På syjuntan i novemberskymningen med Miles davis och de andras lågmälda samtal mjukt inglidandes i medvetandets bakgårdar så händer något med mitt sätt att tänka och interagera. Broderiet jag programmerat mina händer till att skapa tvingar mig att sluta gestikulera och använda kroppsspråket för att kommunicera. Det får samtalen att röra sig lätt och otvingat.
Jag har alltid tyckt att kroppsspråk känns så överflödigt, som en belastning mer än som en tillgång; man måste regissera och kontrollera. Händerna ljuger aldrig, hur återhållet och avslappnat ansiktsuttryck man än lyckas frambringa så avslöjar händernas nervösa snärjande alltid hur hudlös och ocool man är.
Broderiets repetativa ritual inrättar dem i trygga bojor. Jag tänker på hur katter svänger svansen fram och tillbaka när de vilar och jag kommer på att jag ofta ser människor göra samma sak med en fot eller en hand; kanske för att man avlastar medvetandet då. Man tar bort en del av fokus på att säga och tänka rätt saker när man riktar en del av den medvetna uppmärksamheten mot upprepandet av rörelsen istället.
Det är underbart med en förslavande bas på en klubb som tvingar kroppen att följa en puls. Kanske syftar alla de där ritualerna till att komma längre bort från sitt medvetna subjekt, från sitt jag. Det är skönare att vara ett mig, ett omedvetet djurlikt varande som inte reflekterar. när kroppen distraheras av något repetativt så infinner sig en särskild själsfrid.
Heidegger blev förtjust i de rituella aspekterna av den grekiska kulturen och sörjde att vi hade förlorat dem. En religiös liturgi kan föra oss bort från vår vardagliga existens och från vårt jag. Jag tänker att jag längtar så mycket efter ritualer, sådana som sekulariseringen uttömt vår tillvaro på.
Copyriot skrev om Bataille som skrev om nödvändigheten med offerritualer:
…om överskottet inte helt och hållet kan absorberas i tillväxten, måste det med nödvändighet gå förlorat utan vinst, utges, frivilligt eller ej, ärofullt eller i annat fall på ett katastrofalt sätt. /…/
Särskilt de ritualer som innebär någon slags pseudotrygg maktförlust saknar jag. Broderandet är en sådan ritual, och dansen. Och när man för glaset till munnen, kastar sig huvudstupa ned i Lethe och låter alkoholen annektera blodet och ta kontrollen över viljan. Jag längtar efter att föras genom kontrollförlustens smala tunnel i 320kbps med likgiltigheten rusande som en brusten endorfinfördämning genom kroppen.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
Du skriver som vore ritualen ett medel att undfly sig själv. Tror du är inne på något där, även om jag inte är tillräckligt inläst på filosofiska definitioner för att vara helt på det klara över skillnaden mellan ett jag och ett mig. Antar att det är detsamma som mellan ett jag/ego och ett varande? Och skulle i så fall ritualerna vara det som hjälper dig att hålla fast vid – eller återgå till – det som essentiellt är du?
Har nu varit på turnerande fot i fem veckor nu, och det man efter några veckor börjar längta efter är inget annat än en vardag med någon typ av mer eller mindre pretentiösa rutiner. Lägga upp fötterna på fotpallen och rulla tummarna. Jag tvekar dock inför att kalla det djuriskt, snarare ter dig sig som mänskligt, ett tillfälle att vara sig själv utan några försök att förställa sig. Skulle hellre kalla detdär skitnödiga och ständiga strävandet att verka tjockhudad och cool för djuriskt, eftersom det handlar mera om tillfredsställandet av våra begär och tävlingsinriktning än den stilla förnöjsamhet som en stickning kan uppbringa. Däremot skulle jag nog definiera festdrickande som något djuriskt, eftersom det då handlar om att döva den saktmodiga, förnöjsamma människan till förmån för ett mestadels begärsinriktat yttre jag som man påtvingats av en för kroppen främmande substans.
Fast apropå katten som vajar på svansen även där den ligger och slappar… det fina med djur är ju att de alla symboliserar/besitter någon (mänsklig) egenskap, den må vara god eller dålig – hundens trofasthet, biets flit, ormens lömskhet – och som sådan kan självfallet ett djur hjälpa en på rätt väg. Fast då är det ju inte längre tal om att vi är ”djuriska”, utan att de är ”mänskliga”, och att vi därigenom kan ha en pedagogisk nytta av dem, och finna tröst och ibland förståelse hos dem.
