Discovery Channels ofattbara tråkighet

Nu ser min pojkvän på ett program om hajar. Han är djupt koncentrerad trots programmets uppenbara dödstråkighet. VILKEN evolutionär funktion har genen i människors hjärnor som får dem att autistintresserat följa program som ”Livet på räktrålaren”,  ”Så tillverkas pappmuggar” ”Extrem snöplog” och ”Råttor i natten” ?! det är tråkigare än när jag var tvungen att skriva ett arbete på samhällskunskapen i trean och det enda ämnet som fanns kvar var Tetrapakets historia. Jag minns en gång när jag skulle äta och slog på Discovery där det stod en man i en flod av bajs i ett avloppsreningsverk och skrek ”Jag står i ett hav av femtio tusen bajsätande fiskar”! Det var droppen.

Visst, det finns några program jag gillar. tex de om stora katastrofer, för då kan man iaktta misären på tryggt avstånd och känna sig glad över att man inte var med på  det kapade planet/sjunkna skeppet. Under elfte september-perioden följde jag rapporteringarna med en slags  triumferande känsla av att ha överlevt. det är som att katastrofer påminner en om hur levande man är.

men i övrigt är discovery channel en parad av programidéer som aldrig borde ha blivit verklighet.

Idiotiska utflyktsmål

I somras var min pojkvän autist-besatt av Selma Lagerlöf och tvingade mig att följa med till hennes gård Mårbacka när vi varit på fjällsemester. Såhär intressant tyckte jag att det var:

Nåväl, fjällen var något mer givande. man känner sig så ubermenschlig och blir sugen på att annektera något när man vistas i de friska bergstrakterna.