Etikettarkiv: sorg

Grisfestfail

I flera månader hade jag och Lisa pratat och fantiserat och drömt om grisen på den lyxiga restaurang Kvarnen. I oändlig gråtmilt nostalgisk reminiscens drömde vi oss tillbaka till vår ungdoms Stockholm då vi för första gången gjorde bekantskap med herr kulting, obeskrivbart mör men ändå krispig, rimmad och i ljuvt giftermål med potatispurén. Nu hade vi äntligen tagit oss tillbaka till de förlorade drömmarnas stad och satt darriga av förväntan och väntade på att bli serverade. Lisa var tårögd av förtjusning och jag kunde knappt prata av spänning. Det var julafton fast bättre.

Inom några minuter kommer min dröm att vara förverkligad!

När servitören kom in med vad som såg ut som kvarlevor av ett malätet gammalt kadaver så skrockade jag milt. Haha, stackars den som beställt den där skabbiga julskinkan! skrockade jag nöjt och spanade efter vår mat. Till min oerhörda fasa placerade kyparen den skabbiga julskinkan på vårt bord. Jag vill inte tänka på vad den påminde mig om. Kanske det där avsnittet av Jackass då de badar i ruttnande inälvor och kaskadspyr.  I vad som kändes som timmar försökte vi plågat äta upp men eftersom portionen verkade vara anpassad för att mätta en mindre afrikansk by så tog eländet aldrig slut. Jag gissar att tillagningen hade gått till som så att praktikanterna på ett närliggande slakteri hade sågat av en bit ben från en random gris och slängt in i ugnen. Faktum är att jag sällan har varit så tilltalad av tanken på vegetarianism som efter den här ”mat”rätten.

Jag har aldrig varit så besviken. Det hela påminde starkt om avsnittet av Kvarteret skatan då de äter odefinierbar mat på en obehaglig vägkrog.

Annonser

Känslor utan namn

Rasmus bloggade intressant om det tröttsamma ordet kul och min aversion mot att definiera klubbande som skoj.  Tanken som slog mig när jag läste hans inlägg var hur trött jag är på dikotomin glad/ledsen och bra/dåliga känslor, och bristen på mellanlägen och nyanser.  Jag kan komma på många humörtillstånd som är svåra att inrätta i må bra/dåligt-kategorierna. Att tillexempel vara svårmodig måste för mig inte vara en negativ upplevelse eller att må dåligt.  Vemod  är för mig en sorgsen, tung och regnig känsla men samtidigt väldigt vederkvickande, upprymmande, svindlande, inspirationsgenererande: det är en spännande känsla, en känsla som jag gillar att vara i.  Trots att det är en sorgsen affektion definierar jag det som ett positivt tillstånd. Det är svårt att förklara det för omvärlden eftersom ordarsenalen som beskriver mående är så inrättad efter de trista kategorierna bra och dåligt.

Jag gillar ord som inte är evaluativa, utvärderande: tillexempel andlös, närvarande, rusig, exalterad, hisnande, svindlande, storslagen, mäktig, gripen, nervös, vederkvickad, stormig, överväldigad, intensiv, tygellös, orgiastisk eller upprymd, som Maria Lj föreslår i Rasmus kommentarfält. Till skillnad från skoj, glad och kul behöver dessa nödvändigtvis inte beteckna ett lyckligt eller olyckligt tillstånd: jag skulle nog kunna vara upprymd och överväldigad av både glädje, skräck och olycka.

Inom emotionsforskningen är så kallade ”bångstyriga emotioner” ett återkommande tema: med sådana avses exempelvis rädslan för att flyga trots att man vet om att det inte är farligt att flyga. Detta strider mot den assertiva kognitivismen, som säger att emotionen att vara rädd för x innehåller omdömet att x är farligt: exempelvis rädsla förstås som en mekanism vilken övervakar vår omgivning med avseende på potentiella hot och faror. Men det är ju en mossig modell! I vårt moderna samhälle har rädslan helt andra funktioner än vad den hade på stenåldern. Hur ofta är vi liksom rädda för ett dödshot idag? Som exempel kan man ta panikångesten, som är ett sätt för vårt nervsystem att varna oss för en sabeltandad tiger trots att det inte finns någon i närheten. I vår tid är den rädsloreaktionen kanske snarare naturens sätt att tala om för oss att att vi bär på okanaliserad sorg eller stress. Vårt sätt att avkoda rädsla och andra känslor borde kanske uppdateras.  Ibland kan jag känna mig rädd eller upprymd utan att se någon tydlig anledning: det är förvirrande, för man lär sig tidigt att känslor fyller en evolutionär funktion och kanske framför allt att de bör åtgärdas. Jag tror snarare att exempelvis melankoli är nödvändig ibland.

