Hur man blir när man jobbar med media

  • Allt beröm man får föder bara en vrålande hunger efter mer, mer, mer.
  • Ens självförtroende är ett korrelat av hur många som kommenterade ens senaste blogginlägg.
  • När man skriver något som folk uppmärksammar så  blir man inte nöjd och tillfreds utan tänker bara: aha, jag är ett geni! Men varför har ingen bett mig att skriva en roman ännu?
  • Problemet med att skriva blogginlägg/böcker/artiklar där man talar ut om sin svåra uppväxt, sina dramatiska resor genom farliga länder eller kändisar man har blivit full med är att det inte finns något spännande kvar att skryta om IRL sen. ”Jaja, det där vet jag redan, det skriver du på sidan 37 i din förra bok”.
  • När tidningarna inte hör av sig på ett tag så blir man frustrerad över att man har så oändligt mycket mer talang än vad den inbilska omvärlden verkar förstå.
  • Man citerar gärna sig själv. ”Som jag brukar säga…”
  • Man känner jämt att man måste göra comeback snart.
  • På facebook får man plötsligt stora mängder med smickrande kommentarer på sina statusuppdateringar när man nyss har varit med i tv. När kommentarerna efter några dagar sinar så känns världen mörk och ödslig och man försöker desperat statusuppdatera krystade förhärliganden av sin tillvaro  för att krama ur ytterligare några livgivande droppar knapptryckskärlek.
  • När man umgås med sina mediavänner så vågar man inte prata om sina textidéer eftersom man har hybris och tror att de kommer att bli knyckta. Helst skulle man vilja copyrighta alla ord, idéer, läten, tankar, skämt, vaga teorier och uttryck som man överhuvudtaget nånsin kommer på för att de lömska kollegorna inte ska stjäla dem.
  • När någon mediavän lyckas i branschen så slits man mellan känslor av stark jämförelsepanikångest och glädje över att känna en kändis.
  • Man måste hela tiden uppleva spännande saker för att ha något att skriva om i sina blogginlägg.
  • Man blir överlycklig om facebook vänföreslår någon av ens favoritskribenter, men vågar inte adda eftersom det känns stalkigt.

  • Ibland så måste man skriva Flashbackiga artiklar som är under ens värdighet för att inte svälta ihjäl. Då känner man sig lite som den där strippan i Metallicas Turn the page-video. I do it for the money. And I can change my life and I can be what society wants me to be anytime I want. I guess I always wanted to be in the entertainment business without really realizing it. And I am now.
  • Livet blir en evinnerlig tävling i att ha haft den svåraste och mest dramatiska uppväxten som skulle göra sig bäst i en självbiografi. ”Jaha, så du föddes i en brinnande revolution i något oroligt fjärran land och sedan kidnappades du av djungelgerillan och sedan tog du spännande droger i Asien, umgicks med intellektuella i någon östeuropeisk stad som inte blivit kulturvänsterturistmål ännu, tog dig till Sverige i en båt du byggt själv och skrev en debutroman som hyllades i 23 länder? Jaa… Min uppväxt var också svår,  min pappa var frånvarande eftersom han turnerade med sitt dansband och mina enda vänner var karaktärer i Harry Potter.”
  • När man träffar en ny människa säger man efter en stund ”Nu har jag pratat alldeles för länge om mig själv. Vad tycker du om mig?”
  • När man träffar en mediapersonlighet som skulle kunna ge en ett drömjobb så kortsluts hjärnan och man beter sig som lalligt inställsamma förälskade eller afasidrabbade människor.
  • Eftersom man tror sig vara av allmänintresse för hela världen pga att man är så speciell och utvald så inbillar man sig att alla människors innersta önskan är att få veta allting om ens barndom, frukostvanor, vad man tänker på innan man somnar och ens samtliga triviala standardåsikter om alla upptänkliga företeelser. Man blir en odräglig vardagsrecensent. Nanna Johansson har ritat en bra serie om sådana:
  • Ibland lider man av olidliga skamsköljningar och känner att allt man hittills gjort varit pinsamt och fel. Man föreställer sig hur alla andra säkert går runt och betraktar en som mediavärldens hovnarr. Detta är en direkt effekt av att man tar sig själv och sin betydelse för andra människor på oerhört stort allvar och tänker sig att man är centrum i inte bara sin egen utan alla människors världsbild.
  • Eftersom man outar så mycket på bloggen så blir man förvånad när alla nya man träffar inte känner till allt om en redan. ”Men det där bloggade jag ju om  för tre månader sedan, det borde du väl veta!?”
  • Man berättar gärna långrandiga anekdoter om sig själv och häftiga saker man gjort. Gärna två, tre gånger så att folk verkligen ska komma ihåg.
  • När man berättar en anekdot så är poängen allt som oftast hur populär man är eller hur många som bjuder en på hippa mingel med societeten.
  • Man kommer ofta på sig själv med att förnöjsamt tänka: åh, vad bra jag är på att formulera det allmängiltigt mänskliga på ett blixtrande fyndigt och intelligent sätt! Ja, egentligen är mina små vardagsfunderingar nog tillräckligt bra för att hamna på Wikiquotes eller i en coffee table-bok.
  • Man blir mer benägen att hångla med någon om den kan utgöra spännande material till ens kommande bok. T ex om den visar en exklusiv gåva som den fick av sin gode vän kungen av Azerbadjan under sina resor i centralasien. Alla man umgås med måste ju vara tillräckligt spännande för att kunna bli material till den kommande romanen.
  • Man låtsas vara lite svårflörtad när någon tidning ställer personliga frågor men de behöver inte tjata särskilt länge innan man glatt berättar alla exklusiva hemligheter. Att även andra personer råkar drabbas av det integritetskränkande outandet är ett senare problem, se nedan.

