heter en artikel som jag har skrivit i studenttidningen Lundagård. Det var inte direkt svårt att hitta studenter som upplevt ensamhet, så även om studentlivet ofta utmålas som den mest sociala och euforiska tiden i livet så finns det uppenbarligen en baksida. det är så roligt hur folk förhåller sig till sin ensamhet. som en av de intervjuade i artikeln som hade bättre relation med karaktärerna i The wire och Twin Peaks än med kursarna. Jag minns de första två månaderna i Lund, man var ju helt utlämnad till de få föreläsningarna och de krystade eftersittningarna. ibland när jag tänker tillbaks på den perioden så känns nuets någorlunda stadiga ström av fester och fikor som en lyx. min redaktör hävdade att det väl inte var nåt så enormt problem med ensamhet, inget man tog självmord av, typ. djupa depressioner har väl en tendens att bli värre av ensamhet enligt det jag läst, så den som säger så har nog aldrig upplevt hur det är att vara ensam. Ps: P3 har Dom-andra special nu, lyssna!
Isabelle Ståhl - istället för sömn 