Etikettarkiv: nietzsche

Infördödentillvaron

DSC_0214

Jag har alltid haft en oförklarlig, stark känsla av att jag kommer att dö inom ett eller två år. Jag vet att den förmodligen bara är en naiv försvarsmekanism; om man nu ska dö om sjuttio år är det lika bra att vara förberedd, typ. Men den har nog undermedvetet gjort mig mer motiverad att lyckas snabbare, att producera istället för att vara.

Jag tänker på de där små glasföremålen från artonhundratalet som jag köpte i Stockholm som har tillhört en människa som inte lever längre. De har kanske stått i ett vitrinskåp i en våning i Vasastan där det brusade i rören på natten och någon låg under ett täcke med någon och så funderade den på döden när den inte kunde sova. Men man blir inte immun mot döden för att man vet om att den finns. Det finns inga skyddsåtgärder att vidta. Den är som en fatal trafikolycka som alla i hela världen förr eller senare måste genomgå. Det känns orättvist på något sätt.

saker1

Martin Heidegger menade att vi inte lever i en tillvaro utan i en  tilldödenvaro (Sein-zum-Tode), där vi är så kollektivt medvetna om vår förgänglighet att hela vårt vara riktas mot detta.  Jag minns när jag var åtta och plötsligt insåg att jag inte skulle leva för alltid. Innan dess hade mitt vara  förhållt sig till en tanke på evigt liv, jag hade levt i samma framtidsovisshet som djur gör. Mitt nervsystems inlärda trygghetsmekanismer kortslöts. Emo-existentiell lebensangst blev följden och jag slogs av hur märklig hela grejen med existerande och vara var. Jag föll ibland i ett tankehål av dödsrädsla, men har lärt mig att den är ganska lätt att avvärja om man bara får hjärnvägen att byta spår.

DSC_0094

Jag tror att min känsla av stundande död kan vara relaterad till de infernala tjejtidnings-sönderanvända uttrycken fånga dagen och betrakta varje dag som om den vore din sista. De suger! Hur ska man få någon behållning av sin sista dag i livet om man vet om att den snart är slut, att man måste göra det absolut mest underhållande man kan komma på medan den pågår?  Bäst har jag det när jag bara glider omkring i ett framtidsomedvetet, solipstistiskt vadderat tillstånd då neocortex inte bestämmer så mycket. Som dagen efter en utmattande natt då man kurerar sig med ouppbygglig mat och film.

DSC_0145

Fånga dagen-mantrat påminner aningen om Nietzsches idé om att man ska leva som om man skulle leva om sitt liv i all evighet i  evig återkomst.  Allt man gör ska man kunna tänka sig att göra om i all oändlighet, och tillfälliga lättsamma nöjen som man bara tillåter sig en gång förfasas Nietzsche över. Det  tycker jag inte riktigt om.

Samtidigt menar han att man  ska bejaka självförstörelsen och utsläckandet.  Den grekiska guden Dionysos kropp slets sönder av titanerna och sattes sedan ihop igen. Myten symboliserar hur nytt liv föds ur förstörelse och förintelse. Jag gillar tanken på hur kaos och förstörelse genererar khatarsis och nyföddhet.

Av någon anledning påminner det mig om Fight Club. Männens helt frivilliga, masochistiska självdestruktion får dem att känna sig nyfödda och levande. Heidegger menar att vi blir kastade in i världen, bland de många andra och bland de många tingen och därför blir våra jag alienerade från oss själva. Vår tillvaro blir en alldaglig medvaro med andra.  Jaget blir mannet (das Man), det kollektiva, ett abstrakt De andra. Kanske vill männen i Fight Club slita sig ur das mann, ta sig bort från medvarat, den kollektiva viljelösheten och de meningslösa tingen. Sartre äcklas av det oändliga varat, vill nå bortom den fysiska, likgiltigt pågående världen, och älskar därför musiken. Den är helt ofysisk men existerar ändå, når bortom varat.

