Om minnet, jaget och statusuppdateringarna från 2009

Facebook har börjat slänga fram mina statusuppdateringar från 2009 bredvid det aldrig sinande nuet i nyhetsfeeden. Det är förfärligt.
2009 tänkte jag: nu kan jag inte bli mer jag. Jag har äntligen blivit den person jag ska vara för resten av livet, det finns inget som någonsin skulle kunna tilläggas eller dras ifrån. Jag kände mig så väldigt medveten om vad jag var och hur världen uppfattade det. När jag tittar på de där uppdateringarna nu ser jag en odrägligt självgod, övervintrad tonåring som ägnade dagarna åt att uppdatera facebook och planlöst lola runt och baka cupcakes åt sin pojkvän. Det där jaget som kändes så hemma då ter sig plötsligt som en främling.
I Edmund Husserls texter om intersubjektivitet återkommer ofta ett resonemang om hur det förflutna jaget är en främling på samma sätt som andra subjekt är det. Men vid slutet av hans analyser uppnås ändå en kritik av nuets privilegium och ett tvivel på subjektets självnärvaro. Jag tilltalas av den. Medvetandet kan aldrig ha någon direkt tillgång till sig själv, verkar han mena.
Trots att jag känner mig så mycket mer hemma och tillfreds med den jag är idag kan jag ibland uppleva mig så främmande för allt det som jag har blivit. Som att det är någon annan, vem som helst.
Jag upptäcker plötsligt min blick i spegeln på HM och förstår först efter några sekunder att det är min egen.
Den här varelsen som vandrar runt här och känner och tänker och sover och vaknar, plötsligt upptäcker jag mig själv i den och varje gång känns som den första. Man förutsätts känna sig så hemma i allt detta, i den här kroppen, i den här världen.
Jag tänker på en rad i Fenomenologiska perspektiv av Daniel Birnmbaum: ”Då jag relaterar till mig själv är jag i den meningen redan en annan.
Jag har alltid kommit ihåg förflutna passager i livet som mer närvarande och verkliga än nuet. När jag var nio tänkte jag drömskt tillbaka på när jag började ettan och upplevde mig själv och världen som så mycket mer påtagliga, angelägna. Jag trodde länge att något måste ha gått förlorat, att perceptionens tunnlar liksom blivit trängre, att något hade bytts ut. Jag kände mig så främmande för mig själv, upplevde mig stå vid sidan av allt, såg mig utifrån som en fastlåst betraktare. Som om allt bara var en minne som återberättades för mig, som att det inte rörde mig. Jag mindes att jag på lågstadiet hade känt mig så förtrogen och bekant och hemma i allt. Hur världen hade strykt sig tätt intill min kropp.
Det som glädjer mig med facebookuppdateringarna från 2009 är att det tydligen inte finns något ursprungligt verkligare jag som har gått förlorat: personen jag var då känner jag ju knappt igen.

All bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna. Det identifieras ofta som en plats som varit mer hemma än nuvarandet. Jag tänker på den blodsmakande retrospektionen i På spaning efter den tid som flytt, Knausgårds fantomsmärtor efter en magisk debutantperiod, Nabokovs Humbert Humbert som ägnar en livstid åt att återskapa ett halvt ihopdrömt förflutet. Mer än längtan efter platsmässig hemmahörighet verkar det någonstans vara en önskan om att processa världen genom en tunnel som man känner sig hemma i, en upplevelseapparat som inte förändras eller skadas av tid.
När jag ser en film jag alltid såg för fyra år sedan vill jag inte bara erfara tryggheten i att se något bekant: jag vill att det jag som ser filmen ska vara det samma som då.
I våras skrev jag en c-uppsats om den ryska religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev. Han skrev tröstlösa manifest om hur splittrad och trasig nuets tid är medan den ursprungliga mytiska urtiden var sammansatt, hel och god. Den var hel men gick sönder.
I den ryskortodoxa tidsuppfattningen som jag undersökte är helgondagarna inte bara en hågkomst utan en upprepning av helgonens död, liturgin är ett återskapande av tiden.
Forskaren Dylan Trigg har bloggat intressant om nostalgins fenomenologi. Han förstår nostalgin som en smärta associerad med längtan till ett hem som inte enbart kan utgöras av en plats eller en tid, snarare en plats som förvarar en tid inuti sig. Det är ju exakt så.
Jag tog en omväg hem en natt i somras, valde en gata som jag senast passerade när jag var väldigt kär. De där oktoberveckorna för flera år sedan återupprättades på ett ögonblick. Jag mindes inte perioden utan befann mig plötsligt inuti den, rum och tid tycktes ha bytt plats. Och framför allt: jag blev för några minuter den jag var då.
Boten mot nostalgi ansågs länge vara att återvända till hemlandet, menar Dylan Trigg. Men efter Freud kan nostalgi inte förstås som enbart rumslig eller enbart temporal. Man kan uppleva en stark overklighet när man återvänder till en plats ur sitt förflutna, skriver Trigg. Denna overklighet är inte en bieffekt av brytningen i platsens materialitet utan av brytningen i självets temporalitet. Kanske är saknaden av ett hem möjlig att förstå som en diskontinuitet mellan självet och världen, fortsätter han.

Likt Heidegger pratar Trigg om det ofärdiga hemkommandet, en onåbar slutstation. The homecoming that Heidegger so often evokes is thus a homecoming that is never completed, and that cannot be so completed. It is a homecoming that returns us to a questionability that is at the very heart of our being-in-the-world”.
Kanske kommer det alltid finnas ett visst främlingsskap, hur länge man än befinner sig på samma plats. Kanske särskilt på de platser där man varit längst.

Annonser

22 responses to “Om minnet, jaget och statusuppdateringarna från 2009

  1. ”Då jag relaterar till mig själv är jag i den meningen redan en annan.” ❤ ❤ ❤

  2. Mitt intryck är att du skriver bättre och bättre hela tiden, jättebra text och intressant ämne.

  3. Oerhört lyckat!

    För att återknyta till min tågföreläsning om objektorienterad filosofi:

    Det är den del av Husserl som man kan säga är en av grunderna i OOO. Att exempelvis tåget är mer än bara vårt sittande på tåget är ju ganska begripligt, men att tåget är mer än tåget för sig själv, det är lite mystiskt. Och samma sak är det med självet. Självets relation till sig själv är aldrig fullständigt eller fullkomligt, utan det undandrar sig till och med från sin egen perception av sig själv.

    Många ”själv” där. Jag skälver nästan. #ordvits.

    Detta skapar självet som ett ständigt överflödande objekt, i meningen att en fullständig översikt (eller kanske som Heidegger hade sagt om-sikt (Um-sicht)) inte är möjlig. Självet undandrar sig från sig själv, och faller in i ett underjordiskt mörker.

    Eftersom varje objekt i någon mening skapar sin egen tid (människor har dessutom en speciel tidsuppfattning) så skapar de ett eget minne. Att gå nedför samma gata två år senare är en ny händelse, men eftersom gåendets tidslighet och minnet samverkar flödar själver åter över, och i sanning uppstår denna kusliga fantom. Till minnet, och därmed uppkomsten av kusligheten, kan vi förhålla oss på olika sätt. Vissa blir trygga och zu-Hause när de känner doften av bakat bröd, men för det mesta är minnet ett plågsamt spöke eftersom det påminner oss om vår ändlighet, och det övergår därmed i inför-döden-varon.

    Denna fundamentala skräck inför döden, som präglar vår tidslighet och vårt minne, detta spöke som hem-söker oss (trots att det får oss att känna oss oerhört o-hemma, att hemsöka är att söka ett hem som inte finns), tänjer ut subjektet som ett gummiband och får det att vibrera.

    För det mesta kollapsar gummibandet igen och hamnar åter i det trygga nuet, vars karaktär av oegentlighet får oss att uppgå i den oreflekterade kastadheten in i det som vi för det mesta kallar det vanliga livet.