Väldigt intressant! Få saker är så spännande som analyser av de psykodynamiska och gruppdynamiska effekterna av räfflingarna i olika sociala rum och aktiviteter! (Finns det något namn för detta heta ämne?)
Att rikta bort den medvetna uppmärksamheten fungerar ju också på gruppnivå. Den kollektiva ritualen utgör en grund för kommunikationen: vi får något att prata om i brist på annat intressantare, tystnaden får ett innehåll, osv. Man kan tänka på ett jazzbands ”rhythm section”, som utöver att bara hålla takten också kompar med vampackord och vandrande basgångar och därmed ger soloinstrumenten en struktur att improvisera runt.
Kortspelet Set är rätt så bra ibland! Det har en gemensam spelyta som en designerad spelare håller fylld med 3×4 Set-kort medan alla letar intensivt efter tre kort att ta som uppfyller ett visst klurigt kriterium. Det finns ingen turordning, så rytmen är väldigt flexibel. Ett intensivt spel! Spelarna hamnar i ett slags kollektivt trans! Skönt att köra ett par rundor för att varva ner t ex.
Å andra sidan, när det gäller det individuella så finns det ju en väldigt bra rytmisk ritual: meditation på t ex andningen! Som Buddha visst kallade Ānāpānasati. Jag tänker mig att det ligger ganska nära katternas vilopraktik. Men det krävs nog mer ansträngning för våra överdrivet komplicerade hjärnor. Ontologiskt är det lite kul: jaget upplöses genom en introvert fokusering, istället för en extrovert distrahering! Det räknas nog som att ”undfly från sig själv” om man tolkar ”sig själv” som ”sitt jag/ego”, men om man tolkar det som ”sitt varande” så är meditationen snarare ett sätt att (ehm) ”hitta sig själv”.
Jag gillar Gil Fronsdals ”podcasts” om sånt: http://www.audiodharma.org/talks-anapanasati.html
Gonatt!
P.S. En supervarm meditativ nattdusch, där har vi en intensiv varanderitual! D.S.
I en teatertrupp jag var med i testade vi att spela teater medan vi gjorde något helt annat med kroppen, så att dialogen liksom låg som en nästan frikopplad pratbubbla ovanför cyklande och matlagning . Det var väldigt intressant.
joel: din jag/varandedistinktion låter rimlig. jag funderar på det du skriver om begärsinriktat ”yttre jag”…jag tror att människor varken har ett yttre eller inre jag, utan är lite som lökar med många lager och ingen kärna. de begär vi ibland ställer oss tveksamma till och ser som något destruktivt som inte riktigt tillhör oss själva, var kommer de ifrån? är det en mer kvalitativ tillvaro att vara förnöjsam eller är det att föredra att vara begärsinriktad ? jag har funderat mycket på det den senaste tiden och tänker vidareutveckla tankarna snart.
mikael: intressant liknelse med rythm sections. jag brukade meditera mycket när jag var yngre faktiskt och det var kuriöst att liksom försvinna från sig själv genom att bege sig inåt. det är kanske det jag är lite rädd för.
julia: jag gick på något som kallades för fysisk teater och där framförde vi kristina lugn-pjäser samtidigt som vi låtsades att vi gick på mjuka kaniner som vi var tvungna att gå ultraförsiktigt på för att de inte skulle gå sönder. lite samma sak kanske.
Det känns inte som att kaninerna håller bara för att man går på dem försiktigt. Men ja. =)
Jag hade några lektioner med en fysisk skådespelare för ett par år sedan. Det var faktiskt lite otäckt. Han fick till en otroligt tjock atmosfär av sexuella undertoner. Fast vi behövde inte gå på kaniner, utan skulle hellre stöna så mycket vi kunde medan vi drämde bäckenet i backen, för att framtvinga ”naturliga” stönanden. Bland det märkligare jag varit med om. 🙂
Lökliknelsen gillar jag. Kan tyvärr inte säga så mycket om vår kärnas vara eller icke vara, har inte tänkt så mycket på det… men finns där en så tror jag inte den är något som ligger gömt i vårt DNA utan snarare är vår själ eller medvetande och som sådant något s a s utom/överkroppsligt. Om man väljer att inte tro på någon gudom ter det sig dock tämligen ganska absurt.