Antidepressiva som Alvedon

Enligt iransk och zoroastrisk historia var Soma en rituell dryck som fungerade kraftskänkande och berusande och identifierades med en gudom. I Aldouys Huxleys Du sköna nya värld tilldelas medborgarna en drog som heter Soma för att bli lydiga och inte känna något.

Jag började äta antidepressiva för mina pms-besvär för en tid sedan. Hittils har det funkat fascinerande bra, inga fler gråtattacker och hopplöshetskänslor tio dagar i månaden. Jag känner av den vanliga nedstämdheten, men den är mildare och jag kan vistas i sociala sammanhang utan att vilja skjuta någon. Frågan är nu varför inte fler kvinnor med pms-dysfori gör såhär. Att må dåligt är en del av livet blablabla, men om orsaken är en biologisk obalans i hjärnan, varför inte bara rätta till den? Det är tabubelagt att betrakta SSRI-preparat som en förstahandslösning, folk brukar säga att man alltid ska lära sig hantera problemen själv först, gärna med lite trendig KBT. det är såklart viktigt i många fall, men varför  lida i onödan? Varför göra någon åtskillnad mellan antidepressiva och alvedon, egentligen? Det finns ingen dualism mellan psyket och kroppen som många vill påstå. allt är biologi som man kan styra med olika medel, manuella eller externa. Men är drogen den ultimata lösningen?

Jag minns när jag var liten och hade epilepsi och tog Lamictal mot det. Tydligen har företaget som producerar Lamictal bötfällts för falsk marknadsföring, då de inte varnade för att pillret dubblar risken för självmordstankar och kan framkalla aggressivitet, depression och fostermissbildningar. Neurosedyn, någon?

Nu har billiga kopior av de antidepressiva läkemedlen kommit ut. Lägligt nog kommer en ny trenddiagnos, bipolär 2, som kräver dyrare mediciner. Kravet för att diagnostiseras är bara att man ska vara deprimerad och haft en period, det räcker med en dag, då man haft mycket energi. Det låter ganska mycket som något som läkemedelsföretagen hittat på för att fixa fler konsumenter tycker jag. Karl Palmås skrev lite om den kollektiva psykiska ohälsan och hur läkemedelsindustrin och staten samarbetar för att marknadsföra lyckopiller som das endlösnüng.

Kommer kanske de antibipolära medicinerna bli lika populära som antidepressiva? Sertralin tillexempel verkar ha blivit lika vanligt som kosttilskott. Enligt bipackssedeln fungerar det ju mot typ allt, tvångssyndrom, nedstämdhet, melankoli, depp, pms…(märkliga är också biverkningarna, där man bland de sällsyntare hittar ”spontan bröstmjölksproduktion”). det är märkligt att en substans plötsligt betraktas som medicin mot allt.   Det jag oroar mig aningen för är att känslospektrat kommer att beskäras av min pillerkonsumtion. Vissa har varnat för att alla humörmässiga toppar och dalar kapas, att man istället blir en glad och nöjd arbetare utan frustrationer över något, som av Soma i Du sköna nya värld .  jag gillar känslonyanserna som förekommer resten av månaden, de milda, sublima. gillar det tillfälligt svindlande vemodet. men jag har inte tid med att må dåligt tio dagar i månaden, det är för påfrestande för att man ska orka med studier, socialt liv och skrivjobb samtidigt. jag väljer det blå pillret.

Ägglossning – löneförhöjning?

Men neeeej. Några forskare från University of New Mexico gjorde en studie som påvisade att strippor får mest dricks när de har ägglossning.  Under menstruationen tjänade de som minst.  Forskarna tror att det kan vara relaterat till doftutsöndring eller förändringar i rörelsemönstret. Nu kommer jag låta  biologistisk igen, men tänk om det här är applicerbart på vardagssituationer? Tänk om män bemöter kvinnor sympatiskare under de tre dagar i månaden som de äggar? Tänk om kvinnor har högre chans till hemsläp då? Men om man stänger av ägglossningen med p-piller borde väl ens attraktivitet reellt sett minska även inför fasta partners?  tänk om det är en komponent även i helt ofysiska sammanhang, typ när man försöker övertala män till löneförhöjningar eller att hämta mat åt en? då är det kört för mig som nu lagt ned min experimentella p-piller-anarkism och stoppar i mig det nya otäcka ägglossningshämmande Yaz varje dag. Hanna fridén skrev om p-pillermotstånd och tog några poänger.

