Nu ser min pojkvän på ett program om hajar. Han är djupt koncentrerad trots programmets uppenbara dödstråkighet. VILKEN evolutionär funktion har genen i människors hjärnor som får dem att autistintresserat följa program som ”Livet på räktrålaren”, ”Så tillverkas pappmuggar” ”Extrem snöplog” och ”Råttor i natten” ?! det är tråkigare än när jag var tvungen att skriva ett arbete på samhällskunskapen i trean och det enda ämnet som fanns kvar var Tetrapakets historia. Jag minns en gång när jag skulle äta och slog på Discovery där det stod en man i en flod av bajs i ett avloppsreningsverk och skrek ”Jag står i ett hav av femtio tusen bajsätande fiskar”! Det var droppen.
Visst, det finns några program jag gillar. tex de om stora katastrofer, för då kan man iaktta misären på tryggt avstånd och känna sig glad över att man inte var med på det kapade planet/sjunkna skeppet. Under elfte september-perioden följde jag rapporteringarna med en slags triumferande känsla av att ha överlevt. det är som att katastrofer påminner en om hur levande man är.
men i övrigt är discovery channel en parad av programidéer som aldrig borde ha blivit verklighet.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 