Etikettarkiv: reminiscens

Dagboksinläggen man vill glömma

seventeen-magazine

Igår bevistade jag en liten sammankomst där alla hade tagit med sig sina dagböcker från skoltiden och läste högt ur de värsta partierna. Efter några glas vin så vågade även jag öppna upp den kloak av tonårsångest som gömde sig i en av mina svarta skrivböcker från 14-17-årsåldern, den period jag brukar benämna som mitt livs medeltid; emo-mörker, emotionell svält, digerdöden helt enkelt. När vi skrattade högt åt varandras melodramatiska formuleringar kändes det så bra, som att det inte var meningslöst, allt det där som hände då. Så, jag gör en Lars Norén och publicerar några utdrag nedan. Jag vill uppmana alla blogghomies att göra samma sak.

Åh vad jag är trött på allt. Ingen bryr sig, bara mina föräldrar, och jag får inga vänner för alla hatar antagligen mig och jag blir aldrig populär eller omtyckt eller känd eller får en pojkvän, jag är tydligen för missanpassad för det. allt är finito, mörker, mörker. varför jag?

Mitt liv är besvikelsernas parad.

Åh vad jag är tjock! Lyssnar på Nålens öga med Kent, BRA att den handlar om barnmisshandel, bra att den slutar sorgligt. Alla mina kärlekshistorier gör det. Åh vad jag är trött på desperata omogna killar som är efterhängsna, (ett psyko på Helgon.net tillexempel). jag HATAR mitt liv just nu, allt är tråkigt tråkigt tråkigt bittert klaustrofobiskt pointless VÄNTAN, ett år till…nej, dö.

Jag och X pratade 3 timmar på msn och jag spydde ur mig allt om K och hon hade såklart varit med om samma sak fast en miljon gånger mer. MINDERVÄRDESKOMPLEX. uschfyååh vad fruktansvärt det var att höra om hennes underbara fantastiska liv. En miljon vänner killar blä blä. jag blir lycklig om en kille skriver till mig på msn, hon har fått långa oändliga kärleksbrev.

Jag pendlar mellan Absolut outhärdligt vill dö nu-stadiet och Uthärdligt. Söndagmorgon, gå en mil, plugga, msn, plugga, bulimikerartat ätande, Beckfilmen på fyran.

Allt som var mitt togs ifrån mig. Jag måste tänka konstruktivt, men hur lätt är det när mitt liv börjar om åtta månader?

Naturligtvis är det bättre idag, sorgen dunkar svagt, ett varmt blåmärke som börjar gå ner sig. Jag tog bort nästan alla bilder tills han bara var en msn-konversation där han log och log och ville komma hit och ville ville. Jag lever i ett färg-och smaklöst vakuum.

Var på Madison 18 med X igår och vi strulade, jävla skit. Kysste 22 killar, 22. Var med D och M innan det, sen stal vi mat på Hamnkrogen och vandrade runt i Båstad. Konstigt. Älskar att vara full, spriten är min bästa drömvärld. Verklighetsflykt.

Maginfluensa, ritade serier och deppade. Egentligen var han bara en fysisk kemisk reaktion i hjärnan. I’m fine without him. Det var så skönt idag att slippa skolan och ignoransen från samtliga populära killar och  utanförkänslor på lektionerna. bara jag och God channel på tv. Det är så rogivande på något sätt, deras nästan drogat lugna och enkelt konstaterande röster, den maniskt säkra blicken, löftena. Om de ändå varit mer trovärdiga.

Om ett juli 2006

3022368669_a63bcfb946

CT.1979_129_lg

Man sätter sig på ett tåg Ängelholm-Stockholm med svindel i bröstkorgen och en biljett som Organisationen har betalat. man känner maskinkroppen omsluta en och ser småstaden och fredagarnas glömskesupande försvinna bakom. ett nytt sverige glider förbi utanför fönstret och man köper bistromackor med svåruttalade pålägg och lyssnar på människor som pratar ljuv kanslisvenska i mobiltelefoner. man känner sig underbart identitetslös, som terrorister som fått nytt id-kort och är påväg till en annan världsdel.  man möts av Organisationen i en lummig syrenberusande innergård och de är häftiga och gillar hårdrock och lajv och de har ingen aning om vem man är eller vem man brukar vara. vi går ned i köket och där sitter han. han har snygga skor och nordlig dialekt med supradentala tungspets-r och påminner om nåt jag inte riktigt kan dra mig till minnes om.  vi hälsar i hand, som vuxna, gitarrsträva fingertoppar. sedan gör vi mat, något med halloumi, och alla berättar om sig själva i köket som luktar sådär artificiellt ljuvt som skolmaterial och nyrenoverat.

1355849531_29f49a2b6d_o

Vi har möten hela dagen och när den är slut så sitter vi på innergården i ett mjukt syrenljus och grillar marshmallows och pratar om saker jag bara brukar höra dom på P1 prata om. han minns samma barnprogram som jag och vi skrattar synkroniserat gång på gång. När vi hjälps åt att städa ut ett kontorsutrymme där vi ska sova så säger han något som skulle kunna vara en hint och jag tappar mitt liggunderlag. vi ligger och pratar om strängteorin och högstadiemardrömmar tills sent och jag har ett djur i bröstkorgen och det är bara nån decimeter mellan oss. och nästa dag så vaknar vi tidigt och redaktören säger hejdå vi ses om en månad och jag  tänker att det känns som en livstid.  han följer mig i alla fall till centralen och jag lyssnar på tunnelbaneljuden och  famlar efter ett sätt att fråga om hans msn. vi kramas på ett odefinierbart sätt och hans lukt går på repeat i hjärnans närminne när han försvinner  mot spår åtta och tåget norrut. himlen är så ofattbart ljusblå när jag lämnar stockholm och fastän jag kommer att vara tillbaks i hemstaden och verkligheten om några timmar så känns luften så klar.

Och tre år senare på en hemmafest i malmö så sätter jag på hårdrocksbandet som jag lyssnade på ett stockholmståg den där dagen i juli.  personerna som var inblandade har för längesedan försvunnit ur organisationen och mitt liv. minnena håller på att eroderas. jag kan inte längre restaurera tonföljden i hans dialekt och vad den påminde mig om.

men det gör inget. allt finns kvar i musiken.