Etikettarkiv: heidegger

Om minnet, jaget och statusuppdateringarna från 2009

Facebook har börjat slänga fram mina statusuppdateringar från 2009 bredvid det aldrig sinande nuet i nyhetsfeeden. Det är förfärligt.
2009 tänkte jag: nu kan jag inte bli mer jag. Jag har äntligen blivit den person jag ska vara för resten av livet, det finns inget som någonsin skulle kunna tilläggas eller dras ifrån. Jag kände mig så väldigt medveten om vad jag var och hur världen uppfattade det. När jag tittar på de där uppdateringarna nu ser jag en odrägligt självgod, övervintrad tonåring som ägnade dagarna åt att uppdatera facebook och planlöst lola runt och baka cupcakes åt sin pojkvän. Det där jaget som kändes så hemma då ter sig plötsligt som en främling.
I Edmund Husserls texter om intersubjektivitet återkommer ofta ett resonemang om hur det förflutna jaget är en främling på samma sätt som andra subjekt är det. Men vid slutet av hans analyser uppnås ändå en kritik av nuets privilegium och ett tvivel på subjektets självnärvaro. Jag tilltalas av den. Medvetandet kan aldrig ha någon direkt tillgång till sig själv, verkar han mena.
Trots att jag känner mig så mycket mer hemma och tillfreds med den jag är idag kan jag ibland uppleva mig så främmande för allt det som jag har blivit. Som att det är någon annan, vem som helst.
Jag upptäcker plötsligt min blick i spegeln på HM och förstår först efter några sekunder att det är min egen.
Den här varelsen som vandrar runt här och känner och tänker och sover och vaknar, plötsligt upptäcker jag mig själv i den och varje gång känns som den första. Man förutsätts känna sig så hemma i allt detta, i den här kroppen, i den här världen.
Jag tänker på en rad i Fenomenologiska perspektiv av Daniel Birnmbaum: ”Då jag relaterar till mig själv är jag i den meningen redan en annan.
Jag har alltid kommit ihåg förflutna passager i livet som mer närvarande och verkliga än nuet. När jag var nio tänkte jag drömskt tillbaka på när jag började ettan och upplevde mig själv och världen som så mycket mer påtagliga, angelägna. Jag trodde länge att något måste ha gått förlorat, att perceptionens tunnlar liksom blivit trängre, att något hade bytts ut. Jag kände mig så främmande för mig själv, upplevde mig stå vid sidan av allt, såg mig utifrån som en fastlåst betraktare. Som om allt bara var en minne som återberättades för mig, som att det inte rörde mig. Jag mindes att jag på lågstadiet hade känt mig så förtrogen och bekant och hemma i allt. Hur världen hade strykt sig tätt intill min kropp.
Det som glädjer mig med facebookuppdateringarna från 2009 är att det tydligen inte finns något ursprungligt verkligare jag som har gått förlorat: personen jag var då känner jag ju knappt igen.

All bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna. Det identifieras ofta som en plats som varit mer hemma än nuvarandet. Jag tänker på den blodsmakande retrospektionen i På spaning efter den tid som flytt, Knausgårds fantomsmärtor efter en magisk debutantperiod, Nabokovs Humbert Humbert som ägnar en livstid åt att återskapa ett halvt ihopdrömt förflutet. Mer än längtan efter platsmässig hemmahörighet verkar det någonstans vara en önskan om att processa världen genom en tunnel som man känner sig hemma i, en upplevelseapparat som inte förändras eller skadas av tid.
När jag ser en film jag alltid såg för fyra år sedan vill jag inte bara erfara tryggheten i att se något bekant: jag vill att det jag som ser filmen ska vara det samma som då.
I våras skrev jag en c-uppsats om den ryska religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev. Han skrev tröstlösa manifest om hur splittrad och trasig nuets tid är medan den ursprungliga mytiska urtiden var sammansatt, hel och god. Den var hel men gick sönder.
I den ryskortodoxa tidsuppfattningen som jag undersökte är helgondagarna inte bara en hågkomst utan en upprepning av helgonens död, liturgin är ett återskapande av tiden.
Forskaren Dylan Trigg har bloggat intressant om nostalgins fenomenologi. Han förstår nostalgin som en smärta associerad med längtan till ett hem som inte enbart kan utgöras av en plats eller en tid, snarare en plats som förvarar en tid inuti sig. Det är ju exakt så.
Jag tog en omväg hem en natt i somras, valde en gata som jag senast passerade när jag var väldigt kär. De där oktoberveckorna för flera år sedan återupprättades på ett ögonblick. Jag mindes inte perioden utan befann mig plötsligt inuti den, rum och tid tycktes ha bytt plats. Och framför allt: jag blev för några minuter den jag var då.
Boten mot nostalgi ansågs länge vara att återvända till hemlandet, menar Dylan Trigg. Men efter Freud kan nostalgi inte förstås som enbart rumslig eller enbart temporal. Man kan uppleva en stark overklighet när man återvänder till en plats ur sitt förflutna, skriver Trigg. Denna overklighet är inte en bieffekt av brytningen i platsens materialitet utan av brytningen i självets temporalitet. Kanske är saknaden av ett hem möjlig att förstå som en diskontinuitet mellan självet och världen, fortsätter han.

Likt Heidegger pratar Trigg om det ofärdiga hemkommandet, en onåbar slutstation. The homecoming that Heidegger so often evokes is thus a homecoming that is never completed, and that cannot be so completed. It is a homecoming that returns us to a questionability that is at the very heart of our being-in-the-world”.
Kanske kommer det alltid finnas ett visst främlingsskap, hur länge man än befinner sig på samma plats. Kanske särskilt på de platser där man varit längst.

