Knausgård och det överskattade jaget

Recension publicerad på min litteratursida i Nöjesguiden. 

Det är så underhållande med alla dessa män som ser sina liv som en kamp och döper sina böcker efter den. Jag nämner inga namn men till och med titeln på den här boken är ju en ripoff på en berömd sådan. Karl Ove Knausgårds olidligt hajpade roman handlar om en helt vanlig man och hans helt vanliga medieklasstillvaro i vilken minsta detalj tydligen är så viktig att den måste inzoomas på partikelnivå. Han går på innerstads-Ica och blir tänd på en tjejs snygga bröst, föraktar män med barnvagnar, skriver så mycket att han bara måste vara borta från familjen i fem månader, irriteras av folk som ställer frågor om hans författarskap, fascineras av väderfenomen, äter parmaskinka och längtar tillbaka till sjuttiotalet och den norska husmanskosten. Ibland trappar han upp förväntningarna på att det snart ska hända något spännande, vilket oftast utmynnar i att han ska ta en promenad eller hämta dotterns kvarglömda skor på ett barnkalas.
Jag som är ett barn av en bloggkultur där det allra mest vardagliga och ordinära exponeras med en oursäktande självklarhet känner igen stilen. Det är ett trivsamt, innerligt avhandlande av strömmen av tid och vara, en skildring av tillvarons monstruösa likgiltighet som stilla rör sig genom timmarna och kroppen. Men medan Blondinbella och Kenza föraktas för att de skriver dagbok offentligt och tjänar pengar på det, blir Knausgård sönderhajpad som gudabenådat geni. Genikulten har gjort sitt tydliga avtryck i denna andra del i hans romansvit. Han tar sin röst och sina upplevelser på betydligt mycket större allvar nu, allt ska med.
Men går det ens att göra anspråk på att beskriva en verklighet? Boken utger sig implicit för att vara en kliniskt precis skildring av verkligheten, men vem vet hur mycket som har lyfts bort och plockats fram – skriver man inte sin verklighet snarare än beskriver den?
Den självbiografiska berättelsen om en medelålders man och hans livsleda känns inte som något nämnvärt nydanande koncept. Ändå absorberas jag, stannar kvar i de enkla men vackra formuleringarna av svidande tillkortakommanden och svettigt obekväma barnkalas. När vardagen inträder efter hans första boksuccé går livet på autopilot och världen ”försvinner utom räckhåll”.  Bokens största förtjänst finns i hans skildring av den upplevelsen, i längtan efter att känna sig verklig, närvarande. Mästerligt dissekerar han anatomin i de känslorna, sparsmakat men genialt exponerar han vilja att känna världen röra sig tätt intill kroppen.
De verkar handla om en längtan efter att inte uppleva livet som någon annans, det måste kännas angeläget och hemtamt. När det blir för bekant och automatiskt blir det paradoxalt nog kanske som Heidegger beskrev det unheimlich, det framstår plötsligt som främmande, kusligt, groteskt. Kanske beror det på att när man blir för van vid något ser det plötsligt så opersonligt ut, som en tillvaro som kunde ha tillhört vem som helst. När man zoomar ut ser man bara en urskiljningslös punkt i en massa, en jolmig jaglöshet.
Så fort man upplever något främmande och nytt så känns det som något opersonligt, annorlunda och genast känner man sig motsägelsefullt nog hemma i det igen. Beror det kanske på att det då känns som någon annans liv? De andras liv verkar ofta så mycket mer autentiskt och verkligt än det egna.

Annonser

8 responses to “Knausgård och det överskattade jaget

  1. Av din beskrivning av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 2” att döma så låter det – rent ytligt – som att Knausgård och den svenska författaren Ulf Lundell upplever och uttrycker ungefär liknande känslor inför tillvaron.
    För några år sedan skrev Ulf Lundell ”6 Pjäser”. Pjäserna innehåller såpass många samtidsmarkörer att de skulle kännas passé om de sattes upp idag. Man kan alltså utgå ifrån att Lundells ambition inte vara att skriva för Evigheten utan för stunden. Ungefär som att skriva blogg. Ungefär som Knausgårds romanprojekt.
    Ytterligare likheter är de bådas strävan att leva ett ”verkligt” liv.
    Knausgård lyckas åtmintone göra sin litteratur levande, enligt många kritiker. Där går Lundell bet.

