Om sjöjungfrur

Ilya Repin – Sadko

När jag var liten var jag paniskt rädd för maneter. För att känna min fiende så lärde jag mig allt om den på ett närmast autistiskt sätt. Jag känner ingen som vet så mycket om manetens reproduktionsprocess som jag. Bilden påminner mig om min skräckblandade förtjusning över det som fanns i djupet; den fångar  någon slags dov, ritualliknande,  magisk stämning  som man föreställde sig skulle finnas under ytan.  Jag var mycket fascinerad av fenomenet sjöjungfrur och gillade tanken på att de levde i en annan värld som fanns ganska nära till hands. Det fanns något så vemodigt och ödesdigert i att de aldrig kunde få access till världen ovan ens om de fick en crush på någon människa där. Det var en ganska snygg analogi över ens egen situation när man blev nerkärad i någon från en oåtkomlig värld (te x indieeliten på gymnasiet). Den ursprungliga sjöjungfrusagan är ingen jolmig vaniljhistoria modell Disney utan en ganska grym noirthriller; huvudsjöjungfrun byter sina fenor och sitt sisterhood med sjöjungrusystrarna mot att bli människa bara för att få vara med den playiga prinsen på land. Hon får dessutom fruktansvärda smärtor för varje steg hon tar. Känns snarlikt det som många kvinnor offrar för att få vara med den svåra killen.

Det här inlägget kan nog inte bli mer pekoralt och fånigt, så varför inte en teatral låt om lockande sirener i oceanen av ett världens kanske ostigaste orkestrala metalband på det?