Biologin bakom Cute overload

Jag blir gråtfärdig när jag tittar på den här bilden. Min blödighet har antagit groteska proportioner; förut kunde jag försjunka i  dödstragiska filmer och spela det hjärtslitande slutet gång på gång för att riktigt gotta mig i olycka, (Moulin Rouge och Far from heaven exempelvis)  men sedan jag blev kär så klarar jag inte ens av att titta på små djur i parken utan att bli helt lallig och gråtmild. Ja, faktum är att det räcker med små SAKER, ”Åhhh, vilken söt minikopia av en vinflaska!!!” tydligen beror det på någon mekanism i hjärnan som gör att man tycker att allt som är litet och runt är sött. Det framkallar omhändertagningsreflexer, i syfte att gardera ens bäbiskramningsreflexer. Jag läste i DN att det räcker med små parenteser () () () () för att hjärnans cute overload-mekanism ska gå ilås. Inte konstigt att http://www.cuteoverload.com har blivit enormt stor världen över. När jag tänker efter har flera bekanta  nämnt att de känt sig mer blödiga sedan de gängade sig med någon kärleksmässigt. Jävla hormoner.

Sapfo

Jag blev helt bergtagen av den här målningen. Det finns något nihilistiskt, förkolnat i Sapfos blick där hon desillusionerat vänder sig mot betraktaren innan hon ska kasta sig ut för ön Lesbos klippor. Tydligen så var hon någon slags pionjärfeminist; hon hade man och barn när hon begav sig till Lesbos och började leda dionysiska kulter och en flickskola, skrev erotisk lyrik och skaffade sig älskare.
Jag kan verkligen tänka mig hur hon känner sig, med harpan i handen beslutsamt på väg mot döden. Besviken på den hedonistiska och tomma dekadensen på ön och trött på tomheten och längtan efter eviga värden. We’ve all been there.