DSC_0330

Jag minns när jag och D brukade skära varandra i handlederna för några år sedan. Vårt  Redbull Vodka-stinna blod blandades med glitter när vi rörde oss ut genom dansgolvsbasens subsoniska djup och vi kände för några timmar livet storma genom våra trasiga innandömen. Det kan säkert bortviftas som uppmärksamhetstörstande tonårstjejbeteende, men jag kände ofta att det var något större. Att jag precis som Travis i Fight Club kom närmare mig själv när vi skar oss med glasbitar på en smutsig toalett. Att jag kände något på riktigt, långt bortom meningslösa glädjekickar över HM-reor.  Att jag tog mig bort från alltings förgänglighet, igenom existensens tjocka hölje av likgiltighet. Att jag också avlägset närmade mig döden, även om det absolut inte var mitt uppsåt, och att den blev mycket mindre skrämmande när jag valde att närma mig den själv. Precis som en hund man är rädd för.

Jag kan sakna den modstinna känsla av makt som jag alltid bar med mig då. Att jag inte hade något att förlora. Att jag kunde välja själv.  Ta ett piller och en promenad var samhällets ordinering; handledsskärandet var en slags revolt. Läs Julia förresten.

Heidegger menar att förfallenheten måste finnas så att tillvaron kan bli medveten om förlusten av sig själv och sträva efter att återvända till det egentliga varat. Vi ”faller bort från oss själva” och hamnar i en slags exil, hemlöshet och känner oss ”unheimlich” i vardagens intighet.

DSC_0333

Förr brukade man säga att någon ”tog livet av sig”, som att livet var en kappa, ett plagg man lånade. idag säger vi istället att någon väljer att ta sitt liv, vilket tyder på ett individualistiskt tänkande där vi ser livet mer som vår egendom mer än något kollektivt som vi har lånat. Sekulariseringen har gjort oss både räddare för döden och mer övertygade om att den är vår rättighet.

Soundtrack till det här inlägget.

Master and servant

Update:  Tack fina Elin Grelsson för att du gillar mig!

Det här geniala depeche-verket har gjort mig sällskap på många eftermiddagstågfärder i januaridimmiga malmö-bangårdar. Det finns något så hypnotiserande monotont, maskinellt med ljudbilden och Dave Gahans cyniska röst låter så uppfläkt och kontrollerat desperat. Första versens dundrande basljud under  mörkt syntmaskineri med  den kongeniala texten till bygger upp en så perfekt skör men ändå hård väg till den mörka refrängen.

Domination’s the name of the game
in bed or in life
they’re both just the same
Except in one you’re fulfilled
at the end of the day

Texten fick amerikanska radiokanaler att bannlysa låten. Fånigt, för herre-och-slavtemat måste inte handla om S/M-sex även om det är en bra metafor. Nietzsche pratade om herremoral och slavmoral. Kärnan i slavmoralen är de svaga och skadade individernas moraliska fördömande av de starka och lyckliga, och deras krav att alla ska vara små och ofarliga. Det är intressant.  Någonstans tror jag att flockdjursgenerna gör att man alltid positionerar sig antingen under eller över människor. Mekanismer i vårt primathjärnestyrda undermedvetna som vi inte märker av lokaliserar eventuellt farliga faktorer med människor och får oss att placera oss på rätt plats i hierarkin. Könstillhörighet, fysisk storlek, makt, social status, sådana faktorer avgör hur man omedvetet förhåller sig till människor. Jag minns personer i småstaden som jag inte hade någon som helst respekt för egentligen men som jag ändå ställde mig under när de närvarade.

Its a lot like life
This play between the sheets
With you on top and me underneath
Forget all about equality

Idag kan vi inte slåss fysiskt om vår sociala status som när vi var djur utan positionerar oss viljelöst istället. Det är klart att hierarkier och maktförhållanden skapar undermedvetna spänningar och känslor som samhället inte ger något utrymme för, men som kanske uppträder i sexualiteten istället.  Filosofen Edmund Burke gav sin definition av sinnesförnimmelse av njutning genom smärta och underkastelse med ordet storslaget. De delar av hjärnan som gör att sexuellt stimuli och smärta överlappas gör att vissa associerar smärta med sexuell njutning när den  neurologiska reaktionen flätar känslorna samman. Ibland nämns denna känsla subspace.

Theres a new game
We like to play you see
A game with added reality