Om manligt livsnjutande och kvinnlig skam

  

Krönika publicerad i GP.

I åttan började jag och min bästa vän på den nystartade friskolan Framtidsskolan AB. Det låter som en parodi på en privatiseringsdystopi och det var det också. Lokalerna doftade svagt av desinficeringsmedel och näringsliv och alla hade pikétröjor i babypasteller. När en av killarna kom sminkad i kajal en dag ombads han att omedelbart tvätta bort den. Tjejerna hade mäklarhästsvans och cheerleaderkroppar med trendiga ätstörningar. Jag slutade på skolan efter en månad men min bästa vän stannade kvar. Någonstans längtade hon efter att höra hemma där.
När vi stötte ihop med hennes klasskamrater på stan blev hennes röst ljusare och hon använde fraser som jag aldrig annars hörde henne säga: Heeej gumman! Guud vad kul! Och en massa intern tonårsjargong som jag kände mig så gammal av att lyssna på.
Min bästa vän vågade inte äta inför sin pojkvän. En gång tog hon en klunk Coca-Cola till frukost när han tittade på och sedan kände hon sig tjock. Vi pratade avundsjukt om Framtidsskolans populäraste tjejer som hade anorexia och påminde om Nicole Ritchie. En av dem sa käckt att hon ”nöjde sig med doften” när hon bakade kakor åt sin släkt.
Vi fantiserade om hur perfekt det hade varit med en liten lagom ätstörning, helst bulimi så man skulle få äta vad man ville och sedan kräkas behändigt och ändå vara smal. Vi kunde prata i telefon tre timmar om dagen om vad vi hade ätit. Vår stora sorg här i livet var att vår karaktärsslöhet omöjliggjorde en klädsam bulimi.
Efter att ha ägnat veckor åt att oavbrutet prata om mat, tänka på mat och ge varandra komplimanger för att vi lyckats kräkas på fyllan och därigenom förlorat säkert fyra hundra kalorier så hände det ibland att vi gemensamt bestämde oss för att förlora kontrollen. Vi gick till Ica och köpte sammanbitet flera liter glass, kakor, godis, fikabröd och fryspizza och stängde in oss på mitt rum och åt upp allt på mindre än en halvtimme. Vi var som djur.
Efteråt låg vi utslagna på golvet och kunde inte röra oss på flera timmar medan socker och kolesterol sjöd i blodet som ett milt, vänligt rus. Det var precis som när Jan Stenbeck åt ihjäl sig med GW Persson. Jag blev så fascinerad när jag hörde om deras helt hämningslösa potatismosexcesser, blinda för vad världen skulle tycka.
Jag läste en intervju med Plura i DN. Han sa glatt att han inte ”har tid” att träna. Han erkände att livsföringen som livsnjutare kan ha sina nackdelar, men avslutade hjärtligt skrockandes att han inte har hittat någon balansgång mellan frossandet och ett sundare leverne. Att han råkade åka fast för droginnehav är tydligen inget som störde hans image som folklig, ohämmad livsnjutare, det kryddar bara bilden av den gladlynta, omättlige goddagspilten. Jag vet inga kvinnor som vill kalla sig livsnjutare. De vill möjligen vara livsbejakande, ni vet på det där rågblonda, sunda lagomsättet. Sedan kräks de upp middagen i smyg så att de inte ska göra någon besvärad med sin kroppsångest. Många tjejer jag känner skulle aldrig våga äta på tunnelbanan, de tycker att det känns äckligt att äta när någon ser. Kvinnor förväntas bete sig som Paulo Coelho-romanernas passionerade kvinnoväsen, de som äter bakelser med ett lagom lustfyllt regisserat minspel på ett lite franskt och sexigt sätt. Aldrig så att de blir så mätta att de inte genast kan studsa vidare viktlösa av livsglädje. Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.

PS: I Aftonbladet skrev jag en text om den normaliserade ätstörningen. Tidningen Topphälsa skrev en replik som Aftonbladet bad mig svara på, vilket jag gjorde.

Annonser

19 responses to “Om manligt livsnjutande och kvinnlig skam

  1. Apropå skillnaden i syn på det manliga och kvinnliga livsnjutandet – se de populära blogginläggen av Fredrik Backman om förätarkorv, -hamburgare, -etc. När en kille skriver såblir det kul, charmigt och en hit. Skulle en tjej skriva så, speciellt om hon inte är jättesmal, är jag övertygad om att reaktionerna inte skulle bli desamma. Antagligen skulle de vara mer i linje med att hon var äcklig och att hon borde kontrollera sin hunger istället för att mätta den med att äta extra.

  2. Jag tänker alltid att jag är en förebild för nån tonårig stackare när jag äter på tunnelbanan, haha. Eller så blir jag bara ett skräckexempel för dem eftersom jag är storlek 38 och inte 34 eller så.

  3. ja, mäns övervikt betraktas ofta som en del av deras personlighet eller en rolig lyteskomisk feature medan tjejers snarare anses vara ett tragiskt exempel på en människa i ansvarslöst förfall.

  4. Må nyheterna från Afrikas Horn sticka hål på västvärldens uppblåsta narcissistiska fixering kring mat. Må vi sluta glo på oss själva i spegeln, lyfta blicket från vågens displaytavla och se vad som är viktigt i livet. Själva livet.

