Etikettarkiv: window shopper

Livsstilsbloggar som opium för folket

3557205368_57e35ecb47_b3f07a3ec-8116-4dee-a435-5e10c9181f7a

Jag läser den odrägligt perfekta Sandra Beijers blogg Niotillfem varje dag. Varje gång jag klickar mig in i hennes destillerade livsflöde så strömmar belöningshormonerna till och jag tänker att precis sådär borde allting vara! I hennes värld är den kornblå färgen på trenchoaten från Miu Miu så mycket starkare än i verkligheten, det förtjusande Amelie de Montmartre-hemmet så magiskt mycket mysigare än ens eget, och de välklädda vännerna och sammankomsterna på innekrogar ser så charmerande otvungna och tillbakalutat hippa ut. Hon är ett typexempel på en sån där blogg som inger en illusorisk känsla av en högre verklighet, en parallell drömsk dimension där de tyngsta problemen är klädsamt bitterljuva förälskelser. Och jag vill plötsligt föreviga min verklighet också, för när man tar bilder av sin tillvaro i smickrande ljus med en tiotusenkronorskamera så får den också ett slags magiskt sken över sig. Kanske för att jag då ser den i stiliserad version utifrån. På en fest kan jag stå och titta längtande mot ett gäng personer som ser häftiga och subversiva ut. när man väl pratar med dem visar det sig att de är sövande tråkiga och mainstream. på insidan är få saker så magiska som på utsidan.

Blondinbella2

Niotillfem har sjuttiotusen läsare i veckan. Precis som Elin Kling, Kenza och Blondinbella har hon hittat ett recept som frammanar beroende hos enormt många människor, främst unga tjejer. Jag känner mig inspirerad av att läsa om deras mjukt rosaskimrande vinnarliv, tänker att det är möjligt, det finns faktiskt tillvaror som nästan helt saknar problem. frågan är om man verkligen kommer närmare det där vackra fullkomliga bloggvärda livet genom att köpa den där klänningen från Marc Jacobs och den där tvåan i sekelskiftesstil med ekparkett. Folks hysteriska förevigande av sina vardagar handlar kanske om en vilja att skapa en slags hyperrealitet; man tar bilder av de valda delar av sitt liv som påminner mest om den livsstil man vill leva; man kanske tänker på sextiotalets frankrike, ett ljuvt Marlene Dietrich-femtiotal, ett hårdrocksåttiotal. Någonstans så devalveras värdet i de där livsstilarna när man fotograferar dem; det hela blir baserat på konsumtion, inte aktion, man läser inte böckerna och har inte åsikterna som den franska intellektuella 68-eliten hade, man bara köper kopior av kläder de hade och fotograferar deras nyckelattribut. Man kopierar kopior av livsstilar som inte längre refererar till något verkligt utan till en kollektiv mental idealbild. Så är det i allafall lite för mig. man återvinner estetiska element och försöker frammana en illusion, glömmer att livet inte blir verkligare för att man förevigar det. jag älskar de där livsstilsbloggarna, de är snabba flyktbiljetter till liv som inte verkar ha några vardagar. frågan är om dom inte har det.

image_gallery

A make-believe
The second star to the right

Far across the sea
All the burdens gone

Nu måste jag lyssna lite på Black Hole sun med Soundgarden.

The frilansblues

article_image_bfb18a7942acc08b1

Imorse insåg jag än en gång varför jag inte tycker om att träffa odrägligt framgångsrika människor.  den store Björn af Kleen frukosterade nämligen med min studenttidning Lundagårds kulturredaktion och höll ett föredrag på temat Vad du än har åstadkommit så var jag yngre än dig när jag gjorde samma sak. Han skickade runt sitt feta Expressenkontrakt så att vi fick hålla det i våra smutsiga, arbetarblodiga fingrar och för min inre blick prövade jag att byta ut hans underskrift mot min under det femsiffriga beloppet. När han berättade att han får tusentals kronor av Metro för att recensera lyxresturanger varje vecka så såg jag hur saliven började rinna i mungiporna på de lokalblaskedesillusionerade skribenterna runt mig och hur mörka lågkonjunkturår av tvåveckorsvikariat fladdrade förbi framför mina ögon. Plötsligt påmindes jag av någon outgrundlig anledning om scenen i Rammsteins Sonne då den helgonlika, ikoniserade Snövit besöker de bittra, gruvarbetande dvärgarna i deras mörka håla.

Men. Alltså. Det var ett intressant och kärnfullt föredrag. Jag fick svar på flera frågor jag funderat kring på sistone. (Jag får en känsla av att Björn likt mig och resten av frilanssvärje googlar sig själv och läser blogginlägg folk skrivit om honom med jämna mellanrum).

För vit för hiphop

Det finns ingen musik som illustrerar  ens helt ogrundade och naiva känsla av att vara motarbetad av systemet såsom hiphop. Exempelvis 50s Window shopper beskriver ganska bra längtan efter att en dag bryta sig upp från samhällsbotten med sitt rappande och kunna köpa de där vita  sneaksen (i mitt fall få fast anställning på storstadstidning, tala ut i SvDs Söndagsintervjun och kunna köpa den där rokoko-vasen). Men jag känner mig så outhärdligt vit när jag som privilegierad medelklassnörd lyssnar på musik från underjorden. Vad jag hört är runt 70% av hiphopkonsumenterna vita och medelklass till övre medelklass, så visst är hiphopen är död, som Ken Ring brukar säga, en annan guilty pleasure. Minns när jag och min rinkebypratande kusin från Hagalund i Stockholm körde runt i en bil i mina överklasskvarter och jag blev alldeles förälskad i hela den romantiserade förortslivsstilen.  Jag tror någon filosof, kanske Lacan, kanske pratade om det där, att överklassen längtar till det ädla naturtillståndet och allt som saknar civilisationens fernissa (notera min sarkastiska ton här, jag är inte sådär elitistisk och nedsättande på riktigt). Well.