  • Man pendlar bipolärt mellan avgrundsdjupt självtvivel och en stark övertygelse om att man är den mest intellektuella, välformulerade, charmiga, roliga och blixtrande kloka person som fötts de senaste 1500 åren.
  • Man blir degig. Ens enda fysiska rörelse är den mellan datorn, kylskåpet och Andra långgatan dit man går för att få”inspiration”. (=bli full för att döva ångesten över att inte ha blivit omnämnd i  Resumé på sistone).
  • Man anser sitt yrke vara en legitim anledning till alla möjliga odrägliga beteenden och ovanor, typ slarvighet, namnglömska, prokrastinering, nonchalans, alkoholism, oansvarighet, omognad. Man är ju en överkänslig konstnärssjäl osv.

  • Man får inget gjort. Man åstadkommer aldrig så lite som när man frilansar och har oceaner av tid att förfoga över. Man tänker: ah, idag har jag minst tolv timmar på mig att  och skriva artiklar eller kanske den stora samtidsromanen. Istället så lyssnar jag på p1, går på föreläsning, lagar mat, läser Blondinbella, chattar, går och simmar, chattar, läser, uppdaterar facebook och twitter var 20 sekund, läser Kissie, går och handlar, tvättar, äter upp ett helt paket Remi-kex, speglar mig och kommer vid tiotiden på kvällen fram till att jag ännu inte har skrivit mer än 120 tecken.
  • Alla man känner älskar att raljera över Jan Guillou men är egentligen avundsjuka på hans helkroppsbyline.

Annonser

18 responses to “Hur man blir när man jobbar med media

  1. Hej Isabelle. Tack för blogginlägget. Det känns lite svårt att inte läsa det här blogginlägg som en meta-analys över analytikern. Well, det är ju hela premissen. Även om det är riktig goda observationer. Kanske är jag lite översensitiv för sarkasm.

    Och visst måste det ju vara så att analysen heter ”Hur man blir …” (dvs. hur jag, författaren, mediaarbetaren som skriver detta, blir, av att skriva allt detta), när själva mediearbetet verkar lära de som jobbar i det med att uppehålla sig vid och hela tiden fokusera på självet, sig själv.

    Kanske behövs den omvända analysen: ”Hur andra blir, när man jobbar med media”. Analysarbetet i sig själv skulle kanske bota en massa av de problem som blogginlägget nämner.

    Hälsningar, Malte

  2. tack för en intressant kommentar. jag använder nog sarkasmen i det här inlägget ganska mycket som en sköld. det skapar en trygg distans. om jag hade skrivit det utan sarkasm och metaanalysgreppet så hade det känts för hudlöst.

  3. Haha, min instinktiva reaktion var ”…sarkasm? Vadå sarkasm? Det är ju så.”

  4. Avundsjuk på Guillou? Tja, i nyegoismens tidevarv är det säkert en och annan som är avundsjuk på att man kan vara i sådan total avsaknad av ödmjukhet som Janne Guillou är.

    Och jag själv är sååå avundsjuk på att Jan Guillou en gång i tiden var bästa kamrat med KGB.