– DU KOMMER GÅ NED I VIKT! lockade dom mig med på ungdomsmottagningen (som om man som tjej förväntas börja gråta av lycka av tanken på att bli smalare) och viftade med det svindyra hormonspäckade nylanserade p-pillret. Nylanserat, brr. Nu blir jag säkert den första att drabbas av någon otäck monsterbieffekt. Känner mig som en försöksperson åt ett ondskefullt amerikanskt företag. Yaz har inte funnits mer än några månader i sverige, men i USA verkar det som att folk inte är odelat nöjda.

Jag vet inte varför det känns så märkligt att stoppa i sig en mängd artificiella hormoner. kanske är det för att de ersätter ens naturliga hormoner och  kapar systemet, reglerar hypofysen och centrala nervsystemet, går upp i hjärnan, kan höja risken för astma, bröstcancer och blodproppar.  senast på sjuttiotalet gav läkare kvinnor p-piller med tusentals gånger för hög dos kemiskt framställda hormoner, vilket medförde hemska biverkningar. detta bara på grund av (säkerligen patriarkalt genererad) okunskap och brist på forskning. Med min lightparanoida inställning så är jag helt besatt i att undersöka vad jag medicinerar och hur. jag har grottat ned mig i hemsidor med fakta om generiska p-pillersubstanser och hormonnivåer. vet allt om hur den premenstruella dysforin orsakas av progesteronet och dess metaboliter som binder till GABA-receptorer i mellanhjärnan.

Tydligen ska Yaz fungera PMS-lindrande eftersom det innehåller en låg dos östrogen och dessutom humörstabiliserande gestagen. Jag är inte säker, men visst har jag noterat en marginell förbättring.  ingen utlovad viktnedgång dock, snarare det motsatta, d’oh. faktum är att när man kollar FASS så är det ju faktiskt fler som går upp i vikt än ned av Yaz, så jag vet inte vem den dumma ungdomsmottagningen försökte lura. de nämnde såklart inget om de andra spännande features som ca vart tionde användare upplever – humörsvägningar, illamående, smärta i brösten, huvudvärk. jag har faktiskt mått illa frekvent den här månaden.  hrmpf.

Hormoner från helvetet

Hela morgonen har jag undrat varför jag hyst en så stark önskan om att skjuta mig i huvudet.  Och så plötsligt när jag började gråta för att smöret var slut, så förstod jag: jag har pms. Hurra, jag har inte blivit psykiskt sjuk! Det var inte MITT fel att jag blev tårögd när den ryska tanten vann i den fåniga matprogramstävlingen ”Halv åtta hos mig” på fyran häromdagen, allt beror på hormonerna och hjärnans progesteronöverkänslighet som enligt wikipedia kommer att göra mig irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk aggressiv, tjock, illamående och känslomässigt instabil under tio dagar. Tydligen tar många antidepressiva för att lindra symptomen, jag har faktiskt börjat överväga det. För plötsligt smakar tillvaron gummi och jag kan inte interagera med människor utan att tro att de vill mig mycket illa. Varför finns inte pms-periodens dysfori avbildad i exempelvis konsten? Den äter liksom upp 25% av tillvaron hos många kvinnor men är ändå inget folk pratar om. Tänk om samma tabu skulle ligga på förkylningar, men neej, det är ju en klassiskt manlig åkomma så det är ju inget konstigt. Och nu måste jag börja äta p-piller igen efter kopparspiralskatastrofen, tack kära läkemedelsindustri, ÄNNU mer äckliga hormoner och utöver det ökad risk för blodproppar, PRECIS vad jag önskar mig! jag vill verkligen inte men jag har inget val. Den här gången ska jag försöka tvinga ur dem vilka olika sorter det finns att välja på, förra omgången så nämnde de inget om att det finns olika preparat. Det gäller att googla innan man ska besöka förljugna statliga verk!