  4. ”detta spöke som hem-söker oss (trots att det får oss att känna oss oerhört o-hemma, att hemsöka är att söka ett hem som inte finns), tänjer ut subjektet som ett gummiband och får det att vibrera.
    För det mesta kollapsar gummibandet igen och hamnar åter i det trygga nuet, vars karaktär av oegentlighet får oss att uppgå i den oreflekterade kastadheten in i det som vi för det mesta kallar det vanliga livet.”. åh exakt så. mkt vackert formulerat alltihop. jag måste genast läsa Heidegger and the subject av francois raffoul. men först mer Husserl. skulle behöva en lång järnväg genom europa för att hinna med allt jag vill läsa just nu.

  5. ”en lång järnväg” är ett helt lagom tidsbegrepp.

  6. Gud var bra. Genialiskt.

  7. En mycket bra text, Isabelle.

    Jag var så ung som 13 när jag ansåg mig fullbordad. Min vän sa t o m till mig: Vi blir aldrig mer än detta, vad finns mer att lära sig?

    Övergav dessa tankar när jag blev 14. Tur det.

  8. haha, hade också den typen av tankar redan då. kände mig så gammal då, som 60. blev inte tonåring förrän vid typ 19.

  9. ja, låt oss börja mäta tid i avstånd som man väl gör på sjön.

  10. Alldeles lysande inlägg! Det gör mig glad inombords att veta att andra är lite sådär förvirrade och fascinerade. 🙂 Här kommer en kommentar, som alltid för lång och indulgent… Idag även kanske lite missionär! Men det är klart att vi måste ha ett buddistiskt perspektiv här, de har ju klurat på exakt det här ganska hängivet och seriöst i mer än ett par tusen år.

    Det här fenomenologiska & existentiella projektet att verkligen undersöka vad subjektet är, att inte ta medvetandet för givet, att avslöja hur djupt märklig hela upplevelsen är – det är fantastiskt! Jag vet inget om filosoferna… men jag tänker som ofta på mästaren Hakuins lovsång till zazen, från 1700-talets Japan.

    När vår form nu är icke-form,
    om vi så går eller återvänder,
    lämnar vi dock aldrig vårt hem.

    När vår tanke nu är icke-tanke
    är vår sång och dans dharmas röst.

    Och vänder vi inåt och inser vår sanna natur,
    att sant själv är icke-själv,
    vårt eget själv är icke-själv,
    så går vi bortom egot och förbi förslagna ord.

    Det är en av mina favorittexter, enkel och fin. Hah, Zen liksom. Buddhism! Kan man ta sådant på allvar? Jag gör det, men det är lite knepigt. Inte helt enkelt att ta filosofi på allvar heller förstås. ”Jag är intresserad av filosofi och existentialism.” Smaka på den! ”Nää, men det är faktiskt intressant och djupt på riktigt. Lite svårt att förklara, men…” Så man är vanligtvis lite hemlig med sådant! Men nu kör vi.

    I de buddistiska suttorna redogör Buddha för sin teori om jaget. Den går i princip ut på detta. Det finns en mängd olika fenomen som ger upphov till självidentifiering, känslan av att vara någon, ego-hallucinationen. Den buddistiska traditionen delar upp fenomenen i fem ”skandhor”, ungefär fem rötter eller fem högar. De är (1) form, (2) sinnlig affekt, (3) perception, (4) mentala vanor och (5) tankar. Man får forska lite för att förstå skandhorna. Men det väsentliga är att Buddha använder denna analys för att fråga sina munkar, i t.ex. Pañcavaggi-sutran: nå, munkar, är dessa rötter verkligen jaget? Nej, inget vi upplever är beständigt och självständigt nog för att utgöra det vi tror att jaget ska vara. Den buddistiska meditationens slutgiltiga syfte är att fullt och klart inse skandhornas tomhet och jagets osjälvständiga och skiftande natur. Såsom medkänslans bodhisattva i Hjärtsutran, som ”såg från prajnavisdomens djup alla fem skandhors tomhet och sprängde bojorna som orsakar lidande.” Det görs genom metodiskt tränad oerhörd koncentration och därifrån resulterande genomträngande insikt.

