Natt elektriska natt

I konserthavet blir jag sexton igen och skriker  i stället för att uttrycka mig akademiskt. Stänger av musklerna och ansluter mig till publikkroppen. Vinfyllan och de älskade välbekanta mollmattorna får dimman av oro och vardagsmonotoni att glida undan och allting blir så klart. basen och gitarrerna vibrerar i bröstkorgen och de nihilistiska texterna leder in mig i det där ljuva extatiska tillståndet då man inser att allt ändå är meningslöst men att det inte gör nåt, att det inte är nån idé att oroa sig över att man inte lever tillräckligt för det gör ingen annan heller. Det spelar ingen roll hur många häftiga saker man skriver om i sina facebookstatus-uppdateringar.  musikens katalysering av signalsubstanser genom blodomloppet är det enda som betyder nåt just nu.

The heart we share is a virus in our chests

Its death in vouge in saturnalian nights