Etikettarkiv: hjärtklappning

När kroppen inte samarbetar

Jag var illamående av nervositet inför panelsamtalet om tidskriftsstöd på Tidskriftsverkstaden i lördags kväll. Hjärtklappning, kallsvettig, svimfärdig på tunnelbanan, hjärnan kunde inte processa vad folk sa till mig. Det släppte aningen när jag väl satt i panelen men kroppen kändes fortfarande obekväm, händerna for okontrollerat upp i håret och ansiktet för att dölja och skydda, hur jag än satt kändes det som att någon dålig sida exponerades.  Det kändes nästan värre än innan grejer i radio och teve, det här var så mycket intimare och alla ord framträdde tydligare mot tystnaden. Det fanns högre krav på att vara en motor och driva samtalet framåt: jag gillar att vara en kommentator. Minnen från gymnasiets redovisningstrauman dök upp, en gång sade en tjej i klassrummet att det var tråkigt att lyssna på mig när jag redovisade eftersom jag var så dålig.

När jag pratade om nervositet med några gamla bekanta för en tid sen var det någon som misstrodde mig när jag berättade om nervositeten och dess starka likheter med klaustrofobisk panikångest.  Att bita ihop tills det gick över var hennes ordination. Det är svårt att bita ihop när kroppen slår bakut och inte samarbetar. Jag är min kropp, jag är min hjärna, mina händer och mitt ansikte, ändå känns kroppen ibland som en överflödig, motsträvig bieffekt av mig som bara förstör. Som får rösten att svikta och hjärtat att rusa och adrenalinet att sticka i fingrarna och fylla alla utrymmen så att det känns som att jag inte får plats. Mardrömstankar på att vara svarslös och inte ha något att säga och vara otillräcklig far genom mig. Så här blir det gång på gång, trots att jag hittills aldrig blivit svarslös i en debatt. Kroppen lär sig aldrig att det inte väntar en sabeltandad tiger bakom hörnet, den fortsätter att spruta ut sina rudimentära fight or flighthormoner.

Förutom problemen med mina svaga nerver så är jag ofta tveksam till att ställa upp i debatter av rädsla för att inte vara tillräckligt insatt. Jag är rädd för att det blir pinsamt om jag kommer dit och kanske bara har anekdotisk kunskap att bidra med. Men anekdotisk kunskap är faktiskt även den viktig och ger kött till samtalet.  Det är så typiskt kvinnligt att tacka nej bara för att man inte har fullständig kontroll över hur man kommer att framstå och vad som kan tänkas krävas av en. Jag väljer hellre att förutsätta att jag är kvalificerad och kanske göra bort mig än att inte ställa upp alls i rädsla för att inte vara tillräcklig. Nästa vecka håller jag, Brit Stakston och Fredrik Skavlan med flera föreläsningar för 200 personer på Högskoleverkets informatörskonferens på KTH . Jag är redan dödsrädd, men tänker att jag kan inte göra något annat än att öva och gå dit. Tipsa förresten gärna om ni vet några bra antinervositetstaktiker (och fyi så känner jag redan till betablockerare).

Annonser