alkolycka
Jag läser att var tionde student super för mycket och suckar bekymrat åt de stackars karaktärslösa små liven. Sedan stannar jag till vid en mening och förstår ingenting.
En av sex manliga studenter, och en av 14 kvinnliga, mellan 18 och 24 år dricker sig berusade varje vecka. Det ökar risken för ohälsa och kan leda till våld och olycksfall.
Ehhh? Jag trodde överdrivet drickande betydde att ligga och kräkas i buskarna varannan kväll. Inte bara en gång i veckan? Väldigt, väldigt många jag vet dricker sig berusade en gång i veckan, det är liksom default mode i min värld. Ibland funderar jag över mitt alkoholintag. De senaste månaderna har jag varit väldigt full minst tre kvällar i veckan, ofta fyra. Enligt artikeln räknas man som riskkonsument om man dricker fjorton enheter per vecka, te x fjorton glas vin. Min toleransnivå är ganska hög och det är inte ovanligt att jag intar så mycket. Men alkohol är inget gift i min värld ju. Det är som mjölk, något fullständigt neutralt och ofarligt, trots att det är en drog precis som marijuana (som är illegalt trots att det är mindre hälsovådligt enligt många). Man svarar olika bra på droger. Min kropp jublar av alkohol, den blir samarbetsvillig och glad. När alla har lärt mig att det inte blir roligare med alkohol så har jag känt mig så lurad, för jag har ju mått så bra av den. Jag har vågat testa nya roller, beslutat mig för saker som jag velat över i månader, insett saker jag inte förstått nykter, vågat ta vad jag vill ha utan att tänka på konventionerna. Jag har nästan betraktat den som en rituell dryck, precis som zoroastrierna betraktade Soma som en gudom som berusade dem och skänkte dem kraft. I vårt samhälle har alkoholen genererat så mycket misär att det naturligtvis är svårt att betrakta den som enbart en oproblematisk tillgång. Men det finns nog psykologiska mekanismer bakom det institutionaliserade drickandet som många inte tänker på.
Jag kan känna en längtan efter riter. Sekulariseringen har tömt vårt samhälle på religiösa sådana, men alkoholen påminner nästan om ett slags substitut. När alla synkroniserat höjer glasen med olika förhoppningar om vad deras innehåll ska skänka dem under natten, då finns det en närmast rituell känsla över det hela.
Många gånger när jag blivit som mest berusad och euforisk så har jag fått väldigt mycket personliga fördelar av det. – Du var bäst igår, har halvfrämmande människor kommit fram sagt, och nästa dag har jag fått en mängd vänförfrågningar på facebook. I månader efteråt har folk påmint mig om hur roligt det var när jag gjorde berusade dumheter och hur bra festerna blir när jag besöker dem. På ett sätt gör det mig oroad. Om jag är som bäst berusad, är det verkligen min personlighet de uppskattar då? Är idén om att man bara är sig själv när man är totalt opåverkad av externa medel en konstruktion, som baseras på myten om den rena, oförstörda naturmänniskan som är sig själv tillräcklig? Jag vill ibland tro det. precis som antidepressiva är alkohol ett praktiskt hjälpmedel. den ersätter inte min personlighet, den förstärker den.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 