    Tokiga grejor! Men kul!

    Vi lever nästan jämt under jagets förtrollning, utifrån egovillfarelsen. Buddha menar att det är ungefär som en dröm. I en dröm så klänger vi också till de fem skandhorna. Sedan vaknar vi och inser hur bisarrt det är att vi, vårt egna medvetande, alldeles nyligen har identifierat sig med en hallucinerad form, hallucinerade affekter, hallucinerade uppfattningar, osv. Vi är lättade att ha kommit tillbaka till verkligheten, går upp och duschar och kollar internet och lever vår dag fast förankrade i visshet om vilka vi är.

    ”Jag” vill att andra ska tycka om ”mig”. Vad tusan är det för process?! Vad är jag som kan ha en så märklig agenda? I det flux av tankar och förnimmelser som utgör min erfarenhet så uppstår många olika objekt, och ett av dem är mig själv, jag, Mikael. Denna entitet blir något som jag värderar på olika sätt och försöker förstå. Jag vill att jag ska vara något bra. Det är liksom egots själva conatus, drivkraft, funktion. Kierkegaard säger: ”En människa är ande. Men vad är ande? Anden är jaget. Men vad är jaget? Jaget är en relation som relaterar sig själv till sig själv, eller är relationens relaterande av sig själv till sig själv i relationen.”

    I bland, speciellt efter mycket sittande meditation, ser jag mig själv i spegeln utan att några speciellt tydliga tankar uppstår. Det känns lustigt och märkligt. Descartes mediterade så här, det tycker jag är helt fantastiskt:

    Thinking is another attribute of the soul; and here I discover what properly belongs to myself. This alone is inseparable from me. I am—I exist: this is certain; but how often? As often as I think; for perhaps it would even happen, if I should wholly cease to think, that I should at the same time altogether cease to be. I now admit nothing that is not necessarily true. I am therefore, precisely speaking, only a thinking thing, that is, a mind…

  11. GoldusGoldington

    Hej, uppskattade detta mycket.
    Enligt tex Buddhism och många andra har människan som regel en felaktigt uppfattning om vad ”jag” är. De flesta identifierar sig med kroppen och tankarna. Men i själva verket så är vi själva medvetandet som allt detta uppstår i. Är vi föränderliga fenomen i medvetandet eller är vi själva medvetandet?
    Medvetandet/livet/”consciousness” etc, kan inte uppleva sig själv som objekt men som subjekt. Inte genom förnuftet eftersom det redan är ett steg bort men innan dess… Myten säger att detta är svårt men för den som verkligen vill ta reda på vad som är vad är det bara att skrida till verket… Jag rekommenderar tex Ramana Maharshi. Lycka till

  12. gabriellariddez

    Fantastiskt skrivet!

    //Gabriella

  13. Intressant läsa denna text med kommentarer och lyssna på den du
    framförde i SR P1 OBS 5/10 ! En kommentar tillfogas, på tal om den märkliga ”företeelse” som också benämns ”det transcendentala ego”:
    ”Nej, du kan inte läsa om dig själv, men du kan teckna en sannare skrift.”
    /Carl-Johan Malmberg/

  14. Fenomenalt bra skrivet.
    Jag har läst dina texter ett tag och tycker precis som någon här ovan att du bara skriver bättre och bättre.

    ”Kanske kommer det alltid finnas ett visst främlingsskap, hur länge man än befinner sig på samma plats. Kanske särskilt på de platser där man varit längst.”

    perfekt

  15. Den plats där vi alla längst dväljs är kroppen, i kroppen.
    (bo, befinna sig, förbliva, kvarbliva, kvarstanna, logera,
    residera, uppehålla sig, vara, vistas)

  16. Pingback: Nostalgi, demens och stenkakebrus « David Olgarsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s