Death race till Almedalen

Krönika publicerad i Göteborgsposten.

Lisa berättade att hon hade kräkts oavbrutet i tolv timmar förra årets seglats till politikerveckan i Almedalen. Trots detta ville hon göra om samma åktur denna sommar. Med löften om gratisrosé, män och lolig mediacirkus lyckades hon lura med mig. Min plan var att betrakta alltihopa som ett underhållande lajv. Stämningen när vi bordade den lilla båten var värdigt sammanbiten som inför ett rituellt självmord. Långsamt slukades vi av himlens och havets likgiltiga tystnad. Jag underhöll mig med att prata med en snygg kille som Björn hade tagit med som present till mig och lyssnade på musik tills min telefon dog.


Isobel, Björn och Eva

Snart blev det kväll och illamåendet strålade upp som en förlamande svallvåg genom min kropp. Det gjorde det omöjligt att stå upp eller att titta någon annanstans än på horisonten. Kroppen som jag nästan glömmer bort under långa skrivdagar återuppstod där och då. Den skulle från och med nu bestämma allt. Jag kunde inte längre röra mig i världen skyddad bakom datorprotesen.
Snart blev vågorna flera meter höga och himlen mörk. Något hade vaknat i havet. Ibland kastade sig båten nästan horisontellt åt sidan. Hela tiden trodde jag att vi skulle slängas av i djupet och dö omedelbart.
Jag åt en åksjuketablett som lindade min kropp i en vänlig bomullsparalys. Tiden töjdes ut men verkade samtidigt stå stilla.

Naturen var så likgiltig inför oss. Om den dödat oss hade det inte varit ondska, bara kausalitet. Denna väldiga tomhet rasade genom min kropp.
Vågorna välvde sig i ansiktslösa formationer som påminde mig om trädens itererande fraktaler. De väste och andades tungt och oregelbundet. Efter många timmar började min hjärna leta efter mening i deras ljud. Jag stelnade till av skräck när jag tyckte mig ha hört ekot av röster i vattnet. Plötsligt förstod jag att det bara var min mönsterletande hjärnas sätt att hitta ordning i kaoset, precis som när jag tittar på stjärnor och ser figurer i dem eller när jag lyssnar på Aphex Twin och hjärnan försöker hitta en bekant struktur i strömmen av formskygga meningslösa ljudrörelser: en linje, något linjärt, en upplösning och en kurva. Valhänt famlar hjärnan efter bekanta former att klänga sig fast i men står ensam och tomhänt kvar i det flimrande mörkret.

Exempelvis i den här. 

Jag var svårt sömndepraverad men kroppen nekade mig insomnandets förlåtande utväg. Det enda sättet att inte gå under var att titta på horisonten, den enda fasta linjen i vår lilla värld. Marken och himlen gungade ursinnigt. Det blev natt. Björn och Eva och Isobel styrde oss framåt med iskall beslutsamhet.

Jag försökte påminna mig om var jag hade varit och var jag var på väg, men det var som att det inte spelade någon som helst roll längre, som om det bara var något jag drömt. Kroppen var bara en späd behållare för den kokande skräck som rusade genom den. Mitt namn kändes som något jag fantiserat ihop, kroppen låg tömd och sårig kvar. Om någon sett oss ovanifrån hade vi bara varit en del av den förprogrammerade ström av tid och vatten som alltid rört sig här, som fåglar som flyger enligt urgamla ekvationer som de inte har någon aning om. Om något farligt skulle hända nu skulle ingen kunna rädda oss, samhället var långt borta som i en dröm.

Jag tänker så mycket på vad tid är. Där ute på havet verkade tid och rum vara en och samma enhet. Avståndet till Gotland var bara många timmar, hur många mil spelade ingen roll. Det var som vissa nätter då man vaknar och inte kommer ihåg var eller vad man är och något som hände för flera år sedan skulle kunna ha varit igår. Tiden antar den fysiska platsens form. Rum, tid och jag står avklädda uppställda bredvid varandra som på tv:ns testbild.

Jag försökte urskilja den där killens ansikte ovan mig i mörkret men kom plötsligt inte ihåg hur det såg ut. Plötsligt tyckte jag att han påminde om någon för ett halvår sedan, eller om det var två år eller en vecka, han i Malmö eller han på den där ön eller han när jag tog studenten. De kommer alltid att bytas ut. Jag släppte hans hand och högg tag i horisonten med blicken.

När jag insåg att det var sju timmar kvar planterade sig insikten om att det verkligen inte fanns någon flyktväg. Tiden är den bästa trösten och den värsta motståndaren. En panik svällde upp i min kropp och jag fick en impuls att ropa på hjälp, som om Björn och Eva varit mina föräldrar som skulle komma rusandes genom hallen som nätterna när jag var nio. Men jag kunde inte, jag var inte längre barnet. Insikten materialiserade sig i mig som ett vilt djur, kanske för första gången.
I det flammande mörkret med sjösjukan rinnandes som en feber över ansiktet fångade jag Lisas svarta övertygade blick och förstod plötsligt kanske varför hon hade velat göra det här igen, varför jag lockats med trots min rädsla för båtar, havet, sjöliv och illamående. Vi som känner för mycket, vi som är för små för att bära allt som rör sig inom oss, vi måste öva. Jag har bara min kropp och jag kommer aldrig att kunna lämna den. Den enda vägen ut är att stanna kvar.

Annonser

17 responses to “Death race till Almedalen

  1. Det är som balsam att läsa det du skriver.

  2. Jag förstår inte – är det en metafor över hur hemskt det är att ha med politiker att göra?

  3. läste med opalmar hängandes över min axel på en buss på väg till Borås. vi dog nästan av eufori. ❤

  4. Det känns lättare att andas efter att ha läst din text! Ah! Tack!

  5. Jag upptäckte ju att det var samma sak den här gången som den förra. Det enda som hjälpte var att till slut ge upp och bara lägga sig ned på rygg och blunda.

  6. Nej Joe, jag tror att det bara är en betraktelse över hur underbart och skrämmande det är att uppleva öppet hav på riktigt för första gången.

    Uppväxt alla somrar på sjön som barn minns jag en rädsla för broar (att passera under, inte på dem, tänk om masten slår i?), fascinationen för stora vågor, känslan av att jorden inte bara är platt (var slutar annars horisonten?) och inte minst den stora ensamheten i en liten segelbåt på väg mellan svensk sydkust och danska öar långt långt borta.

    Hav är liv!

  7. Pingback: viktigheter

  8. Sug kuk bitch

    Verkligen intressant, shit vilken förvuxen fjortis du är

  9. ja, jag kände också en stark overklighetskänsla när jag tittade på horisonten!

  10. fett skrivet, mer sånt!

  11. Jag förstår precis. Folk bara WOW det är så fint i naturen och härligt på havet och vackert i Patagonien och NordNorge! Vaaaaaaaaaaaaaaaaa? Mäktigt, kargt, ösdligt, skrämmande, vad som helst, men vackert? Vad är det för vackert med tex ett landskap som består av mörka berg som ser ut som orcher och ett grått hav utan ände? Jag grät när jag bilade i Norge för bergen var så stora och jag så liten. Alltså, naturupplevelser kan verkligen vara too much.

  12. PS: Apropå Sug Kuk Bitch, ha ha ha ha ha ha
    näthat är så sjukt att det blir komiskt.

  13. Herregud vad du skriver bra. Och jag känner igen mig, för övrigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s