  2. Märkligaste titeln på en bok på länge. Dålig verkar den också vara.

  3. Den andliga fattigdomen, det urlakade genomlevda livet, den stora tomheten och hemlösheten. Om det handlar Ulf Lundells ”6 pjäser”. Ulf Lundell låter sedan dessa existentiella frågor krascha in i samtiden.
    Den övergripande tematiken i pjäserna – ur vilken de flesta konflikter uppstår – är i spänningen mellan begreppen sanning och lögn, verkligt och overkligt. Pjäsen ”Como” inleds med att Henrik och Clara pratar om kändisvärlden, en värld som inte känns som “verklig” men som ändå är verklig. Clara snusar nikotinfritt snus, ett snus som inte känns som “verkligt” snus, men som är verkligt. Clara pratar om sin “bebis” som inte är en verklig bebis utan en hund. Clara och Henrik är förlovade men kallar det själva för “travel engagement” och det känns inte som en verklig förlovning. På slutet av första akten får man känslan av att hela deras förhållande inte är ett verkligt förhållande. De lever i en overklig verklighet. Vad pjäserna ofta skildrar är hur gränserna mellan sanning och lögn, dikt och verklighet lösts upp och skapat en obehaglig tomhet som personerna desperat försöker fylla med prat, prat, prat.
    Huvudpersonerna i de sex pjäserna är påfallande lika varann och de som tidigare läst Ulf Lundells romaner kommer snabbt att känna igen dem. På det sättet påminner Lundell lite grand om den österrikiske författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Om Thomas Bernhard brukar man säga att han alltid skriver samma pjäs och alltid på samma sätt. Alla personer talar på samma sätt; en sorts monologisk talande människa.
    I de sex pjäserna finns det ingen avancerat uppbyggd intrig, de är ganska fattiga på symboler, tvetydigheter och undertexter. Språket är varken poetiskt vackert eller övervägt och djupsinnigt. Det är inte litteratur eller dramatik i klassisk mening, det är text som ligger väldigt nära livet och levandet med dess storhet och litenhet. Däri finns både textens kvaliteter och dess brister. Texten lyfter aldrig och förhöjer livskänslan som verkligt stor konst ofta lyckas med. Å andra sidan blir texten heller aldrig förströelse som man kan förhålla sig neutral till, den uttrycker en högst trovärdig känsla av instängdhet, tomhet och desperation och det känns att den är skriven på liv och död. Man sugs in i en malström som det är väldigt svårt att slita sig ifrån och man hålls kvar där till utmattningens gräns. På gott och ont. För utmattad blir man verkligen av att läsa de sex pjäserna i en följd. Måttfullhet har aldrig varit en dygd i Ulf Lundells konstnärskap, vilket i och för sig är befriande, men jag skulle ändå rekommendera läsaren att göra några veckors uppehåll mellan pjäserna för att få ut maximalt av boken.

  4. Pingback: Vår tids Strindberg? | Tidens tecken

  5. Var det inte Ernst Jentsch och Freud som myntade Das Unheimliche?

  6. Vidare: varför är det underhållande när just MÄN beskriver sina liv som en kamp? Om en människas upplevelse av sitt liv, vare det en mans eller en kvinnas, är att detta är en ”kamp” så får de väl tycka det utan att förlöjligas? Dessutom är det väl befängt att kräva välfriserade åsikter av en roman som Min kamp när själva idén med den är den kompromisslösa transparensen, öppenheten med allt, också det skamfulla och fula? Ska vi recensera åsikter eller litteratur?
    Att likställa Knausgård med bloggkulturen är en klen jämförelse: bara för att bägge oftast handlar om ”det vanliga livet” så slutar väl ändå jämförelserna där? Vad är meningsfullt med den jämförelsen? Blondinbella och Kenza eller valfri dålig manlig bloggare får inte samma respekt som Knausgård, nej – men du måste ju medge att det är kvalitetskillnad på dessa texter, som litteratur sett?
    Vilket du i och för sig också gör, när du skriver om hur du absorberas i de enkla men vackra formuleringarna. Och det är ju DET som Knausgård gör som förtjänar uppmärksamhet; han skriver inget nytt, medelålders män som lider av leda är inget nytt, men han framställer det väl ändå på ett nytt SÄTT, genom sin personliga och på något sätt unika litterära förmåga? Och i ärlighetens namn finns det väl bara si och så många ämnen att skriva om, det mesta har redan avhandlats, så litteratur kanske handlar mer om att skriva på ett nytt sätt än på att skriva nytt?
    Andra halvan av recensionen är insiktsfull och skickligt skriven.

  7. Och just det, det här med att gestalta ”verkligheten”, du har helt rätt, det går ju inte. Det är alltid en bild, en tolkning, en sida, en variant, en version av verkligheten.

    Men det står väl ändå ”roman” på omslaget?

  8. Å, förlåt för detta bombande av kommentarsfältet! Men ett till inlägg i debatten: några här jämför Knausgård med Lundell och jo, det finns vissa likheter. Med en stor skillnad: Knausgård är en bättre författare än Lundell. Sedan trettio år tillbaka har Lundell använt samma formel: en bedagad konstnär i samma ålder som författaren själv gnäller över politik, manligt/ kvinnligt och åldrande medan han saknar sextiotalet och har ett fram-och-tillbaka-förhållande med en yngre kvinna. När vintern kommer eller när förhållandet blir för verkligt får ”Lundell” lappsjuka och hoppar in i sin BMW för att dra ner till kontinenten och lyssna på Springsteen och äta dyr fisk på sydeuropeiska hotell. Sedan får ”Lundell” hemlängtan och åker tillbaka till Sverige och är plötsligt fast besluten om att han ska gifta sig med sin unga kvinna (som i hans senaste roman Allt är i rörelse föreslår att ”Lundell” kanske lider av ADHD, vilket är bland det rimligaste jag läst i en lundellroman). Allt skrivet på en lätt daterad beatprosa med de värsta satsradningarna sedan salig Kerouac. Och visst, Lundell har naturligtvis tillåtelse att skriva samma bok om och om och om igen, och säkert finns det folk som känner igen sig, och kanske säger den något om att vara medelålders man. Men hur många gånger behöver han säga det? Jag förstår inte hur han kan förvänta sig att någon ska vilja läsa samma sak tusen gånger. Vem annan än Lundell kommer undan med att skriva en sådan bok om och om igen? Knausgård formligen kräks ur sig text, det är sant, men skillnaden är ändå 1) detta är ett begränsat och sammanhållet projekt där alla Min kamp-böcker kan ses som delar av samma verk (inte som Lundell, som tycks skriva böcker genom att sätta sig ned och fundera över vad han stör sig på för tillfället, hitta på ett alias, och sedan skriva en ”ny roman”, som snarast fungerar som en lägesrapport från husguden till hans ankdamm, som skulle läsa romanerna om de så bestod av tillagningsanvisningar på brylépudding). 2) Knausgårds böcker är BRA LITTERATUR, som uppenbarligen tilltalar ganska många fler än ”pojkarna längst fram”. Medan Lundells böcker är till för de som räknar Lundell som husgud, men för andra finns inget att hämta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s