skriver jag om dissonans, synestesi och vilka biologiska mekanismer som ligger bakom musikens känslopåverkan och det faktum att människor oftast föredrar konsonant musik. Finns på Pressbyrån och bibliotek.
En studie i Brain: A Journal of Neurology visar att endast hjärnskadade människor kan uppskatta dissonant musik. Men då måste jag väl sannolikt befinna mig i något neuropsykiatriskt tillståd av något slag, då jag alltid har förförts av de dissonanta delarna i Beethovens nionde symfoni och de magnifikt djävulska gitarrslingorna i många metalbands opus, Opeths Deliverance är ett exempel. Just de dissonanta, oförutsägbara partierna som sällan hörs i den slätstrukna popmusiken lockar fram obeskrivbart behagliga reaktioner av mitt nervsystems oanvända känselspröt. En abstrakt målning kan starta andra neurologiska reaktioner än de estetiska, retningar av vår ångest och sexualitet till exempel. Kanske fungerar det likadant med dissonant musik.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 