Dagsarkiv: november 12, 2009

Den lagom-arty tjejen som popkillar vill ha

002405458387

Rebecka Ahlberg skriver utmärkt om låtsat frigjorda, rådjursögda konstnärskvinnor som popkillar idealiserar. De som är precis så lagom galna och arty att de blir ett perfekt feministiskt alibi för killen, men inte hotar hans styrka:

Om kvällarna brukar hon ta en kopp te och en hembakad organisk cupcake – men bara en!, trots att hon kan äta så mycket hon vill utan att bli tjock – och läsa poesi uppkrupen i en trädkoja. Lite frigjord, lite knasig. Sådana är vi, det konstnärliga kvinnofolket.

Vi måste säga ifrån när desillusionerade popkillar kommer dragandes med sina förment perversa kvinnoideal. Zooey Deschanel, Audrey Tautou och Ellen Page kommer aldrig göra din, min eller någon annan kvinnas situation mer uthärdlig.

Förvisso är jag lite trött på att kvinnor i filmer alltid förväntas vara förebilder och att kvinnor alltid förväntas vilja ha goda förebilder, men det är en annan diskussion. Jag har mött så många popmän som letat efter precis den där tjejen som Rebecka beskriver. Hon som är lite lagom arty och tokig och gör små söta saker som inte är tillräckligt galna för att vara pinsamma. Som ler med glittrande ögon under den långa mörka luggen och som hinner baka bröd och städa eftersom hon inte har några direkta aspirationer på att förverkliga något (men det är förstås bara en ren slump att killen sökt sig till just en sådan person). Som skriver en dikt utan anspråk på att bli publicerad eftersom det mesta ändå bara är på skoj. Som sitter i fönstret och röker och inte har tillnärmelsevis så höga karriärambitioner som sin kille – vilket han bakom alla sina fina genusmedvetna ideal tycker är ganska skönt eftersom det är svårt att få plats med två drivna, stressade, ambitiösa och starka individer med hektiska tillvaror i en och samma parrelation.

audrey_tatou_6may08_pa_320

Som inte är särskilt intresserad av det han gör utan mest utgör en slags trygg, stabil livmoderkapsel för honom. som aldrig har fittkort för att det skulle se objektifierat (eller kanske vulgärt?) ut. Jag minns att Ronnie Sandahl skrev i någon krönika att hans dåvarande flickvän var totalt ointresserad av det han gjorde, men att det såklart inte gjorde något. De där popmännen vill inte ha en kvinna att bolla sina karriärbryderier mot, de behöver egentligen ingen som verkligen förstår vad de gör – de har ju oftast så många externa beundrare som det är – det de söker är en trygg, förutsägbar person som de vet var de har, som inte utmanar dem för mycket intellektuellt utan som skrattar åt deras skämt och är den fasta klippan i det stormiga havet.

Jag tänker på Sound of music, där von Trapp väljer den vadmalsklädda, lite charmigt småtokiga, kortklippta,  rättrådiga Maria framför den extravaganta femme fatalen baronessan. Hon har glittriga aftonklänningar och och är klädd i dödligt rött och är lika kosmopolitisk och rastlös som von Trapp. Baronessan funkar som ett spännande temporärt tidsfördriv, en smak av en annan värld, men är inte flickvänstypen och erbjuder inte tillräckligt mycket stabilitet.

6c7751c88da0cba067c72210.Landrews_julie_cp_8944236

jag har hellre den white trashiga cirkusprinsessan britney spears som förebild än de lagom-arty, försynta Audrey Tatou-flickorna.

britney-circus

EbfKKDd1Ga3NWp35Ly

och rita hayworth!

”Hon vill att vi ska rymma utomlands tillsammans!”

När det ringer människor som jag  definitivt inte är tillräckligt koncentrerad och intresserad av för att prata med så brukar jag låtsas att jag har hört vad de sagt och be dem att skicka ett mejl där de ”utvecklar sina idéer”. ”Tack för påringningen, men jag åker in i en tunnel nu!”

Varför är det ibland så svårt att hålla distraktionsmomenten utom räckhåll för hjärnan när man verkligen behöver det? Underbar skildring av detta problem: