Dagsarkiv: november 23, 2010

Varför jag avskyr Cornelis Vreeswijk


Det började redan på musiklektionerna i trean. Vi övade inför det hajpade eventet FN-dagen och tvingades sjunga cornelis outhärdligt käcka och world peace-blödiga låtjävlar tills vi kunde de skenheligt samhällskritiska texterna utantill. Jag tyckte att det lät lika töntigt som Povel Ramel.
Mitt hat mot vismän späddes på ytterligare när jag på Hultsfred 2008 var tältgranne med några killar som spelade Evert Taubes Kinesiska muren tre dagar i sträck. Utan uppehåll. Om man önskade en annan låt sa de: varför då? Den här är ju bra.
Det var som musiktortyren i Guantanamo, fast värre. (Jag har förresten pratat om musiktortyr, Gorgoroth och dissonans i P2s Musikalismer, kan höras här.
Likt så många andra hajpade konstnärsmän så verkar Cornelis ha varit ett fullblodssvin privat.  Det är inte bara det här med att han jagade en person med kniv när han fick veta att personen var transvestit och sedan skrev bejublade låtar om händelsen. Han ska enligt ganska många källor ha varit så elak mot kvinnorna han förlovade sig med att en av dem tog livet av sig, han misshandlade en av sina flickvänner. Han skrev en låt om när han hade sex med en fjortonåring och fick ångest dagen efter när hon visade sig vara ful utan smink.
Månens sken och dragspelstoner kan lura en man,
för igår när han var full var Cecilia grann,
men idag i solens glans
ser hon ut som en schimpans
och mot kudden har hon gnidit av sin forna elegans.
Vår Fredrik han är gammal men tjejen är ung,
han ångrar vad han gjorde och skammen känns tung,
den blir inte mindre svår
när han straff för otukt får
för Cecilia har ljugit, hon är bara fjorton år…

Inte särskilt förvånande verkar Cornelis fans inte bekymra sig nämnvärt  om hans personliga svinighet. Många menar att verket och författaren bör skiljas åt, att man t ex kan gilla Hitlers konst om man bara bortser från hans mindre trevliga karaktärsdrag.


(Nu är hans tavlor inte särskilt snygga, så vi besparas det problemet).
Jag tycker inte att man kan göra den där uppdelningen. Cornelis låtar dryper av  kvinnoförakt och homofobi. Hans loja, klyschiga samhällskritik och vaga politiska engagemang räckte tydligen för att ge honom någon slags image som en medveten, hederlig politisk good guy. Klasskamp går ju som bekant oftast före kvinnokamp.
En konstnärsman ”är ju bara så”. Det är något naturgivet, ett konstens villkor, något man måste ha överseende med. Om man väljer att försöka leva med honom så måste man vara den trygga hamnen som han återvända till från sina äventyr med yngre tjejer, skapande och knark. Vad är det som får kvinnor att falla för den här typen av kyliga kvinnoföraktande män? Kanske handlar det om en vilja att bli godkänd av den som dissar en. ”Aha, han hatar kvinnor! Tänk om jag skulle kunna få honom att tycka om mig, trots att jag är kvinna. Vilken spännande utmaning!”  Psykoanalytikern Lynne Layton säger att kvinnor blir kära i känslomässigt otillgängliga män för att de själva omedvetet vill leva fritt och oberoende av kärleksrelationer.

”Han önskade ett vanligt liv, men så snart han fick det blev det genast för trångt för honom”, säger en av de kvinnor som försökt att leva med Cornelis.

Hans sexistiska texter i kombination med klämkäcka hej och hå-fryntliga låtarrangemang är till och med värre än Lars Winnerbäck. Jag har aldrig klarat av musik som låter ”lustig” och sådär Bellmanskt fräck och svängig. Musik ska inte vara rolig. Musik är allvar. Humor är att ställa sig lite vid sidan av, att inta distans: musik ska inte ha distans.
Cornelis stora idol var Bellman, vilket är förklarligt då båda
1. Såg ned på kvinnor
2. skrev fånig musik som skulle vara folkbildande och skojig på samma gång
3. köpte horor
Under min tid i Lund råkade jag ofta på det fasansfulla fenomenet Bellmanmännen. De säger ”gutår!” hela tiden och är som den jobbiga indiekillen med gitarr på efterfesten fast från 1700-talet. Liv Strömqvist har i sitt senaste helt fantastiska album Prins Charles känsla ritat en serie om exakt hur odrägliga sådana män är:

Cornelis och Bellman är mytologiserade, folkkära legender. Om Cornelis hade varit uttalad rasist hade det förmodligen hörts fler kritiska röster. Men homofob och sexist, det är tydligen oantastbara features. Strage har förresten bloggat bra och argt om vismän.