Fredrika Spindler förstår affekter som ”ett sätt att bli påverkad” vilket således också inbegriper relationen till ett ting. Enligt Spinoza är affekter både kroppsliga affektioner och idéer om ett ting. Dessa affektioner berör kroppens förmåga till handlingskraft. Affekter är kanske det som ger upphov till känslor, kanske att gå på en klubb och kastas runt i en mollpulserande musikkropp och se någon man har en önskan om.  I vissa katalyseras kanske klubbpepp och glädje av dessa affekter, i mig frisätts ofta ett hisnande vemod, en affektion bortom glad och ledsen.

Detta innebär kanske inte ett misslyckande med att ha skoj, snarare ett drabbande av ett tillstånd som inte nödvändigtvis måste utvärderas. Melankoli behöver inte vara en sämre eller mindre önskvärd känsla än lycka. Kanske bör jag betrakta melankoli, vemod och andlöshet lite som jag ser på min kropps utmattning och träningsvärk efter en klubbnatt: det är bara lägen, inte känslor som jag bör lägga en värdering i, åtgärda eller skaka av mig.

Något att komma hem från, något att komma hem till

När man inte längre är ihop så får man dela in tillvaron i disciplinerade arbetspass för att inte bli paralyserad av hur annorlunda den är. Basbehoven blir viktigare: äta,  andas, sova. Som vuxen har jag aldrig levt utan honom. Jag flyttade ihop med honom nästan direkt efter småstaden så tillvaron är designad efter vår livsrytm, nu måste jag hitta en egen.
Alkohol är ett perfekt avtrubbningsgift efter en viss sorts kärleksrelation, sorten med hetsiga on off-känslor och extrem växelström och ovisshet. När man däremot försöker komma över en en lång trygg vanerelation som man varit övertygad om skulle vara för alltid, så är alkohol mest till besvär. Den trubbar av kroppen så att den inte känner sorgen och uppehålls i bearbetningsprocessen.
Promenad två timmar om dagen och gena genom våra gamla kvarter och parker för att hjälpa hjärnan att förstå att han inte finns kvar. Skriva och svara på mejl men inte fastna i gamla facebookalbum. Laga mat långsamt, inga av våra gamla favoriträtter och äta den ensam utan att prata med någon. Ätande blir mindre performativt ensam och man kan krydda med vad man vill, även sånt han inte gillar, det känns symboliskt. Lyssna på p1 och diska eftersom ingen annan kommer att göra det och det är skönt att göra något enkelt och förutsägbart men ändå meningsfullt,  det händer något i hjärnan då.  En slags ro.Vaknar i en tom stilla lägenhet med vita väggar där allt står kvar exakt som när han sa att mitt namn skulle vara det sista han kom ihåg när han blev gammal.
På kvällarna öl med gamla och nya människor och när man inte har något att återvända hem till så blir det viktigare att  man vara sitt allra mest tilltalande jag. Det finns ingen autobekräftare och vakare längre.
När jag flyttpackar blir jag hjärtsjuk av de tomma vita väggarna och får sminka om mig ännu en gång. Blir salongs innan festen för att inte komma dit gråtmild. En klädsam mild sorgsenhet går bra men inte en kladdig. Tillvaron måste ha rutiner och rytm, något att komma hem från, något att komma hem till.
Jag har inte upplevt en sådan här tystnad sedan jag var nitton. Jag minns mitt lilla rum på Van dürens väg i Lund där jag valde kläder och ögonskugga och låtar inför kvällen och det var så berusande tyst, bara vägljud och ventilation i fjärran och ovetskap. Jag var i limbo mellan småstad och vuxen och kom från ingenstans.
Den natten var vi på Ariman med litteraturkursarna och beslöt oss för att ta en taxi hem till mig. Jag minns  det dova ljudet i den den stigande hissen och hur hudlöst det var.
Morgonen efter fanns tystnaden inte längre kvar. Nu är den min igen och det svindlar.

En annan hållplats men ljusår bort

Bakfyllan har glidit bort och ersatts av ett dovt värkande i bröstkorgen. det är som regn. vi pratade länge, länge i eftermiddagsljuset och lyssnade på tystnaden i vår gamla vita lägenhet på femte våningen. – Det är viktigt att vi går vidare nu, sa han, jag höll med, naturligtvis. han stod i hallen och tog på sig sin nya rock och så sa han: Ta hand om dig. vi hörs.
och så gick han ut genom dörren för att ta bussen till en annan del av stan ljusår från mig .

