Som en gammal bekant

Jag träffade honom på ett kafé och hann inte ens beställa innan våra två år ihop började trängas i halsen. Historien är en glasvägg mellan oss. Den får hans konturer att växa sig grövre, främmande, som någon utifrån på tillfälligt besök. Jag vet inte längre om hans frågor ställs av nyfikenhet eller omtanke.
På kvällen ler jag kantigt och dricker blaskig bjudöl på en lättsam tillställning som är bra pr. På vägen hem genom ett oberört Malmö i exakt samma skymning minns jag hur det är när man nyss har börjat träffa någon. Det handlar om ett slags hackande av hjärnans sätt att förhålla sig till andra individer. Just det område som får oss att göra skillnad på oss själva och andra andra desarmeras och stängs av när man blir kär, ser jag på Kunskapskanalen. Vederbörande upphör att vara den andre, den blir ett organ som kroppen inte vill stöta bort. Man börjar identifiera personen som lika trygg och bekant som den egna världen, en plats där man finner samma närvaro, hemmastaddhet och därhet som i sig själv. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma sak som händer när man använder ett verktyg och det upplevs en del av armen, en förlängning av kroppen.
I början känner man sig så spännande och viktig. Allt är så speciellt och angeläget, saker man gjorde som barn och saker man tänkte på bussen, man blir en så intressant person. Therese skriver fint om det där. Det stora intresse man känner för den andra genereras av en vilja att komma så nära att man inte längre är två. Det är så märkligt att när man kommit dit så önskar man sig ofta tillbaka, till den tid då man var främlingar.