Som en gammal bekant

Jag träffade honom på ett kafé och hann inte ens beställa innan våra två år ihop började trängas i halsen. Historien är en glasvägg mellan oss. Den får hans konturer att växa sig grövre, främmande, som någon utifrån på tillfälligt besök. Jag vet inte längre om hans frågor ställs av nyfikenhet eller omtanke.
På kvällen ler jag kantigt och dricker blaskig bjudöl på en lättsam tillställning som är bra pr. På vägen hem genom ett oberört Malmö i exakt samma skymning minns jag hur det är när man nyss har börjat träffa någon. Det handlar om ett slags hackande av hjärnans sätt att förhålla sig till andra individer. Just det område som får oss att göra skillnad på oss själva och andra andra desarmeras och stängs av när man blir kär, ser jag på Kunskapskanalen. Vederbörande upphör att vara den andre, den blir ett organ som kroppen inte vill stöta bort. Man börjar identifiera personen som lika trygg och bekant som den egna världen, en plats där man finner samma närvaro, hemmastaddhet och därhet som i sig själv. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma sak som händer när man använder ett verktyg och det upplevs en del av armen, en förlängning av kroppen.
I början känner man sig så spännande och viktig. Allt är så speciellt och angeläget, saker man gjorde som barn och saker man tänkte på bussen, man blir en så intressant person. Therese skriver fint om det där. Det stora intresse man känner för den andra genereras av en vilja att komma så nära att man inte längre är två. Det är så märkligt att när man kommit dit så önskar man sig ofta tillbaka, till den tid då man var främlingar.

Annonser

3 responses to “Som en gammal bekant

  1. Det är fantastiskt hur mycket jag börjat känna igen mig i dina texter, den här satte verkligen huvudet på spiken på en hel del jag känt/tänkt på sistone. ”[…]Vederbörande upphör att vara den andre, den blir ett organ som kroppen inte vill stöta bort.[…]” kändes förbannat träffande, som något jag tänkt själv men inte kunnat formulera lika bra i ord. Mycket bra – jag gillar det.

  2. Kristin Montagu-Evans

    Vad bra du skriver Isabelle. Vackert. Träffande. Personligt.

  3. Och fantomsmärtorna sen dårå, när det som man lät bli en bit av en själv inte längre finns där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s