Natt elektriska natt

I konserthavet blir jag sexton igen och skriker  i stället för att uttrycka mig akademiskt. Stänger av musklerna och ansluter mig till publikkroppen. Vinfyllan och de älskade välbekanta mollmattorna får dimman av oro och vardagsmonotoni att glida undan och allting blir så klart. basen och gitarrerna vibrerar i bröstkorgen och de nihilistiska texterna leder in mig i det där ljuva extatiska tillståndet då man inser att allt ändå är meningslöst men att det inte gör nåt, att det inte är nån idé att oroa sig över att man inte lever tillräckligt för det gör ingen annan heller. Det spelar ingen roll hur många häftiga saker man skriver om i sina facebookstatus-uppdateringar.  musikens katalysering av signalsubstanser genom blodomloppet är det enda som betyder nåt just nu.

The heart we share is a virus in our chests

Its death in vouge in saturnalian nights

Musiksmaken från helvetet

Ehhhh?!

Jag har alltid blivit naivt förtjust i banden som det är socialt självmord att tycka om. Sådana som reducerar ens credpoäng till noll i  vartenda upptänkligt sammanhang och sekundsnabbt raserar ens noggrant putsade medvetenhetsimage. I min officiella musiksmak ingår såklart  pytteminiminimal techno, sofistikerad extremmetal och dubstep. Min inofficiella är  helvetets innersta cirkel  av rysningsframkallande musikanomalier.

Topplistan:

1. Nightwish. Sago-metal med vuxna människor med pervers böjelse för lappland och synthar sjunger på missljudande bruten finskengelska om järvar, björnar och andra djur man träffar på fjället. Åh, vad jag sönderanalyserade dem på högstadiet (eh, okej, senast i torsdags).

The moonwitch took me to a ride on a broomstick, introduced me to her old friend Home Gnome
Told me to keep the sauna warm for him

Det bästa är att de aldrig är ironiska. Videorna är så bisarra blandningar av gnomer, tempelriddare, trollkarlar och och järvar att man får nördorgasm.  Dessutom anlitar de förmodligen blinda knarkande new age-klåpare som skivomslagsdesigners.

2. 90-talseurotechno. E-types musik kallas inte musik av medvetna människor. Någon gång i sexårsåldern runt 1994  så väcktes min fascination för loopade plastljud i moll och texter med titlar som Free like a flying demon. Ibland lyssnar jag njutningsfullt på de tidiga skivorna på tåget med låg volym i hörlurarna, paniskt livrädd att avslöjas. Det är som att gilla nazismen.

3. Power metal. Schlager-hårdrock. Oftast tyska män med fäbless för allt som har med fantasy att göra. Jag betvivlar att killarna i Blind guardian någonsin har umgåtts med människor som inte är bokkaraktärer i Sagan om Ringen. På Night fall in middle-earth har de hyrt in folk som låtsas vara dvärgar och läser upp de  passager som inte går att förmedla med de bombastiska syntindränkta gitarr-onanerandet. Nästan lika bra skivomslag som Nightwish. Se denna länk för en textad låt och bilder som rätt tydligt illustrerar ostigheten.

4. Ken ring. Sveriges  kanske mest kvinnoförnedrande och fåniga texter, men ett svårdefinierat förortsvemod mellan de odrägligt självgoda och miserabelt syntaxbristfälliga rimmen. Fick mig att vilja bo i Blue hills i Solna som min kusin när jag var yngre.

5. Smethårdrock. Till den här kategorin räknar jag blödiga popband med elgitarrer som alibi, såsom Def leppard och HIM (Det förstnämnda räknas till ett av NWOBHM-erans allra största och är väldigt respektingivande i hårdrockssammanhang. Def leppards romantiska texter handlar ofta om att sångaren betraktar sin tjej på sedvanligt förislamskt vis som en Personal property. Jag smälter direkt när jag hör de romantiska atmosfäriska elektronifierade gitarrlandskapen.

6. Deathstars. Texter som översatt lyder Döden dör hårt går inte hem i kulturkretsar, tro mig. När min pojkvän gråtande ber om att få lyssna lite på Dylan eller Aphex eller något subtilt så vräker jag snabbt på med Deathstars glam-döds-sleaze-pop-metal med texter om droger, sex och medicinska experiment så gnällen inte hörs längre.

7. Hår-metal. Som titeln. Melodisk arenametal av personer med stora frisyrer. Funkar inte som bakgrundsmusik för romantiska möten med prominenta personer från kulturvärlden, tro mig.

8. Krigs-metal. Manowar är fanatiskt parodisk krigsromantiserande amerikansk hårdrock med texter som uteslutande uppmuntrar till att dö i krig.  ”Tell my family how I died”. ”Hail and kill”. ”Die for metal”. Mmm. De fick mig att överleva högstadiet.

Sadist-ungdomsmottagningen

Det finns inget bättre än hårdrocksband i fascistuniformer som sjunger om sadistiska medicinska experiment, droginjektioner och smärta. Men i verkligheten är det inte så roligt, insåg jag i förmiddags.

Redan när gynekologen lömskt sade att det inte skulle göra ont visste jag att hon ljög. Så sa de nämligen när jag skulle sätta in spiralen och då svimmade jag två gånger av smärta. Ge mig något vasst verktyg så att jag kan skada mig 0ch kicka igång noradrenalinet, tänkte jag, det kapar kommunikationen mellan neuronerna som tar emot smärtan. Noradrenalinet är som en naturlig opiat och mycket effektivare än de mesiga artificiella smärtdämpare som ungdomsmottagningen erbjudit mig när jag haft så svår mensvärk att jag inte kunnat gå.

När hon tog fram de långa rörliknande instrumenten av hårdplast och metall aktiverades hjärnans betingade fight and flighmekanismer nästan direkt. Kroppen hamnar i ett inbillat trauma och tror att den är utsatt för ett hot, det är inte farligt, intalade jag mig själv och försökte se martyrlik och stoisk ut.

– Du har inte ont egentligen, det är bara inbillning, sade hon och körde upp något iskallt av metall i min livmoder. Jag försökte framgångslöst tänka på söta kaniner som hoppar omkring i mjukt gräs.

-Jahapp, spiralen sitter väldigt fel och har gjort det länge, det betyder att du kan ha blivit gravid och fått utomkvedshavandeskap, nu måste vi ta ut spiralen, sade hon som om hon pratade om vad det skulle bli till mat ikväll. – Vi har ju gjort minst två undersökningar den senaste tiden, varför upptäckte ni inte det då? varför gav ni mig inget ultraljud då som jag faktiskt bad om? frågade jag utmattad.

Hon svarade inte utan började långsamt lirka ut den trassliga, avlånga metallkonstruktionen ur mitt inre.

Det är ju säkrare att googla fram sin diagnos än att lyssna på ungdomsmottagningsamatörerna. En vän till mig som gick hos dem fick operera bort sin hjärtklaff och ligga på sjukhus i två månader för att de inte diagnostierade hennes abortorsakade infektion i tid.

Varför tycker man att smärta, sprutor och sadism är så bra i låttexter, men blir livrädd när man hamnar i verklig konfrontation med dem?