Det bästa med PMS

är att man åtnjuter samma privilegier som gravida kvinnor: man får äta choklad istället för mat och måste  lyda alla irrationella hormonstyrda impulser. (ta upp små djur i famnen, köpa saker man inte behöver, titta på dåliga nittiotalskomedier bara för att få knarka nittiotalsstämningar och se den otroligt häftiga Grace Jones in action.) Det dåliga är att jag ska på ett viktigt möte idag och måste akta mig för att råka börja gråta om gulliga djur kommer på tal. Håll tummarna.

Motgift.

Antidepressiva som Alvedon

Enligt iransk och zoroastrisk historia var Soma en rituell dryck som fungerade kraftskänkande och berusande och identifierades med en gudom. I Aldouys Huxleys Du sköna nya värld tilldelas medborgarna en drog som heter Soma för att bli lydiga och inte känna något.

Jag började äta antidepressiva för mina pms-besvär för en tid sedan. Hittils har det funkat fascinerande bra, inga fler gråtattacker och hopplöshetskänslor tio dagar i månaden. Jag känner av den vanliga nedstämdheten, men den är mildare och jag kan vistas i sociala sammanhang utan att vilja skjuta någon. Frågan är nu varför inte fler kvinnor med pms-dysfori gör såhär. Att må dåligt är en del av livet blablabla, men om orsaken är en biologisk obalans i hjärnan, varför inte bara rätta till den? Det är tabubelagt att betrakta SSRI-preparat som en förstahandslösning, folk brukar säga att man alltid ska lära sig hantera problemen själv först, gärna med lite trendig KBT. det är såklart viktigt i många fall, men varför  lida i onödan? Varför göra någon åtskillnad mellan antidepressiva och alvedon, egentligen? Det finns ingen dualism mellan psyket och kroppen som många vill påstå. allt är biologi som man kan styra med olika medel, manuella eller externa. Men är drogen den ultimata lösningen?

Jag minns när jag var liten och hade epilepsi och tog Lamictal mot det. Tydligen har företaget som producerar Lamictal bötfällts för falsk marknadsföring, då de inte varnade för att pillret dubblar risken för självmordstankar och kan framkalla aggressivitet, depression och fostermissbildningar. Neurosedyn, någon?

Nu har billiga kopior av de antidepressiva läkemedlen kommit ut. Lägligt nog kommer en ny trenddiagnos, bipolär 2, som kräver dyrare mediciner. Kravet för att diagnostiseras är bara att man ska vara deprimerad och haft en period, det räcker med en dag, då man haft mycket energi. Det låter ganska mycket som något som läkemedelsföretagen hittat på för att fixa fler konsumenter tycker jag. Karl Palmås skrev lite om den kollektiva psykiska ohälsan och hur läkemedelsindustrin och staten samarbetar för att marknadsföra lyckopiller som das endlösnüng.

Kommer kanske de antibipolära medicinerna bli lika populära som antidepressiva? Sertralin tillexempel verkar ha blivit lika vanligt som kosttilskott. Enligt bipackssedeln fungerar det ju mot typ allt, tvångssyndrom, nedstämdhet, melankoli, depp, pms…(märkliga är också biverkningarna, där man bland de sällsyntare hittar ”spontan bröstmjölksproduktion”). det är märkligt att en substans plötsligt betraktas som medicin mot allt.   Det jag oroar mig aningen för är att känslospektrat kommer att beskäras av min pillerkonsumtion. Vissa har varnat för att alla humörmässiga toppar och dalar kapas, att man istället blir en glad och nöjd arbetare utan frustrationer över något, som av Soma i Du sköna nya värld .  jag gillar känslonyanserna som förekommer resten av månaden, de milda, sublima. gillar det tillfälligt svindlande vemodet. men jag har inte tid med att må dåligt tio dagar i månaden, det är för påfrestande för att man ska orka med studier, socialt liv och skrivjobb samtidigt. jag väljer det blå pillret.

Om hur folk egentligen är

Jag gillar när kvart-i-tolvvinet öppnar hjärnans spärrvägar och får folk att börja snubbla över sina ego-promotande, välregisserade, ansträngt glada formuleringar. plötsligt slutar de prata om sitt liv i tvingat förnöjsamma facebookuppdaterings-termer, slutar fixera sig vid hur ”nöjda” och ”förväntansfulla” och ”publicerade” och ”pepp” de är. plötsligt kommer allt det fula fram, refuseringsbrev, panikångest, en känsla av brist på sammanhang, sobril, avund.  jag minns för nåt år sen på en kursarfest då den där snygga och People-omslagstjejliknande kursaren med vinmarinerad hjärna berättade om att hon åt antidepressiva och hade ångest. jag blev klyschigt nog helt förstummad, hon med alla sina snygga vänner pojkvänner åstadkommanden konserter och  drömlivsstils-attribut. efter kvart i tolv så blir festen som en ångest-diskussion på Flashback. alla känner sig anonyma och berättar förvånande öppenhjärtligt för de ansiktslösa ip-numrena i forumet om hur tillvaron skaver. teh internets = som två glas vin för ärligheten. Jag gillar bloggare som Linna som formulerar den där gråheten.

Det känns nästan lite inne med vinmarinerade sjukdomsavslöjanden. Men då ska det ju vara trendiga sjukdomar, som bipolär eller The cure-indie-ångest. Inte att man har tarmcancer eller så. Lidandet måste vara vackert och samtidsaktuellt. det är bisarrt hur många i mina kretsar som äter antidepressiva. är vi olyckliga idag eller har vi bara fått fler referenspunkter, mer shiny happy people att jämföra oss med, kanske via media och sociala medier? vi lever i en hyperrealitet av idealbilder.