Alkohol som ritual

alkolycka

Jag läser att var tionde student super för mycket och suckar bekymrat åt de stackars karaktärslösa små liven. Sedan stannar jag till vid en mening och förstår ingenting.

En av sex manliga studenter, och en av 14 kvinnliga, mellan 18 och 24 år dricker sig berusade varje vecka. Det ökar risken för ohälsa och kan leda till våld och olycksfall.

Ehhh? Jag trodde överdrivet drickande betydde att ligga och kräkas i buskarna varannan kväll. Inte bara en gång i veckan? Väldigt, väldigt många jag vet dricker sig berusade en gång i veckan, det är liksom default mode i min värld. Ibland funderar jag över mitt alkoholintag. De senaste månaderna har jag varit väldigt full minst tre kvällar i veckan, ofta fyra. Enligt artikeln räknas man som riskkonsument om man dricker fjorton enheter per vecka, te x fjorton glas vin. Min toleransnivå är ganska hög och det är inte ovanligt att jag intar så mycket. Men alkohol är inget gift i min värld ju. Det är som mjölk, något fullständigt neutralt och ofarligt, trots att det är en drog precis som marijuana (som är illegalt trots att det är mindre hälsovådligt enligt många). Man svarar olika bra på droger. Min kropp jublar av alkohol, den blir samarbetsvillig och glad.  När alla har lärt mig att det inte blir roligare med alkohol så har jag känt mig så lurad, för  jag har ju mått så bra av den. Jag har vågat testa nya roller, beslutat mig för saker som jag velat över i månader, insett saker jag inte förstått nykter, vågat ta vad jag vill ha utan att tänka på konventionerna. Jag har nästan betraktat den som en rituell dryck, precis som zoroastrierna betraktade Soma som en gudom som berusade dem och skänkte dem kraft. I vårt samhälle har alkoholen genererat så mycket misär att det naturligtvis är svårt att betrakta den som enbart en oproblematisk tillgång. Men det finns nog psykologiska mekanismer bakom det institutionaliserade drickandet som många inte tänker på.
Jag kan känna en längtan efter riter. Sekulariseringen har tömt vårt samhälle på religiösa sådana, men alkoholen påminner nästan om ett slags substitut. När alla synkroniserat höjer glasen med olika förhoppningar om vad deras innehåll ska skänka dem under natten, då finns det en närmast rituell känsla över det hela.

Många gånger när jag blivit som mest berusad och euforisk så har jag fått väldigt mycket personliga fördelar av det. – Du var bäst igår, har halvfrämmande människor kommit fram sagt, och nästa dag har jag fått en mängd vänförfrågningar på facebook. I månader efteråt har folk påmint mig om hur roligt det var när jag gjorde berusade dumheter och hur bra festerna blir när jag besöker dem. På ett sätt gör det mig oroad. Om jag är som bäst berusad, är det verkligen min personlighet de uppskattar då? Är idén om att man bara är sig själv när man är totalt opåverkad av externa medel en konstruktion, som baseras på myten om den rena, oförstörda naturmänniskan som är sig själv tillräcklig? Jag vill ibland tro det. precis som antidepressiva är alkohol ett praktiskt hjälpmedel. den ersätter inte min personlighet, den förstärker den.

Kärlekens dumma features

Jag funderade på det där med självständighet och flickvänsfällor som Elin skrev om. Jag har lärt mig att leva med mitt beroende.  Det gör mig glad och jag kan hantera det. Förut ville jag likt Soraya kunna stänga av det när jag behövde fokusera på annat, trycka på ctrl+alt+delete eller ställa in känslohjärnan på energisparläge. Hur irriterande är det inte när man försöker fokusera på att skriva eller underhålla nya vänskapsrelationer och den dumma kroppen bara får för sig att den vill åka hem och nära oxytocinreserverna?

men jag har förlikat mig med det. När man är ifrån varandra saknar man helt enkelt. det finns olika tekniker för att motverka de känslorna precis som man kan reducera symptomen vid astma, men det inte finns nån bot mot den förlust av känslomässigt oberoende som förhållandekontraktet innebär.

Det jag egentligen är rädd för är den existentiella osjälvständigheten. Medan jag sett kvinnor ur en äldre generation vara ekonomiskt beroende av sina män så är jag mest rädd för det psykologiska beroendet. Att tvåsamheten ska bli ett så inrotat default mode att jag glömmer att jag kan vända mig till mig själv för att få stöd när jag behöver det.

Förut kunde jag reparera självförtroendet genom affirmation och självmedvetenhet, jag definierade mig själv. Nu går jag istället till min pojkvän för att reboota mitt ego. Nu behöver jag hela tiden den där externa inputen, kan aldrig lita helt på mitt eget omdöme. Kärleken har dessutom katalyserat en sensorisk känslighet som inte fanns där förut som jag är rädd kommer att bli värre. Förut kunde jag med lätthet se filmer med långa, plågsamma tortyrscener, det är uteslutet idag. Fullständigt. Jag kan inte ens titta på gulliga djur i parken utan att bli rörd. Äckliga modersinstinkter! Jag ska inte bli mamma på typ femton år, naturen behöver faktiskt inte aktivera det där än.

Många kvinnor verkar tappa fokus på allt viktigt när de blir med barn. Deras liv får plötsligt den slutgiltiga meningen och behovet att skapa något kreativt försvinner helt. de har ju varit med om den ultimata skapelsen, ”det fiiiinaste man vara med om”! jag vill inte devalvera värdet i moderskap, jag hoppas bara inte att mitt kreativa skapande ska förlora sin mening om jag får barn.

Nåväl. Det jag egentligen undrar är hur man skyddar sig mot att bli beroende av att definieras av nån. Hur man bibehåller tilltron till sitt oackompanjerade jag, självtilliten, handlingsbenägenheten. Jag vill inte tappa intresset för mina karriärmässiga strävanden bara för att jag råkar ha hittat nåt som ger mig en fullständig känsla av att ha nått resans mål. När jag var singel hade jag dessutom alltid en mängd intressanta uppslag till texter baserade på relationsproblematik, det är en uttömd källa. klassiskt konstnärligt problem förvisso.