Platser utan tid

Allting har blivit utbytt. Det senaste året har jag haft åtta olika adresser. Ibland när jag vaknar kan jag för några sekunder inte minnas var jag är eller vad jag heter. Jag gillar när det regnar eftersom det dövar gatans okända ljud. Regn låter likadant var man än bor.

Även om jag hittat platsen jag vill bo på tills jag dör känns världen ibland lika tom och främmande som andra länder. Det har gått för snabbt, kroppen laggar, den har inte hunnit ikapp världen.
Den starkaste känslan av att vara hemma får jag motsägelsefullt nog på de platser som helt saknar personlighet och som jag inte har någon relation till. Som vid de monolitiska stålskeletten vid Globen city i Skärmarbrink.  Där blir jag nostalgisk utan att kunna avgöra varför. Det är något med den där ödsligt ansiktslösa betongen som känns lika hemma som flygplatsen i Kiev, anonyma köpcentrum utanför Göteborg och hotellbarer.

Kanske för att deras brutalt funktionella industridesign ser likadan ut var eller när man än är.
Deras ljud är som regn eller iskallt autotunad brukstechno, låter alltid likadant. Jag trivs så bra i det tidsliga och rumsliga vakuum som råder där. Det är en tomhet som uppfyller mig. Sådana homogena ytor saknar personliga egenskaper och skapar just därför möjligheten för besökaren att lösgöra sig från sin plats i tiden. När jag befinner mig där hade jag kunnat vara vem som helst när som helst.

När jag flyter runt i Erikdalsbadet och stirrar upp i det förtärande vita taket materialiserar sig minnet av Aqvakul i Malmö 1993. Jag blir en kontinuitet, landar mjukt i strömmen av tid och finner min plats där. Dået vaknar i min kropp och påminner den om att den inte blev till idag. Ibland kan jag inte förlika mig med tanken på att jag fanns igår. När jag vaknar är jag redan en annan.

De där brutalt strömlinjeformade platserna kräver inte att jag ska känna mig hemma hos dem. Det är ju faktiskt meningen att jag ska känna mig som en besökare där. De angår mig inte och jag angår inte dem. De är inte som mitt rum vid Hornstull, som jag förväntas känna mig hemma i. Christopher Kullenberg skrev något intressant i mitt kommentarfält häromveckan:

Vissa blir trygga och zu-Hause när de känner doften av bakat bröd, men för det mesta är minnet ett plågsamt spöke eftersom det påminner oss om vår ändlighet, och det övergår därmed i inför-döden-varon.

Hemmet påstår sig vara relaterat till mig, som om jag tillhörde tingen där på samma sätt som de tillhör mig. Som om jag kommer att vara hos dem för alltid. Men det är ju inte sant. Unheimlichkeit är kanske det begrepp som bäst skulle beskriva den här upplevelsen. Kanske är den en effekt av insikten om ändligheten, att den plats och den kropp jag befinner mig i är stum, anonym materialitet oberoende och likgiltig inför mig. Flygplatser och hotellbarer är fullständigt ärliga med sin förgänglighet. Jag är bara en besökare där och snart kommer jag vara någon annanstans.


Det här blogginlägget är en förlängd version av en krönika jag skrev i Helsingborgs dagblad.

Annonser

3 responses to “Platser utan tid

  1. YES!

    Dessa ickeplatser, från hotellbarer till flygplatser och tågvagnar, är min tillflyktsort när jag behöver tänka klart, alternativt har ångest. Allting är funktionellt designat, borden är liksom gjorda för att torkas av 20ggr/dygn och stolarna perfekt uttänkta för att kunna repareras eller ställas in i en garderob. Beställer man en drink är den mera standardiserad än Sovjet någonsin var. Människorna beter sig som robotar. Man behöver inte kommunicera med någon form av överflödighet, utan de funkar lite som en dator. Man beställer en uppgift, roboten svarar.

    Dessa platser utgör i och med sin världslighet en flykt undan inför-döden-varon. De är dödens självbedrägeri, och de utraderar alla livsöden. Många kritiker har utpekat dessa rationaliteter som avhumaniserande och ‘tekniska’. Det är sant, men det är inte alltid något dåligt. Ibland behövs hissmusiken för att döva den ständigt översvallande mänskligheten i oss själva.

  2. ja!!!!!!! sista raden i din kommentar är stor litteratur.

  3. Pingback: Vildvittra » Länkhög

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s