Dagsarkiv: juli 11, 2011

Ätstörningen har blivit hälsa

Ofta slås jag av hur svårt det är att vara smal och leva samtidigt. Det känns ofta som att man måste välja. Om man bestämmer sig för att ”förändra sina vanor” så väcker man ett djur som aldrig somnar.

Vikttidningarna beskriver strävan efter viktnedgång som hälsa och ätstörningarna som sjukdom. Men var går gränsen? Deras bild av en hälsosam person är den där endorfinhöga roskindade kvinnan i Kellogsreklamen med mäklarhästsvans och kvinnliga former utan ett gram fett, hon som bara unnar sig något när hon verkligen verkligen har förtjänat det, hon som aldrig har ångest och gnäller över att hon är tjock utan käckt håller begären i styr med glatt humör. Jag förstår inte hur hon kan ”ha koll” på kalorier utan att skamkänslorna efter ett för stort mellanmål äter upp alla andra känslor.

Kroppens begär kan aldrig kontrolleras lagom. Man kan aldrig slå av kroppsmedvetenheten när man väl har slagit på den. Exempelvis är det omöjligt att äta precis vad man vill en dag i veckan, som vikttidningarna säger att man ska tillåta sig för att orka. Då har nämligen de övriga dagarnas kroppskontroll fått känslan av mättnad att associeras med skam. För mig blir viktkontrollen aldrig en automatisk integrerad feature av livet som sköter sig själv medan jag hinner tänka, skriva och känna.

Den vedervärdiga tidningen ToppHälsa med sin lika odrägliga slogan ”100% pepp och inspiration” skriver att ”efter sex veckor kommer dina vanor kännas invanda”. Varför har då så många kvinnor jag känner ägnat sina senaste trettio år att varje dag, varje timma bibehålla och disciplinera sin hungerkontroll, varför känns bantningen alltid som om man just påbörjat den? ”Att lägga om sina vanor strider mot vår natur” skriver ToppHälsa. För att gå ner så måste man alltså hacka sitt system, lura naturen. Tidningens retorik påminner starkt om den på pro ana-forum. De skriver hånfullt om ”Den där inre rösten som tycker att du är ”värd” något extra” och menar att man ska påminna sig om vad det är man vill unna sig – ”att gå ner!” Man ska tänka att ”hungerkänslorna kommer och går, ingen anledning till panik.” Hungerkänslorna ska helt enkelt tränas bort. Man ska ”ha koll” på tankar som att lågt blodsocker skulle vara en ursäkt för att äta, för det är det enligt tidningen inte. Man ska inte bara ständigt identifiera begären och förhålla sig till dem, man ska skämmas så mycket varje gång de dyker upp att man vill radera dem. Att dietshakes som Hunger control dykt upp på Ica är ett annat exempel på industrins flirt med pro ana-forumens retorik. Ätstörningen har blivit hälsa.

Kate Moss bär stolt sin Nothing tastes as good as skinny feels-t-shirt. Jag är bekant med den känslan. Jag har lärt mig att mättnad ska identifieras som ett sjukdomssymtom. En vag hunger som strålar upp genom magtrakten och vidare till huvudet som en mild yrsel är ett friskhetstecken: en kylig, berusande renhet. Det handlar om att lära kroppen att det inte är normalt att vara hungrig, att det är en känsla som kan jämställas med suget efter en cigarett.

Knausgård och det överskattade jaget

Recension publicerad på min litteratursida i Nöjesguiden. 

Det är så underhållande med alla dessa män som ser sina liv som en kamp och döper sina böcker efter den. Jag nämner inga namn men till och med titeln på den här boken är ju en ripoff på en berömd sådan. Karl Ove Knausgårds olidligt hajpade roman handlar om en helt vanlig man och hans helt vanliga medieklasstillvaro i vilken minsta detalj tydligen är så viktig att den måste inzoomas på partikelnivå. Han går på innerstads-Ica och blir tänd på en tjejs snygga bröst, föraktar män med barnvagnar, skriver så mycket att han bara måste vara borta från familjen i fem månader, irriteras av folk som ställer frågor om hans författarskap, fascineras av väderfenomen, äter parmaskinka och längtar tillbaka till sjuttiotalet och den norska husmanskosten. Ibland trappar han upp förväntningarna på att det snart ska hända något spännande, vilket oftast utmynnar i att han ska ta en promenad eller hämta dotterns kvarglömda skor på ett barnkalas.
Jag som är ett barn av en bloggkultur där det allra mest vardagliga och ordinära exponeras med en oursäktande självklarhet känner igen stilen. Det är ett trivsamt, innerligt avhandlande av strömmen av tid och vara, en skildring av tillvarons monstruösa likgiltighet som stilla rör sig genom timmarna och kroppen. Men medan Blondinbella och Kenza föraktas för att de skriver dagbok offentligt och tjänar pengar på det, blir Knausgård sönderhajpad som gudabenådat geni. Genikulten har gjort sitt tydliga avtryck i denna andra del i hans romansvit. Han tar sin röst och sina upplevelser på betydligt mycket större allvar nu, allt ska med.
Men går det ens att göra anspråk på att beskriva en verklighet? Boken utger sig implicit för att vara en kliniskt precis skildring av verkligheten, men vem vet hur mycket som har lyfts bort och plockats fram – skriver man inte sin verklighet snarare än beskriver den?
Den självbiografiska berättelsen om en medelålders man och hans livsleda känns inte som något nämnvärt nydanande koncept. Ändå absorberas jag, stannar kvar i de enkla men vackra formuleringarna av svidande tillkortakommanden och svettigt obekväma barnkalas. När vardagen inträder efter hans första boksuccé går livet på autopilot och världen ”försvinner utom räckhåll”.  Bokens största förtjänst finns i hans skildring av den upplevelsen, i längtan efter att känna sig verklig, närvarande. Mästerligt dissekerar han anatomin i de känslorna, sparsmakat men genialt exponerar han vilja att känna världen röra sig tätt intill kroppen.
De verkar handla om en längtan efter att inte uppleva livet som någon annans, det måste kännas angeläget och hemtamt. När det blir för bekant och automatiskt blir det paradoxalt nog kanske som Heidegger beskrev det unheimlich, det framstår plötsligt som främmande, kusligt, groteskt. Kanske beror det på att när man blir för van vid något ser det plötsligt så opersonligt ut, som en tillvaro som kunde ha tillhört vem som helst. När man zoomar ut ser man bara en urskiljningslös punkt i en massa, en jolmig jaglöshet.
Så fort man upplever något främmande och nytt så känns det som något opersonligt, annorlunda och genast känner man sig motsägelsefullt nog hemma i det igen. Beror det kanske på att det då känns som någon annans liv? De andras liv verkar ofta så mycket mer autentiskt och verkligt än det egna.