Mitt favoritdatorspel när jag var yngre var Mission Kellogs, ett reklamspel jag fått i ett Kellogs frosties-paket med diabeteskoma-sockrade frukostflingor. Jag minns inte hur många sportlov som spenderades med de talande majspuffarna Snap, Cracle and pop, apan Coco och Tony tiger, i bedrövligt platta 2D-landskap med produktplaceringen från helvetet. Spelet gick naturligtvis ut på att samla så mycket flingor som möjligt och i bland ta hjälp av den illa dubbade Cornflakes-tuppen Cornelius som dök upp och gav en goda råd. Detta upptog min autistiskt odelade uppmärksamhet, timme efter timme, månad efter månad. Jag var ganska ointresserad av andra människor när jag var i elvaårsåldern, datoranimerade flingpaketsfigurer passade mig utmärkt. Jag funderar på om min märkligt sympatiska inställning till Kellogs kan vara relaterad till det här.
Den perioden är så symbolisk för hur man fördes in i datorns magiska värld och stannade där. Hur man bekantade sig med de arga windows-felmeddelandeljuden och Caps lock-tangenten och lärde sig melodin när modemet ringde upp utantill. Början på en livslång kärlekshistoria. Hur minns ni era första upplevelser med datorn?
Isabelle Ståhl - istället för sömn 