Hon är nog många saker som jag inte är. Liten, finkultur, pärlande skratt, poppig personlig men inte vulgär klädstil, mogen, strukturerad, duktig. Jag minns att jag avundades henne första gången vi sågs på något tidningsmöte på en nation, hon var en typisk humanioratjej med ett stort popgäng vänner och många förtroendeuppdrag och beundrare. Hon verkade så engagerad och seriös också, jag ville bara vara med i tidningen för att få gå på festerna.
I två år bodde han och jag på 24 kvadratmeter och var bästa vänner och favoritpersoner och orsak att andas. Jag tänkte: det kommer aldrig finnas något annat än det här. Det här är inte vägens slut utan vägen som jag går på.

Nu bor de tillsammans på andra sidan stan. Jag undrar hur de har det fast jag inte vill veta. Om deras händer nuddar varandras på promenader i samma vårparker som vi gick i, om hon skriver opublicerade blogginlägg om hur det svindlar när man  tittar honom i ögonen. Hur hjärtat får en stöt när hans sms vibrerar till i mobilen. Hur man kan vakna till mitt i natten och bli livrädd över att det låter som att han har slutat andas, och sedan bli varm av dopaminrus över att han lever.  Det är så länge sedan jag kände allt det där och jag minns det som idag. Det var så skimrande nytt och skört och ändå oförstörbart i mina tankar. Jag går kvällspromenader i en frusen rosenträdgård vid Pildammsparken där vi låg bredvid och halvslumrade med hopflätade händer i somras.

jag saknar det första året så att det ibland inte får plats i min bröstkorg, det är en rent fysisk känsla av förlust. som mycket kraftfull träningsvärk, ibland för stark för att vara behaglig, ibland alldeles lagom vindlande smärtsam.

Självsamhet och ensamhet

Jag vaknar postfull och desorienterad i en tom lägenhet med regnljud mot fönstret. Datoradapterns elektricitet är lite som kroppsvärme under täcket. Det pirrar i fingrarna av ensamhet, det är en intim, svagt vemodig men trivsam, dissonant, svindlande känsla som påminner mig om Heideggers ord hem-lig. En stark närvaro, en stark därhet, anwesen. Hemkänslan kan plötsligt dyka upp på en väldigt oväntad plats, i en ruin, i en lägenhet vi bestämde oss för att hyra i höstas när det fortfarande fanns ett vi.
Känslan har starka likheter med den affekt som kan inträda vid samförståndsmys, den som ilar genom fingertopparna och hjärttrakten så att det känns som att bröstkorgen ska sprängas av hemmahörighet. Den skulle kunna kallas självsamhet. Det var exakt den här känslan som jag längtade efter på slutet. När dörren gick igen efter honom och det blev magiskt tyst och det sved i fingertopparna av tillfredsställelse över att vara själv några timmar, jag insåg det inte då men det var ett symtom på en brist. Brist på en egen sfär och på ovetskap om vilka ljud som jag skulle vakna till nästa morgon.

Man kan sakna en person och framför allt kan man sakna en känsla man hade för en person. En känsla som långsamt löstes upp eller fridfullt  somnade in. Luften är varm och luktar jord  i malmö, allt tinar och det disiga ljuset smälter mot takåsarna. Det är exakt samma väder som för två år sedan då jag varje dag efter föreläsningen tog tåget till malmö och träffade honom i Pildammsparken och vi såg filmer och jag blev så lyckligt hög när jag vaknade i hans obekväma loftsäng, varje dag var så ny.

På festen med de gamla trygga vännerna från Lund får jag en vacker brunögd person på kornet, han har exakt de där axlarna och ett ädelt ansikte med karaktär och intelligent blick. Jag tar på mig glasögonen och lyckas hamna bredvid honom. Han öppnar munnen och börjar prata om sin hund på skånska i tjugo sövande minuter. Han kör effektivt över mina samtliga försök att leda in samtalet på andra ämnen än nämnda husdjur och håller en monolog om hur bra hans hund är på apport trots sitt synfel.
Jag tänker att det är extremt sällan man träffar någon som man blir fascinerad av. Att den personen dessutom blir fascinerad av en själv är en ännu omöjligare ekvation. – Ju mer annorlunda man är, desto svårare blir det såklart, säger min väns fästman som är femton år äldre. Det är en svindlande tanke men den gör mig inte så oroad som förut. Ibland är allt så främmande otäckt men i självlysande ögonblick känns tillvaron mer hemma än nånsin.

Än en gång ska jag föda
gångna höstar och förspilld grönska
även dina ögons färg
och den undanskymda vrå
på en gammal gård
där vinden bestal oss
sedan kärleken stillnat
som när en mekanisk nalle
med rosa trumma
slumrar mot en vägg.
Azita Gharehman