  5. Rainer Maria Rilke

    I can’t give you any advice but this: to go into yourself and see how deep the place is from which your life flows; at its source you will find the answer to the question whether you must create. Irony: Don’t let yourself by controlled by it, especially during uncreative moments; when you are fully creative, try to use it, as one more way to take hold of life. Everything is gestation and then birthing. In one creative thought a thousand forgotten nights of love come to life again and fill it with majesty and exaltation. To be solitary as you were when you were a child, when the grown-ups walked around involved with matters that seemed large and important because they looked so busy and because you didn’t understand a thing about what they were doing; and when you realize that their activities are shabby, that their vocations are petrified and no longer connected with life, why not then continue to look upon it all as a child would, as if you were looking at something unfamiliar, out of the depths of your own solitude, which is itself work and status and vocation? The only sadnesses that are dangerous and unhealthy are the ones that we carry around in public in order to drown them out with the noise; like diseases that are treated superficially and foolishly, they just withdraw and after a short interval break out again all the more terribly; and gather inside us and are life, are life that is unlived, rejected, lost, life that we can die of. All feelings that concentrate you and lift you up are pure; only that feeling is impure which grasps just one side of your being and thus distorts you. Every intensification is good, if it is in your entire blood, if it isn’t intoxication or muddiness, but joy which you can see into, clear to the bottom.

  6. Hej Isabelle Ståhl!

    En sak som du skrev en gång råkade bli en sådan sak som jag tänker på då och då, och det är ditt inlägg om ”abstrakt” musik och persiska mattor och sådant. Jag tycker verkligen att du satte fingret på något där! Och i kväll råkade en påminnelse av det inlägget bubbla upp i mitt medvetande igen, men medan jag gjorde något som inte hade något alls att göra med konst, och då insåg jag en fin koppling mellan konsten och vardagen! Du kanske redan har kommit på den, men i fall inte så kanske den kan glädja dig!

    Till saken hör att jag nu bor ensam i en helt främmande stad för mig, och pluggar historia på distans — som något slags ”asocialt experiment”. Du kan tänka dig vad mycket ensamhet! En månad har jag bott här nu. Tänk, många timmar! Ibland går jag ut för att prata med främlingar på engelska, men för det mesta är jag helt själv, och dessutom internetlös förutom stundvisa besök på caféer med WiFi. Har du varit offline och ensam någon längre stund på sistone? Typ strömavbrottskväll, eller någon vecka med trasig dator, eller en resa, eller så. Vilket märkligt tomrum som öppnas! Det blir nästan som om tid och rum börjar finnas till, påtagligt, i sammanhang där de tidigare varit borttrollade och kollapsade! Lite som när det är kyligt eller svettigt så att själva luften blir substantiell, eller som när man går ut från musiken och skrålet för att röka, osv. Låt mig postulera att det är en härlig känsla nära förknippad med en sorts gedigen lycka (så länge man inte blir ledsen, men då upphör känslan, tycker jag) värd att åtminstone veta hur man framkallar även om man inte alltid kan eller vill leva i den.

    Så en gång kort innan jag av någon outgrundlig anledning började skriva detta gick jag till mitt fina kök och började brygga te. Sopade lite på köksgolvet. Och dessa banala vardagligheter alstrade den där öppna känslan; zen, osv, du vet. Då kom minnet av ditt blogginlägg plötsligt!

    Jag tänkte efter lite och insåg att även handlingar kan ju vara mer eller mindre ”abstrakta” eller ”ickemänskliga”. Vissa saker man gör är liksom ickesentimentala på samma sätt som viss älsklig musik, och det är gott och närande. När man sopar ett köksgolv blir man inblandad med massor av saker som inte har alls att göra med mänskliga narrativ och känslor: en kvast, ett golv, vitlöksskal och popcornkärnor, osv. Det representerar ingenting, det är inte symboliskt, det finns ingen djupare mening.

    Så jag tänkte tipsa om det; kanske kan man hitta en finare, mer ”sincere” och mild attityd till vissa saker, och kanske ha det som utgångspunkt för att hitta mer lycka som inte är kopplad till status, kredd, komplimanger och ego. Jag hoppas att jag inte verkar som någon klok farbror som berättar hur man ska leva, jag försöker bara att ta det på allvar och bestämde mig för att strunta i att det låter förnumstigt och töntigt.

