Det bästa med PMS

är att man åtnjuter samma privilegier som gravida kvinnor: man får äta choklad istället för mat och måste  lyda alla irrationella hormonstyrda impulser. (ta upp små djur i famnen, köpa saker man inte behöver, titta på dåliga nittiotalskomedier bara för att få knarka nittiotalsstämningar och se den otroligt häftiga Grace Jones in action.) Det dåliga är att jag ska på ett viktigt möte idag och måste akta mig för att råka börja gråta om gulliga djur kommer på tal. Håll tummarna.

Motgift.

Antidepressiva som Alvedon

Enligt iransk och zoroastrisk historia var Soma en rituell dryck som fungerade kraftskänkande och berusande och identifierades med en gudom. I Aldouys Huxleys Du sköna nya värld tilldelas medborgarna en drog som heter Soma för att bli lydiga och inte känna något.

Jag började äta antidepressiva för mina pms-besvär för en tid sedan. Hittils har det funkat fascinerande bra, inga fler gråtattacker och hopplöshetskänslor tio dagar i månaden. Jag känner av den vanliga nedstämdheten, men den är mildare och jag kan vistas i sociala sammanhang utan att vilja skjuta någon. Frågan är nu varför inte fler kvinnor med pms-dysfori gör såhär. Att må dåligt är en del av livet blablabla, men om orsaken är en biologisk obalans i hjärnan, varför inte bara rätta till den? Det är tabubelagt att betrakta SSRI-preparat som en förstahandslösning, folk brukar säga att man alltid ska lära sig hantera problemen själv först, gärna med lite trendig KBT. det är såklart viktigt i många fall, men varför  lida i onödan? Varför göra någon åtskillnad mellan antidepressiva och alvedon, egentligen? Det finns ingen dualism mellan psyket och kroppen som många vill påstå. allt är biologi som man kan styra med olika medel, manuella eller externa. Men är drogen den ultimata lösningen?

Jag minns när jag var liten och hade epilepsi och tog Lamictal mot det. Tydligen har företaget som producerar Lamictal bötfällts för falsk marknadsföring, då de inte varnade för att pillret dubblar risken för självmordstankar och kan framkalla aggressivitet, depression och fostermissbildningar. Neurosedyn, någon?

Nu har billiga kopior av de antidepressiva läkemedlen kommit ut. Lägligt nog kommer en ny trenddiagnos, bipolär 2, som kräver dyrare mediciner. Kravet för att diagnostiseras är bara att man ska vara deprimerad och haft en period, det räcker med en dag, då man haft mycket energi. Det låter ganska mycket som något som läkemedelsföretagen hittat på för att fixa fler konsumenter tycker jag. Karl Palmås skrev lite om den kollektiva psykiska ohälsan och hur läkemedelsindustrin och staten samarbetar för att marknadsföra lyckopiller som das endlösnüng.

Kommer kanske de antibipolära medicinerna bli lika populära som antidepressiva? Sertralin tillexempel verkar ha blivit lika vanligt som kosttilskott. Enligt bipackssedeln fungerar det ju mot typ allt, tvångssyndrom, nedstämdhet, melankoli, depp, pms…(märkliga är också biverkningarna, där man bland de sällsyntare hittar ”spontan bröstmjölksproduktion”). det är märkligt att en substans plötsligt betraktas som medicin mot allt.   Det jag oroar mig aningen för är att känslospektrat kommer att beskäras av min pillerkonsumtion. Vissa har varnat för att alla humörmässiga toppar och dalar kapas, att man istället blir en glad och nöjd arbetare utan frustrationer över något, som av Soma i Du sköna nya värld .  jag gillar känslonyanserna som förekommer resten av månaden, de milda, sublima. gillar det tillfälligt svindlande vemodet. men jag har inte tid med att må dåligt tio dagar i månaden, det är för påfrestande för att man ska orka med studier, socialt liv och skrivjobb samtidigt. jag väljer det blå pillret.

Hormoner från helvetet

Hela morgonen har jag undrat varför jag hyst en så stark önskan om att skjuta mig i huvudet.  Och så plötsligt när jag började gråta för att smöret var slut, så förstod jag: jag har pms. Hurra, jag har inte blivit psykiskt sjuk! Det var inte MITT fel att jag blev tårögd när den ryska tanten vann i den fåniga matprogramstävlingen ”Halv åtta hos mig” på fyran häromdagen, allt beror på hormonerna och hjärnans progesteronöverkänslighet som enligt wikipedia kommer att göra mig irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk aggressiv, tjock, illamående och känslomässigt instabil under tio dagar. Tydligen tar många antidepressiva för att lindra symptomen, jag har faktiskt börjat överväga det. För plötsligt smakar tillvaron gummi och jag kan inte interagera med människor utan att tro att de vill mig mycket illa. Varför finns inte pms-periodens dysfori avbildad i exempelvis konsten? Den äter liksom upp 25% av tillvaron hos många kvinnor men är ändå inget folk pratar om. Tänk om samma tabu skulle ligga på förkylningar, men neej, det är ju en klassiskt manlig åkomma så det är ju inget konstigt. Och nu måste jag börja äta p-piller igen efter kopparspiralskatastrofen, tack kära läkemedelsindustri, ÄNNU mer äckliga hormoner och utöver det ökad risk för blodproppar, PRECIS vad jag önskar mig! jag vill verkligen inte men jag har inget val. Den här gången ska jag försöka tvinga ur dem vilka olika sorter det finns att välja på, förra omgången så nämnde de inget om att det finns olika preparat. Det gäller att googla innan man ska besöka förljugna statliga verk!