Death race till Almedalen

Krönika publicerad i Göteborgsposten.

Lisa berättade att hon hade kräkts oavbrutet i tolv timmar förra årets seglats till politikerveckan i Almedalen. Trots detta ville hon göra om samma åktur denna sommar. Med löften om gratisrosé, män och lolig mediacirkus lyckades hon lura med mig. Min plan var att betrakta alltihopa som ett underhållande lajv. Stämningen när vi bordade den lilla båten var värdigt sammanbiten som inför ett rituellt självmord. Långsamt slukades vi av himlens och havets likgiltiga tystnad. Jag underhöll mig med att prata med en snygg kille som Björn hade tagit med som present till mig och lyssnade på musik tills min telefon dog.

Isobel, Björn och Eva

Snart blev det kväll och illamåendet strålade upp som en förlamande svallvåg genom min kropp. Det gjorde det omöjligt att stå upp eller att titta någon annanstans än på horisonten. Kroppen som jag nästan glömmer bort under långa skrivdagar återuppstod där och då. Den skulle från och med nu bestämma allt. Jag kunde inte längre röra mig i världen skyddad bakom datorprotesen.
Snart blev vågorna flera meter höga och himlen mörk. Något hade vaknat i havet. Ibland kastade sig båten nästan horisontellt åt sidan. Hela tiden trodde jag att vi skulle slängas av i djupet och dö omedelbart.
Jag åt en åksjuketablett som lindade min kropp i en vänlig bomullsparalys. Tiden töjdes ut men verkade samtidigt stå stilla.

Naturen var så likgiltig inför oss. Om den dödat oss hade det inte varit ondska, bara kausalitet. Denna väldiga tomhet rasade genom min kropp.
Vågorna välvde sig i ansiktslösa formationer som påminde mig om trädens itererande fraktaler. De väste och andades tungt och oregelbundet. Efter många timmar började min hjärna leta efter mening i deras ljud. Jag stelnade till av skräck när jag tyckte mig ha hört ekot av röster i vattnet. Plötsligt förstod jag att det bara var min mönsterletande hjärnas sätt att hitta ordning i kaoset, precis som när jag tittar på stjärnor och ser figurer i dem eller när jag lyssnar på Aphex Twin och hjärnan försöker hitta en bekant struktur i strömmen av formskygga meningslösa ljudrörelser: en linje, något linjärt, en upplösning och en kurva. Valhänt famlar hjärnan efter bekanta former att klänga sig fast i men står ensam och tomhänt kvar i det flimrande mörkret.

Exempelvis i den här. 

Jag var svårt sömndepraverad men kroppen nekade mig insomnandets förlåtande utväg. Det enda sättet att inte gå under var att titta på horisonten, den enda fasta linjen i vår lilla värld. Marken och himlen gungade ursinnigt. Det blev natt. Björn och Eva och Isobel styrde oss framåt med iskall beslutsamhet.

Jag försökte påminna mig om var jag hade varit och var jag var på väg, men det var som att det inte spelade någon som helst roll längre, som om det bara var något jag drömt. Kroppen var bara en späd behållare för den kokande skräck som rusade genom den. Mitt namn kändes som något jag fantiserat ihop, kroppen låg tömd och sårig kvar. Om någon sett oss ovanifrån hade vi bara varit en del av den förprogrammerade ström av tid och vatten som alltid rört sig här, som fåglar som flyger enligt urgamla ekvationer som de inte har någon aning om. Om något farligt skulle hända nu skulle ingen kunna rädda oss, samhället var långt borta som i en dröm.

Jag tänker så mycket på vad tid är. Där ute på havet verkade tid och rum vara en och samma enhet. Avståndet till Gotland var bara många timmar, hur många mil spelade ingen roll. Det var som vissa nätter då man vaknar och inte kommer ihåg var eller vad man är och något som hände för flera år sedan skulle kunna ha varit igår. Tiden antar den fysiska platsens form. Rum, tid och jag står avklädda uppställda bredvid varandra som på tv:ns testbild.

Jag försökte urskilja den där killens ansikte ovan mig i mörkret men kom plötsligt inte ihåg hur det såg ut. Plötsligt tyckte jag att han påminde om någon för ett halvår sedan, eller om det var två år eller en vecka, han i Malmö eller han på den där ön eller han när jag tog studenten. De kommer alltid att bytas ut. Jag släppte hans hand och högg tag i horisonten med blicken.

När jag insåg att det var sju timmar kvar planterade sig insikten om att det verkligen inte fanns någon flyktväg. Tiden är den bästa trösten och den värsta motståndaren. En panik svällde upp i min kropp och jag fick en impuls att ropa på hjälp, som om Björn och Eva varit mina föräldrar som skulle komma rusandes genom hallen som nätterna när jag var nio. Men jag kunde inte, jag var inte längre barnet. Insikten materialiserade sig i mig som ett vilt djur, kanske för första gången.
I det flammande mörkret med sjösjukan rinnandes som en feber över ansiktet fångade jag Lisas svarta övertygade blick och förstod plötsligt kanske varför hon hade velat göra det här igen, varför jag lockats med trots min rädsla för båtar, havet, sjöliv och illamående. Vi som känner för mycket, vi som är för små för att bära allt som rör sig inom oss, vi måste öva. Jag har bara min kropp och jag kommer aldrig att kunna lämna den. Den enda vägen ut är att stanna kvar.

Bloggen är förtingligad tid

Jag tittade igenom två års bloggposter på min gamla blogg. Det kändes som att sitta på en vind och bläddra igenom gamla dagböcker eller kalendrar. Hundratals dagar av tid och händelser som remixats och destillerats och blivit anpassade för användargränssnittet så att läsarna skulle få de tankar om mig som jag föredrog att de skulle få om mig. Jag läste om mina känslomässiga röror som jag försökt retuschera bort det fula från och transponera till något episkt. Jag rös när jag insåg att den där följden av vardagar hade blivit år. Jag läste i någon tanttidning att fyrtio inte är gammalt och förstod ingenting, jag har haft panisk åldersångest sedan jag fyllde tjugo. Det är så vemodigt när man hittar gamla bloggar som folk lämnat och man tänker att de kanske kommer hittas om två hundra år av någon nätforskare som kommer göra antropologiska studier av dem.