    Som kompensation för att du blev mottagare av denna långa utläggning så erbjuder jag en lista av några av mina favoritaste postmänskliga musikskatter:

    – Avishai Cohen Trio – Pinzin Kinzin,
    – Frank Zappa – Peaches En Regalia,
    – Mats och Morgan – Hollmervalsen,
    – Terry Riley – A Rainbow in Curved Air,
    – John Coltrane – Mr. P.C.,
    – J.S. Bach – Brandenburgconcertos t ex prestodelen från #4, och
    – J.S. Bach – ”Art of Fugue”, som underbart nog finns inspelad av Emerson String Quartet!

    Sincerely men också lagom precis perfekt ironically yours.

  7. Pingback: Glamouren | Lysande utsikter

  8. @Isabelle: Jag förstår, hoppas inte du tar illa upp. Du kanske kan hitta skydd genom att tänka på dem andra och kanske tappa distansen till dig själv genom att komma nära de andra 🙂

  9. mikael: ”Det blir nästan som om tid och rum börjar finnas till, påtagligt, i sammanhang där de tidigare varit borttrollade och kollapsade!”
    vad fint. jag förstår inte alls när folk beskriver exempelvis romantiska möten som att ”tid och rum försvinner”. Jag tycker snarare att de dimensionerna blir mer påtagliga, de närvarar plötsligt. jag kan gilla känslan av att de materialiserar sig, kryper in under huden. när man går hem ensam tidigt på morgonen och det är långt hem. när man umgåtts med folk i flera dagar i sträck och dörren plötsligt slår igen och man blir ensam och det pirrar i fingertopparna av tystnaden. tiden och jaget är så intimt förbundna, kanske är det därför tiden blir påtaglig när man umgås med sig själv. har tänkt mycket på det. nuförtiden tycker jag tyvärr att sådana upplevelser kan vara skrämmande och påträngande, de kräver för mycket av mig. jag gillar distraktion.
    och ja, det ickesymboliska, det som hjärnan inte hittar mening eller narrativ i, det finns något meditativt och förlösande i det. det som inte är menat att tolkas, avkodas. tycker att man hittar det i ickesymbolisk musik också, aphex twin. det som inte betyder eller betecknar, det är som att titta på fraktaler och vissa symmetriska mönster. tack för Avishai, kan i gengäld tipsa om schuberts winterreise och läs gärna Henri Michaux Bräsch – Erbarmliga under (fantastisk ickerepresenterande meskalinpoesi).

  10. Pingback: Om man biter sig själv i svansen tillräckligt länge ömsar ormen skinn | Malins tankar

  11. 🙂 Ska leta reda på Schubert och Bräsch, meskalinpoesi låter ju helt fantastiskt. The only way to fly? Jag gillar Ginsberg! ”Who passed through universities with radiant cool eyes hallucinating Arkansas and Blake-light tragedy among the scholars of war!” Och Moloch-dikten som är så härligt osubtil: ”Moloch whose skyscrapers stand in the long streets like endless Jehovahs! Moloch whose soul is electricity and banks!” I bland tänker jag att internetgenerationen är den nya beatgenerationen. Jag skulle helst vara Gary Snyder… Internetgenerationen behöver mer fascination för buddhism, tycker jag! Vi älskar ju att diskutera egots upplösning och stress, ångest och lidande — det är nästan märkligt att buddhistiska författare och idéer och praktiker får så lite uppmärksamhet? Det är ju förstås knepigt med det religiösa… Det är ju så vidlyftigt och innerligt! Men jag älskar det där: meditation, not-self, visdom, oberoende lycka, jämnmod, vardaglighet, enkelhet… Pinsamt! Man kanske får finna sig i att vara lite av en tönt om man vill må bra. Men alla håller ju på med sina egna grejor.

    Såg att du läser idéhistoria på GU. Det har jag råkat anmäla mig till inför våren! Har du några tricks eller efterklokheter att bjuda på? 🙂

    Ha det bra!

  12. Du kanske borde byta karriär. Jag inbillar mig att det kan vara nyttigt ibland.

  13. ”Man pendlar bipolärt mellan avgrundsdjupt självtvivel och en stark övertygelse om att man är den mest intellektuella, välformulerade, charmiga, roliga och blixtrande kloka person som fötts de senaste 1500 åren.”

    Oerhört träffande. Bra observerat!

  14. Pingback: Vildvittra » Länkhög

  15. Kul inlägg! Tragik och komik blandas, som sig bör. Det riktigt tragiska är att man kan känna igen sig i en del av punkterna trots att man inte ens jobbar med media…

  16. Pingback: Jag? Mediehora? « Kaffekopp och cigarettrök

  17. Du får göra en omvänd Fridolin. Dvs. bli politiker ett tag och sedan gå tillbaka till media.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s