Infördödentillvaron

DSC_0214

Jag har alltid haft en oförklarlig, stark känsla av att jag kommer att dö inom ett eller två år. Jag vet att den förmodligen bara är en naiv försvarsmekanism; om man nu ska dö om sjuttio år är det lika bra att vara förberedd, typ. Men den har nog undermedvetet gjort mig mer motiverad att lyckas snabbare, att producera istället för att vara.

Jag tänker på de där små glasföremålen från artonhundratalet som jag köpte i Stockholm som har tillhört en människa som inte lever längre. De har kanske stått i ett vitrinskåp i en våning i Vasastan där det brusade i rören på natten och någon låg under ett täcke med någon och så funderade den på döden när den inte kunde sova. Men man blir inte immun mot döden för att man vet om att den finns. Det finns inga skyddsåtgärder att vidta. Den är som en fatal trafikolycka som alla i hela världen förr eller senare måste genomgå. Det känns orättvist på något sätt.

saker1

Martin Heidegger menade att vi inte lever i en tillvaro utan i en  tilldödenvaro (Sein-zum-Tode), där vi är så kollektivt medvetna om vår förgänglighet att hela vårt vara riktas mot detta.  Jag minns när jag var åtta och plötsligt insåg att jag inte skulle leva för alltid. Innan dess hade mitt vara  förhållt sig till en tanke på evigt liv, jag hade levt i samma framtidsovisshet som djur gör. Mitt nervsystems inlärda trygghetsmekanismer kortslöts. Emo-existentiell lebensangst blev följden och jag slogs av hur märklig hela grejen med existerande och vara var. Jag föll ibland i ett tankehål av dödsrädsla, men har lärt mig att den är ganska lätt att avvärja om man bara får hjärnvägen att byta spår.

DSC_0094

Jag tror att min känsla av stundande död kan vara relaterad till de infernala tjejtidnings-sönderanvända uttrycken fånga dagen och betrakta varje dag som om den vore din sista. De suger! Hur ska man få någon behållning av sin sista dag i livet om man vet om att den snart är slut, att man måste göra det absolut mest underhållande man kan komma på medan den pågår?  Bäst har jag det när jag bara glider omkring i ett framtidsomedvetet, solipstistiskt vadderat tillstånd då neocortex inte bestämmer så mycket. Som dagen efter en utmattande natt då man kurerar sig med ouppbygglig mat och film.

DSC_0145

Fånga dagen-mantrat påminner aningen om Nietzsches idé om att man ska leva som om man skulle leva om sitt liv i all evighet i  evig återkomst.  Allt man gör ska man kunna tänka sig att göra om i all oändlighet, och tillfälliga lättsamma nöjen som man bara tillåter sig en gång förfasas Nietzsche över. Det  tycker jag inte riktigt om.

Samtidigt menar han att man  ska bejaka självförstörelsen och utsläckandet.  Den grekiska guden Dionysos kropp slets sönder av titanerna och sattes sedan ihop igen. Myten symboliserar hur nytt liv föds ur förstörelse och förintelse. Jag gillar tanken på hur kaos och förstörelse genererar khatarsis och nyföddhet.

Av någon anledning påminner det mig om Fight Club. Männens helt frivilliga, masochistiska självdestruktion får dem att känna sig nyfödda och levande. Heidegger menar att vi blir kastade in i världen, bland de många andra och bland de många tingen och därför blir våra jag alienerade från oss själva. Vår tillvaro blir en alldaglig medvaro med andra.  Jaget blir mannet (das Man), det kollektiva, ett abstrakt De andra. Kanske vill männen i Fight Club slita sig ur das mann, ta sig bort från medvarat, den kollektiva viljelösheten och de meningslösa tingen. Sartre äcklas av det oändliga varat, vill nå bortom den fysiska, likgiltigt pågående världen, och älskar därför musiken. Den är helt ofysisk men existerar ändå, når bortom varat.

DSC_0330

Jag minns när jag och D brukade skära varandra i handlederna för några år sedan. Vårt  Redbull Vodka-stinna blod blandades med glitter när vi rörde oss ut genom dansgolvsbasens subsoniska djup och vi kände för några timmar livet storma genom våra trasiga innandömen. Det kan säkert bortviftas som uppmärksamhetstörstande tonårstjejbeteende, men jag kände ofta att det var något större. Att jag precis som Travis i Fight Club kom närmare mig själv när vi skar oss med glasbitar på en smutsig toalett. Att jag kände något på riktigt, långt bortom meningslösa glädjekickar över HM-reor.  Att jag tog mig bort från alltings förgänglighet, igenom existensens tjocka hölje av likgiltighet. Att jag också avlägset närmade mig döden, även om det absolut inte var mitt uppsåt, och att den blev mycket mindre skrämmande när jag valde att närma mig den själv. Precis som en hund man är rädd för.

Jag kan sakna den modstinna känsla av makt som jag alltid bar med mig då. Att jag inte hade något att förlora. Att jag kunde välja själv.  Ta ett piller och en promenad var samhällets ordinering; handledsskärandet var en slags revolt. Läs Julia förresten.

Heidegger menar att förfallenheten måste finnas så att tillvaron kan bli medveten om förlusten av sig själv och sträva efter att återvända till det egentliga varat. Vi ”faller bort från oss själva” och hamnar i en slags exil, hemlöshet och känner oss ”unheimlich” i vardagens intighet.

DSC_0333

Förr brukade man säga att någon ”tog livet av sig”, som att livet var en kappa, ett plagg man lånade. idag säger vi istället att någon väljer att ta sitt liv, vilket tyder på ett individualistiskt tänkande där vi ser livet mer som vår egendom mer än något kollektivt som vi har lånat. Sekulariseringen har gjort oss både räddare för döden och mer övertygade om att den är vår rättighet.

Soundtrack till det här inlägget.