Jag blev helt bergtagen av den här målningen. Det finns något nihilistiskt, förkolnat i Sapfos blick där hon desillusionerat vänder sig mot betraktaren innan hon ska kasta sig ut för ön Lesbos klippor. Tydligen så var hon någon slags pionjärfeminist; hon hade man och barn när hon begav sig till Lesbos och började leda dionysiska kulter och en flickskola, skrev erotisk lyrik och skaffade sig älskare.
Jag kan verkligen tänka mig hur hon känner sig, med harpan i handen beslutsamt på väg mot döden. Besviken på den hedonistiska och tomma dekadensen på ön och trött på tomheten och längtan efter eviga värden. We’ve all been there.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 