umgicks med intellektuella i någon östeuropeisk stad som inte blivit kulturvänsterturistmål ännu, tog dig till Sverige i en båt du byggt själv och skrev en debutroman som hyllades i 23 länder? Jaa… Min uppväxt var också svår,  min pappa var frånvarande eftersom han turnerade med sitt dansband och mina enda vänner var karaktärer i Harry Potter.”
• När man träffar en ny människa säger man efter en stund ”Nu har jag pratat alldeles för länge om mig själv. Vad tycker du om mig?”
• När man träffar en mediapersonlighet som skulle kunna ge en ett drömjobb så kortsluts hjärnan och man beter sig som lalligt inställsamma förälskade eller afasidrabbade människor.
• Eftersom man tror sig vara av allmänintresse för hela världen pga att man är så speciell och utvald så inbillar man sig att alla människors innersta önskan är att få veta allting om ens barndom, frukostvanor, vad man tänker på innan man somnar och ens samtliga triviala standardåsikter om alla upptänkliga företeelser. Man blir en odräglig vardagsrecensent. Nanna Johansson har ritat en bra serie om sådana:

• Ibland lider man av olidliga skamsköljningar och känner att allt man hittills gjort varit pinsamt och fel. Man föreställer sig hur alla andra säkert går runt och betraktar en som mediavärldens hovnarr. Detta är en direkt effekt av att man tar sig själv och sin betydelse för andra människor på oerhört stort allvar och tänker sig att man är centrum i inte bara sin egen utan alla människors världsbild.
• Eftersom man outar så mycket på bloggen så blir man förvånad när alla nya man träffar inte känner till allt om en redan. ”Men det där bloggade jag ju om  för tre månader sedan, det borde du väl veta!?”
• Man berättar gärna långrandiga anekdoter om sig själv och häftiga saker man gjort. Gärna två, tre gånger så att folk verkligen ska komma ihåg.
• När man berättar en anekdot så är poängen allt som oftast hur populär man är eller hur många som bjuder en på hippa mingel med societeten.
• Man kommer ofta på sig själv med att förnöjsamt tänka: åh, vad bra jag är på att formulera det allmängiltigt mänskliga på ett blixtrande fyndigt och intelligent sätt! Ja, egentligen är mina små vardagsfunderingar nog tillräckligt bra för att hamna på Wikiquotes eller i en coffee table-bok.
• Man blir mer benägen att hångla med någon om den kan utgöra spännande material till ens kommande bok. T ex om den visar en exklusiv gåva som den fick av sin gode vän kungen av Azerbadjan under sina resor i centralasien. Alla man umgås med måste ju vara tillräckligt spännande för att kunna bli material till den kommande romanen.
• Man låtsas vara lite svårflörtad när någon tidning ställer personliga frågor men de behöver inte tjata särskilt länge innan man glatt berättar alla exklusiva hemligheter. Att även andra personer råkar drabbas av det integritetskränkande outandet är ett senare problem, se nedan.

• Man pendlar bipolärt mellan avgrundsdjupt självtvivel och en stark övertygelse om att man är den mest intellektuella, välformulerade, charmiga, roliga och blixtrande kloka person som fötts de senaste 1500 åren.
• Man blir degig. Ens enda fysiska rörelse är den mellan datorn, kylskåpet och Andra långgatan dit man går för att få”inspiration”. (=bli full för att döva ångesten över att inte ha blivit omnämnd i  Resumé på sistone).
• Man anser sitt yrke vara en legitim anledning till alla möjliga odrägliga beteenden och ovanor, typ slarvighet, namnglömska, prokrastinering, nonchalans, alkoholism, oansvarighet, omognad. Man är ju en överkänslig konstnärssjäl osv.

• Man får inget gjort. Man åstadkommer aldrig så lite som när man frilansar och har oceaner av tid att förfoga över. Man tänker: ah, idag har jag minst tolv timmar på mig att  och skriva artiklar eller kanske den stora samtidsromanen. Istället så lyssnar jag på p1, går på föreläsning, lagar mat, läser Blondinbella, chattar, går och simmar, chattar, läser, uppdaterar facebook och twitter var 20 sekund, läser Kissie, går och handlar, tvättar, äter upp ett helt paket Remi-kex, speglar mig och kommer vid tiotiden på kvällen fram till att jag ännu inte har skrivit mer än 120 tecken.
• Alla man känner älskar att raljera över Jan Guillou men är egentligen avundsjuka på hans helkroppsbyline.