  5. I vintras följde jag fascinerat Semmelmannens blogg, där han åt minst en semla per dag under en dryg månad. Jag väntade på kommentarer om vilka konsekvenser hans frossande eventuellt skulle kunna få. Den enda gången ämnet tangeras är när han själv retoriskt frågar sig varför han inte fått några reklamerbjudande om träning. Hade en Semmelkvinna ens varit möjligt, med samma popularitet och samma bemötande i media?

  6. Öh.. JAG är kvinna, och skulle gärna kalla mig livsnjutare. :O Did I burst your bubble? Många bra poänger i övrigt, dock.

  7. En annan sak. Om man nu som kvinna ska frossa i något, så ska man äta perfekta cupcakes, smågodis och egenbakade chokladkakor. DÅ är det okej (så länge man hetstränar dagen efter). Inte pommes, kött och öl.

  8. men loooool är det boisen som skrivit svaret??? har hennes gamla GP-krönikesamling på toa som vrålhånskrattslitteratur pga så fruktansvärt dålig. that shit driver ut magens demoner alldeles utmärkt.

  9. haha, kan tänka mig att den är mycket effektiv.

  10. Både män och kvinnor måste lära sig att kontrollera sitt ätande.Jag är fruktansvärt trött på alla matprogram på TV i både inhemska och utländska kanaler. Tänk om man utsatte tittarna för alkohol och tobak i samma utsträckning! Missbruk som missbruk.

  11. eva: Nej, det är inte samma. Alla behöver äta, annars kommer döden i förtid. Alkohol och tobak går utmärkt att klara sig utan. Visst skulle vi klara oss utan matprogram, men det gäller alla tv-program. Ta bort sportprogram, tänk på träningsmissbrukarna, ta bort alla program som utspelar sig på en arbetsplats, tänk på arbetsnarkomaner, ta bort alla romantiska program, tänk på relationsmissbrukarna osv.

  12. Välskrivet. Vill bara påpeka att det naturligtvis går utmärkt för den disciplinerade att kombinera ett sunt leverne och sunt förhållande till mat med en vältränad (smal) kropp. Det är dock *inte lätt* alls, och det är precis pga att det är svårt som gör det attraktivt. Det är en *signal* som är svår att fejka om att personen är disciplinerad och/eller hälsosam. Att har problem med sin relation till mat, så kallade ätstörningar, är i den bemärkelsen att ”fuska” – vilket också är skälet till att det inte är särskilt attraktivt när det väl genomskådas (dvs i fallet längre förhållanden).

  13. Jag känner igen mig i din historia om uppväxten. Själv har jag lyckats komma ifrån det där, och det vid en ändå ganska låg ålder. Jag hoppas att det håller i sig, för jag orkar inte ägna mer tid åt att banta och tänka på mat hela jävla tiden, utan att någonsin få njuta.

  14. Pingback: Inlägg som berör – 27 augusti 2011 « Nattens bibliotek

  15. Istvan Sommerlath

    Ja se fruntimmer. Vilka idéer ni har och vad ni gör med varandra!
    För jag tror inte det är några män som tittar konstigt på er när ni äter…

  16. Med anledning av debatten om sk hälsotidningar. När jag började träna och sökte inspiration i tidningshyllorna valde jag systematiskt bort de tidningar som vände sig till en kvinnlig läsarskara, just på grund av deras otroligt trista attityd gällande kvinnlighet. Kvinnorna i tidningarna var aldrig jättestarka, och man fick inte lära sig hur man skulle bli jättestark, bara mer slimmad och tonad. Så ja, jag håller helt med dig om att ”hälsotidningar” som riktar sig till en kvinnlig publik klappar ätstörningar och kroppsfixering medhårs.

  17. ”Kvinnor förväntas bete sig som Paulo Coelho-romanernas passionerade kvinnoväsen, de som äter bakelser med ett lagom lustfyllt regisserat minspel på ett lite franskt och sexigt sätt.”
    Haha! Kvick och rolig formulering! Och ack så sann: det är sådant här kvinnligt ”frossande” som accepteras, som rentav kan anses lite snygg och gulligt. Live a little, liksom. Det är sådant som förväntas.
    Men ändå: för att råda bot på förväntningar krävs det väl också att den-som-det-förväntas-på vägrar den mallen, och vågar gå i bräschen för något annat genom att göra det oförväntade? Det är ingen lätt uppgift, att axla den hjältinnarollen, men hur ska vi annars göra? Vi kan och bör absolut försöka ändra förväntningarna. Definitivt. Men kanske kan vi också försöka ändra dem genom att ge fan i dem? Bli en Plura! Stick it to the man! Våga frossa, vara fet och alkad och ful! Alla måste få vara en Plura!
    Som sagt, vilket oerhört mod som krävs för något sådant. Men jag kommer att tänka på något Hanna Hellquist skrev i gårdagens DN, nämligen att när tjejer träffas så pratar de om hur bra deras män är, medan när män träffas så pratar de om hur bra de själva är. Det är säkert sant (jag vet inte men jag får väl lita på Hanna). Men vad hindrar kvinnorna från att skita i att hylla sina karlar? Ge fan i dem! Tala om er själva! Även här krävs mod att göra det oförväntade, men hur skall man annars bryta denna sorgliga och snäva struktur?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s