Saker jag tänkte på i Belgrad

Krönika publicerad i GP.

En vecka varje juli rullade deras stora bil med tonade rutor in på vår uppfart. Jag hade läst Illustrerad vetenskap jättenoga för att ha något spännande att prata om. Min kusin var min största idol förutom E-type. Han bodde i betongen utanför Stockholm och pratade med långa bolivianskt brutna vokaler och gillade helikopterspel. Hans pappa hade flygcert och ibland åkte vi till morfars nedlagda flygflottilj och tittade på sovande monster i tungmetall i ödsliga hangarer. På vägen dit satt jag alltid i baksätet och studsade till kassettbandet de spelade på repeat.


En gång retade min kusin mig för att jag dansade i bilen. När ordet töntig planterade sig i min hjärnstam för första gången frös kroppen fast i sätet. Jag ägde inga ord som kunde skydda mig från hans blick, jag uppstod i hans ögon.
När han siktade på mig med sitt vattengevär blev jag lycklig, då visste jag att han såg mig. En gång råkade han bränna sig när vi göt tennsoldater. Han kved av värmen och kröp ihop i en liten hög. Jag stod fastfrusen och tittade fascinerat på hans kropp som vred sig i smärta, plötsligt så liten.

Jag reser till Balkan med två vänner. De har grafitgrå kostymer och mörka röster och har bott i hela världen. Mest pratar de om flygplan, vapen och internet och ibland gör de ljudeffekter som låter som tv-spel. När jag blir rädd i flygplanet skrämmer de mig med kraschlandningsljud och den ena säger att motorn låter konstigt och nog har gått sönder.
När vi kommer fram till Belgrad är det varmt och disigt som i en dröm. Betongens urberg välver sig över oss när vi åker taxi på väg mot dansbåtar. Jag ser en svart granskog vid horisonten, vildvuxen som ruinerna i staden. Vi äter långa middagar och de beställer in klar stark sprit som jag sväljer med tårade ögon.
När vi ska gå tillbaka till hotellrummet så tror jag för ett ögonblick att vi är i Ukraina igen. Vi var där för ett år sedan, en höst, en vinter och en vår sedan, men det känns som att det händer nu. Som om inget har hänt med oss sedan dess, nio månader som rasat genom min kropp som en motorväg av förälskelser och glömska.
På sådana här resor är man vid sidan av tiden, det känns lite som när man precis håller på att somna. Då verkar framtid, nu och förflutet befinna sig i samma rum, som om tiden är en djup grumlig sjö snarare än en flod. Livet där hemma känns som något man drömt. Minnen smälter sömlöst samman med det man hoppas ska hända i framtiden, som om den redan hänt. Utan minnet upphör jaget.

Ingen av oss har någon att åka tillbaka till, ingen att smsa innan vi somnar. När det blir natt så mjuknar deras röster och vi pratar tills de domnar bort och jag bara hör bilarna och turbofolkpopen från gatan. Jag somnar alltid sist. Det luktar mjukt av avslagen killparfym och cigaretter och bensin och lukten känns så bekant, som i bilen på väg till flygflottiljen. När de sover så är det som när jag såg min kusin bränna sig när vi göt tennsoldater. De ser så annorlunda ut, som barn eller skadeskjutna djur. Jag vill klappa dem lite och somna bredvid dem men det är inte alls som när man gillar nån kille, det är mer som att ha syskon. Om de slutar andas så vaknar man även om man sover med fönstret öppet mot en vrålande bilväg. Det är något med selektionen i hjärnans förmedvetna filter, jag har läst om det i Illustrerad vetenskap.

Annonser

9 responses to “Saker jag tänkte på i Belgrad

  1. så vackert skrivet att jag dör! ❤

  2. instämmer

  3. Isabelle, vid ditt första besök i detta förlorade land lyckas du sätta ord på några av de känslomässiga sammanstötningar som drabbar mina felprogrammerade hjärnceller varje gång jag sätter min fot på surcin (vilket jag gjorde igår kväll). Det slår aldrig fel. Just den känslan du beskriver som;
    ”Då verkar framtid, nu och förflutet befinna sig i samma rum, som om tiden är en djup grumlig sjö snarare än en flod. Livet där hemma känns som något man drömt. Minnen smälter sömlöst samman med det man hoppas ska hända i framtiden, som om den redan hänt. Utan minnet upphör jaget.”

    Det är omöjligt att finna sig i och hitta en plats här när man väntas anlända och vara en av dem, två veckor om året. Det är fruktansvärt att se fattigdomen på andra sidan min fars fjärrkontrollsstyrda grind. Fruktansvärt att vara så väl medveten om folkets ständiga hopp om bättre framtid medan de gå till arbeten de är rädda att mista trots att det inte fått lönen utbetalad på månader. Samtidigt som korruptionens herrar skapar politiska spelregler för fortsatta stölder.. Här spenderar jag två illamående veckor årligen. Betongen, hettan, det vackra och det destruktiva. allt i ett.

  4. Språkpolisen

    Utmärkt skrivet! Snyggt hur du återanvänder barndomsbilderna från början och för in dem i en ny kontext på slutet…

  5. nksc : ja, det är ju verkligen ett förlorat land, samtidigt i begynnelsen av något nytt. vad gör du där två veckor om året förresten?
    språkpolisen: tack, tänkte just på det, kul att du tycker att jag lyckades!

  6. Pingback: Några intervjuer | Intensifier

  7. Dina texter är som att äta gott. Hujedamig vad sjukt bra och fint och rörande du skriver!

  8. Pingback: Nyårskrönika över 2011 | Intensifier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s