Kärlekens dumma features

Jag funderade på det där med självständighet och flickvänsfällor som Elin skrev om. Jag har lärt mig att leva med mitt beroende.  Det gör mig glad och jag kan hantera det. Förut ville jag likt Soraya kunna stänga av det när jag behövde fokusera på annat, trycka på ctrl+alt+delete eller ställa in känslohjärnan på energisparläge. Hur irriterande är det inte när man försöker fokusera på att skriva eller underhålla nya vänskapsrelationer och den dumma kroppen bara får för sig att den vill åka hem och nära oxytocinreserverna?

men jag har förlikat mig med det. När man är ifrån varandra saknar man helt enkelt. det finns olika tekniker för att motverka de känslorna precis som man kan reducera symptomen vid astma, men det inte finns nån bot mot den förlust av känslomässigt oberoende som förhållandekontraktet innebär.

Det jag egentligen är rädd för är den existentiella osjälvständigheten. Medan jag sett kvinnor ur en äldre generation vara ekonomiskt beroende av sina män så är jag mest rädd för det psykologiska beroendet. Att tvåsamheten ska bli ett så inrotat default mode att jag glömmer att jag kan vända mig till mig själv för att få stöd när jag behöver det.

Förut kunde jag reparera självförtroendet genom affirmation och självmedvetenhet, jag definierade mig själv. Nu går jag istället till min pojkvän för att reboota mitt ego. Nu behöver jag hela tiden den där externa inputen, kan aldrig lita helt på mitt eget omdöme. Kärleken har dessutom katalyserat en sensorisk känslighet som inte fanns där förut som jag är rädd kommer att bli värre. Förut kunde jag med lätthet se filmer med långa, plågsamma tortyrscener, det är uteslutet idag. Fullständigt. Jag kan inte ens titta på gulliga djur i parken utan att bli rörd. Äckliga modersinstinkter! Jag ska inte bli mamma på typ femton år, naturen behöver faktiskt inte aktivera det där än.

Många kvinnor verkar tappa fokus på allt viktigt när de blir med barn. Deras liv får plötsligt den slutgiltiga meningen och behovet att skapa något kreativt försvinner helt. de har ju varit med om den ultimata skapelsen, ”det fiiiinaste man vara med om”! jag vill inte devalvera värdet i moderskap, jag hoppas bara inte att mitt kreativa skapande ska förlora sin mening om jag får barn.

Nåväl. Det jag egentligen undrar är hur man skyddar sig mot att bli beroende av att definieras av nån. Hur man bibehåller tilltron till sitt oackompanjerade jag, självtilliten, handlingsbenägenheten. Jag vill inte tappa intresset för mina karriärmässiga strävanden bara för att jag råkar ha hittat nåt som ger mig en fullständig känsla av att ha nått resans mål. När jag var singel hade jag dessutom alltid en mängd intressanta uppslag till texter baserade på relationsproblematik, det är en uttömd källa. klassiskt konstnärligt problem förvisso.

Kärlekskemi

”Vi kan redan stimulera djur att fästa sig vid varandra. På samma sätt kan vi manipulera kemin i hjärnan och förändra känslor, säger Larry Young, professor vid Yerkes National Primate Research Center vid Emoryuniversitetet” rapporterar DN.

Redan för flera år sedan när jag påbörjade mina praktiska studier i den fysiska beröringens signalsubstansmekanik  så visste jag att det inte skulle stå på innan forskarna skulle dra av den fånigt romantiserande slöjan från känslorna och kärleken. När jag insåg att närheten stimulerade hjärnan på samma sätt som heroin så förstod jag att det var ganska meningslöst att försöka råda över känslornas rörelseschema.

Det är intressant att iaktta människor på avstånd och upptäcka hur djurlikt de beter sig. Vi tror att vi styr allt med vårt medvetna jag, men vi mår som bäst när vi inte är medvetna om vad vi gör. Vårt mig styr oss i mycket högre usträckning än vårt jag, precis som i djurvärlden. Vi tror att neocortex reglerar känslorna men det är precis tvärtom. Sedan hittar vårt jag på olika bortförklaringar för våra känslostyrda impulser.

Artikeln ovan handlar om nån slags sork som är väldigt monogam och  ägnar flera timmar om dagen åt att putsa sin partners päls. Det är  olidligt sött. När en sork har sex med en annan sork utsöndras en hormoncocktail av bl a oxytocin vilket medför att den automatiskt vill bilda familj med den andra sorken. Samma modell kan appliceras på människor, menar forskarna.

När jag var yngre gjorde jag en lista på djur som min pojkvän skulle vara lik, och någon slags gnagare var det huvudsakliga målet. Mission succeeded.