Att skriva sin verklighet

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Om jag levt på 1800-talet hade jag lätt diagnostiserats som hysterika. Om jag varit man hade det väl kallats svaga nerver.

I går tog jag min kandidatexamen i idéhistoria. På opponeringen framlägger en person fram sin kritik mot uppsatsen man jobbat med i fem månader och sedan sätter läraren betyg inför hela klassen.

Jag såg det som en rättegång eller en avrättning. Innan var jag så nervös att jag inte kunde äta på hela dagen. Jag mådde illa och hade ont i magen, hjärtat rusade och paniken strålade upp genom bröstkorgen. Jag föreställde mig hur jag skulle kräkas på katedern eller börja gråta. Jag funderade på olika tänkbara flyktvägar, kanske att hoppa ut genom fönstret, bombhota universitetet så att det skulle utrymmas lagom till opponeringen eller kanske ljuga om att jag smittats av ehec.

Det gick bra, jag blev överlycklig över att bli godkänd och få creds för att jag tydligen behärskar tung och abstrakt filosofi. På universitetet äger jag inte orden. Annars är de min kevlarsköld, verktyget jag använder för att formulera min verklighet och skapa den, göra den bekant och trygg.

När jag skriver akademiskt däremot rör jag mig i ett fumligt halvmörker. Fotnoterna är ett monster, det är som en slags dyslexi, jag kan inte se vad jag gör fel hur många gånger jag än korrläser.

När paniken var som värst inför opponeringen bestämde jag mig plötsligt för att använda samma taktik som när jag skriver. Jag kan skriva min verklighet så att den passar mig, med mina ord så kan jag modifiera den till en show. Jag kan betrakta den som en scen i en bok eller en berättelse och på så vis få en ljuv distans.

Jag letade fram ett Youtubeklipp från den fantastiska filmserien The naked gun med Leslie Nielsen, en scen där han spelar en obotligt klantig poliskommissarie som glömmer att lägga i handbromsen så att bilen rullar i väg samtidigt som motorn exploderar och en massa byggarbetare trillar ner från ett hus. Allt går sönder och imploderar i ett synergiskt kaos. Han blir trots detta aldrig medveten om hur fel allt blir och hur socialt missanpassad han är. På opponeringen försökte jag förhålla mig till verkligheten på hans sätt.

Genom att betrakta verkligheten som en komisk, farsartad slapstickshow så erhåller man en distans till den. Den blir en lek, något man står vid sidan av och betraktar och inte kan rå för. Leken tillåter mig vara omedveten om hur pinsamt allt är.

Jag låtsas tills jag börjar tro på min berättelse och genom den slutar jag ta mig själv på sådant allvar. Jag är ju bara en skådespelare i en charad. Jag säger som Bianca Castafiore i Tintin när hon blir tillfångatagen av gerillan: Jag ler åt er kasperteater.

Annonser

10 responses to “Att skriva sin verklighet

  1. Betrakta världen som en bubbla.
    Se den som en hägring.
    Den som så betraktar världen,
    honom ser inte dödens konung.

  2. Språkpolisen

    Gratulerar kandidaten! (finns väl ingen feminin form på den titeln vilket säger en hel del om vårt samhälle…) Själv var jag så nervös att jag knappt minns något från min egen kandidatexaminering…

  3. Dagens disputationer och uppsatsmanglingar är rena barnleken jämfört med hur det såg ut för femtio år sen, och då snackar vi inte om att folk skulle kommit beväpnade med ett par järn både i fickan och innanför bringan utan om att kraven på stringens och genomtänkt problematisering var betydligt hårdare. Idag är det mera en vänlig diskussion i behagligt tempo. Men du tänker ju uppenbarligen inte bli forskare eller docent, tack för det.

  4. Uppsatsventilering är ju en sorts ritual, vilket egentligen inte är så långt ifrån rollspel eller teater. Examinatorn sitter där som en överstepräst osv. Kul att det gick bra i alla fall! Snart ska jag läsa din uppsats.

  5. Pingback: Självbiografiskt skrivande « Djungelsoda

  6. Ja, det är lite speciellt att ventilera uppsats. Man får lätt känslan av att man deltar i något slags skådespel – ett spektakel. Det är nog en sund inställning. Man ska inte ta titlarna på alltför stort allvar. Trots detta – stort grattis till din kandidatexamen!

  7. Åh vad GLAD jag blev av den här texten! Så gör ju jag med! Dvs fångar in min verklighet med ord så den blir gripbar: och du inspirerar mera!

  8. Johanna Rasmussen är en idiot som gillar den rasistiska sidan Politiskt Inkorrekt på Facebook.

  9. Förstår om du inte publicerar min kommentar, ville bara upplysa om vilket slödder som letat sig in på din blogg. Det är verkligen nedslående hur dessa rasister dyker upp överallt nuförtiden, speciellt på Facebook och även i bekantskapskretsen nu när det inte är lika skämmigt att vara sverigedemokrat (naturligtvis medför det att man avslutar bekantskapen, det gör i alla fall jag). Jag kommer alltid att stå upp mot rasism för det är det vidrigaste jag vet tillsammans med kvinnoförakt och homofobi. Och det innebär ett totalt jävla avståndstagande från personer som har dessa vidriga åsikter. Ursäkta detta smått pubertala rant, men fan ska veta att jag är arg!Just det, diggar din blogg också! Fortsätt vara lika fab som du är och alltid varit!

  10. Mårten Bengtsson

    Tintinfaktapolisen påpekar (med gillande överseende): Bianca Castafiore hålls fången av Tapiocaregimen, inte gerillan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s