Dagsarkiv: november 29, 2009

Britney-lyrikens briljans

Nej, jag vet att hon inte skriver sina egna texter. Men hennes liv utgör material för en berättelse, en berättelse om depravering, pinsamhet, okonventionellt beteende och gråskalor som ingen hunnit retuschera bort innan de publicerats. Hon gör saker som får människor att tycka synd om henne: för en kvinna som inte bryr sig om sin värdighet och inte har kontroll är det ju synd om, hon måste ömkas, tas om hand, räddas från sitt dåliga omdöme, hon är ett viljelöst offer för en grym omvärld. jag tror inte att hon är särskilt hjälplös. att förlora kontroll kan ibland vara det som får en att må bäst, att försjunka i nedbrytande dekadens kan generera så mycket rikare känslospektrum än vad stillsam förnöjsamhet gör. Sådant leverne har dessutom  frammanat några av de senaste hundra årens starkaste artistprestationer. hennes låtar är hymner till hedonism, måttlöshet och kontrollförlust. jag inspireras väldigt mycket av dem. det bästa är att de nästan uteslutande går i moll. de dansförlösande upptempobeatsen bär alltid på en melankoli.

jag svängde ihop några anspråkslösa textanalyser:

I’m miss bad media karma
another day another drama
guess I can’t see the harm
in working and being a mama
I’m mrs. Oh my God that Britney’s shameless
You want a piece of me?
You want a piece of me

Piece of me är en svalt nihilistisk reflektion över att vara begärd av alla men behövd av ingen: alla vill ha en del av britney men ingen vill ha hela henne.  den  monotona, repetativa C# moll-ljudfonden av kamerablixtar och  åttiotalistiska långsamma synthbeat skapar en tjock, stilla atmosfär av likgiltighet. tematiken rymmer en feministisk analys över att samhället inte accepterar en kvinna som både har barn och arbetar. Den kvinnoroll som erbjuds henne är trång och tillåter inte motsägelsefulla karaktärsdrag. det struntar hon i; hon vill vara allt.  omvärlden är tveksam till om de vill ta del av henne: de fascineras och förskräcks, velar mellan att vilja ta avstånd ifrån, moralisera, fördöma, och att skratta roat, applådera, smaka på excentrismen. hon bryr sig inte nämnvärt utan kör oberörd vidare på sin motorväg. hennes röst är så syntesiserad av vocodern att det är svårt att avgöra var hon börjar och slutar, och det kanske är det lite av textens poäng också.

We’re not so different you and me
‘Cause we both share our share of obscenities
And everybody’s got some freaky tendencies
Hidden or admitted ‘cause we all got needs
And I make no apologies /…/
I can follow all your commands
But there will be no talk of adding you to my plans
I’ll keep you connected long as you understand
That’s how we should keep it

Phonography är en reflektion över att nå fram till någon genom ett gemensamt, socialt ickeaccepterat begär som kräver en stark tillit och konfidentialitet. hon har en liberal inställning till ickeaccepterade behov och ber inte om ursäkt för dem. Hon konstaterar att hon vill följa motpartens kommandon under deras möten, men fortsätter likväl att vara ett subjekt genom att klargöra att hon inte tänker kontraktera honom till sitt liv i ett långsiktigt perspektiv. relationsanarki as its finest.

They say I’m crazy
I really don’t care, that’s my prerogative
They say I’m nasty
But I don’t give a damn, getting boys is how I am
See nothing wrong with spreading myself around
It’s my prerogative
Its the way that I wanna live
It’s my prerogative
You can’t tell me what to do

My prerogative är ett ode till viljans triumf och hardcoreautonomins seger över de krävande normativa moraliska påbud som omvärlden trycker ned i hennes hals. hon deklarerar kompromisslöst att hon inte vill dedikera sig till en enda. exklusivitet och svårtillgänglighet har inget instrinsikalt värde. det spelar ingen roll vad någon säger, hon håller fast vid förmågan att sätta sina egna normer. makten är inget som skänks henne, den tar hon själv. hon kallas för galen hysterika men kunde inte bry sig mindre; värdighet och återhållsamhet kan offras till förmån för maximerad lycka.

Gimme more är en hymn till måttlösheten och den oblyga hängivenheten. Hon säger ”Gimme” åttioåtta gånger och jag gillar denna excess i  oförställda begärs-imperativ. Hon försöker inte direkt vara subtil och bevara någon trist kvinnlig mystik utan förklarar oförställt vad det är hon önskar.  Dess repetativa, monotona refräng invaggar mig nästan i en slags dansgolvstrans som löser upp all tvekan. Jag tänker på en artikel jag läste i Kulturen om Marquis de Sade:

Snarare menar de Sade att det är i måttlösheten, förstådd på ett raffinerat sätt, som lusten antar sina verkligt subtila och rika kvaliteter.  Inte bara det : det är först när den är måttlös som njutningen blir verkligt kvalitativ.

Everytime they turn the lights down
Just wanna go that extra mile for you
Public display of affection
Feel’s like no one else in the room (The room)

Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More
Gimme, Gimme more
Gimme, More
Gimme, Gimme, More

älskar förresten den amatöristiska pianoversionen av Piece of me. deltagarkultur kan faktiskt vara bra ibland.